Oskar Månsson: Rörigt och rivigt – välkommen till Allsvenskan

BLOGG. Några tankar om Premier League vs Allsvenskan.

Annons

I december tog jag lite ledigt och hälsade jag på ett par vänner i London. Som turist passade jag förstås på att kolla fotboll, det blev Tottenham-Burnley på den sprillans nya och imponerande Tottenham Hotspur Stadium. För imponerande är den onekligen, och för att vara en ny arena tyckte jag att den hade ovanligt många rätt.

Visst var det lite rymdskepp över det hela, men stadion var också elegant med sitt vågiga, luftiga tak. Kortsidorna är branta och den ena ser ut som en enda lång ståplatssektion, som gjord för att skapa en vägg av rörelse och ljud. Det kändes enhetligt, som att allt hängde ihop. Fotbollen var i centrum utan störande inslag. Och arenan ligger där den ska.

Efter nio minuter hade Tottenham gått upp till 2-0. Efter en halvtimme gjorde Son Heung-Min ett osannolikt solomål där han transporterade bollen från det ena straffområdet till det andra innan han tryckte bollen i nät. Eftersom jag satt bland en massa andra turister, många av dem från Sydkorea, var det förstås rätt bra drag sektionen när Son Heung-Min sprang och firande sin fantastiska prestation.

Men det saknades något för en bortskämd svensk. För om man jämför den här matchen – som spelades inför 58 000 åskådare – med exempelvis valfri hemmamatch för Hammarby var det inte mycket till publikupplevelse.

Skillnaden gick att ta på. För även om det förekom viss läktarsång på Tottenham Hotspur Stadium var det bestående intrycket det städade och polerade. Som turist var det trevligt att vara på besök – och fotbollen var det sannerligen inget fel på – men det stannade också där, vid det småtrevliga. Och så började jag längta hem, till vår egna högstaliga.

Att Allsvenskan lever och frodas ser man tecken på överallt. Det räcker för det mesta att gå på en av storstadslagens hemmamatcher för att håret, frivilligt eller ej, ska resa sig på armarna, och när träningssäsongen 2020 rullade igång var det med nödbloss och fyrverkerier som fond på flera håll.

AIK-start på Skytteholm. Foto: Jesper Zerman, Bildbyrån

Allra bäst i kategorin är AIK som har gjort premiärträningen på Skytteholms IP till ett sprakande spektakel som lyser upp himmeln i hela Solna. Jag har varit på ett antal upptakter på Skyttan på sistone men jag tror nog att årets upplevelse var den mäktigaste hittills. Det var så mycket folk att jag och min kollega Ludwig Persson fick klättra in på plan för att nå våra platser i mitten av läktaren. Och sen smällde det som aldrig förr i alla riktningar när spelarna äntrade planen för att välkomnas in i den nya säsongen. AIK såg också till att damerna och herrarna fick samma exponering även i år, vilket förstås ger ett extra plus till upplevelsen.

(AIK marknadsförde sig sedan skickligt i sociala medier där bilder och filmer spred sig långt utanför Sveriges gränser, till skillnad från vissa andra, mer restriktiva konkurrenter.)

I fjol blev det fokus på säkerhetsfrågorna, med polisen i spetsen, i den allsvenska rapporteringen och det finns fortsatt avarter kopplade till fotbollen på ett annat sätt än i de andra stora sporterna. Det finns ingen anledning att blunda för det, ta det på allvar och försöka förbättra klimatet med alla till buds stående medel, men det övergripande intrycket av vår serie är att den mår mycket bra, till och med bättre än på länge. Över två miljoner människor gick på allsvensk fotboll i fjol. Flera av de klassiska, drygt hundraåriga klubbarna finns med i toppen med intakt identitet.

Jag tycker också att fotbollskvaliteten har ökat på sistone med fler utpräglade spelstilar, även om avståndet till de allra största ligorna knappast krymper. Men det som särskiljer vår nationella högstaserie är hur det ser ut på läktarna. Allsvenskan håller, på många håll, toppklass ur ett supporterperspektiv säsong efter säsong. Här är det sällan städat och polerat utan rörigt och rivigt och med en genuin jävla känsla.

När allt kommer omkring betyder resten ingenting.

Foto: Bildbyrån