Jakob Forssmed talade i nattmössan när han kopplade ihop supporterkulturen med matchfixning.

Ministern förklarade sig med att citatet var klippt, vilket det var, men det ändrade inte hur missriktat resonemanget var.

Det är dags för våra makthavare att komma in i matchen.

✓ Krönikan som publicerades den 5 juli i nu upplåst

Annons

Det var i en intervju med Radiosporten som Jakob Forssmed stod för det anmärkningsvärda påståendet att det var ”klart” att steget från osund supporterkultur till matchfixning existerade. Citatet var nedklippt från en längre intervju som sändes i olika delar och inslaget som fick spridning var det kortaste.

Att citatet klipptes ned tedde sig något märkligt då det aktuella resonemanget var kort, men det kanske var en sekundfråga för SR. Det som Forssmed la till var ett exempel om supportrar som hotar klubbföreträdare, vilket är relevant när man ska belysa avigsidorna med kulturen. Men för resonemangets skull gjorde det ingen större skillnad. Enligt Forssmeds finns det samband mellan osund supporterkultur och matchfixning ute i Europa och därmed en risk även i Sverige, men det lät mest som en efterhandskonstruktion.

Vår redaktion har undersökt en del om matchfixning under de senaste åren. Själv har jag inte stött på några samband mellan till exempel ultraskulturen och matchfixning. Att det skulle uppstå sådana ter sig långsökt, samtidigt som matchfixning och kriminell infiltration av fotbollen är ett nattsvart faktum sedan lång tid tillbaka.

Vi talar inte om risker. Vi talar om en aktiv, systemhotande verksamhet. Att få en överblick är svårt, jag påstår inte att jag har den, men tendenserna är tydliga.

Kriminella gäng är involverade. Personerna som figurerar i brottsutredningar och som vi får tips om har ofta långa register. Ex-spelare som rör sig i tveksamma kretsar ingår. Representanter för klubbar med dåligt rykte kan vara med. Huvudpersoner för åtminstone två stora agentfirmor har dykt upp när vi har undersökt sammanhangen.

Men supportrarna som går på matcherna? Nej, jag har som sagt inte funnit något särskilt, och det är egentligen ganska logiskt. Matchfixarna, åtminstone de mer framgångsrika, har av naturliga orsaker ingen större lust att synas offentligt.

Att Jakob Forssmed efter tre år som ansvarig minister för idrotten har så dålig koll är illavarslande. Träffsäkerheten är avgörande om man ska göra framsteg, oavsett om det gäller att förbättra klimatet på läktaren eller attackera den kriminella infiltrationen av sporten.

Samtidigt är det typiskt för fotbollsdebatten som, när den tar steget ovanför den närmaste kretsen, inte sällan präglas av okunskap och slappa fördomar. Polismyndigheten är ett exempel. Själv har jag ofta kontakt med poliser som jobbar på marken i samband med fotbollsmatcher vilket är givande. Håller vi med varandra? Inte alltid. Men diskussionerna är för det mesta hederliga och lösningsorienterade. Vilka är de största problemen och hur kommer man till rätta med dem? När ska man vara mjuk och när ska man vara hård? Att det finns effektiva, proportionella och rättssäkra metoder för att förbättra säkerhetsläget är uppenbart för de flesta som är insatta i frågorna.

Sedan brukar polischeferna ta vid. Ju högre upp som man kommer, desto mindre tycks de veta. Per Engström, som har det nationella idrottsansvaret, skjuter ur sig anklagelser och galna påståenden från höften. Då blir Grekland en förebild med sina tomma läktarsektioner. Bengaler ger kemisk lunginflammation, droger styr på läktaren, 20 000 personer kan dö på en match och så vidare. När vi i höstas pratade med Carina Bäck, med samma ansvar i Stockholm, spekulerade hon om knivar, skjutvapen och handgranater istället för att beskriva verkligheten som den var.

I politikens värld har det inte varit lika vulgärt, men mekanismerna är ofta de samma. De som verkar på lokal nivå och är nära sporten kan vara konstruktiva medan de där uppe kommer med populistiska, svepande hårda tag-utspel som kanske vinner några enkla poänger ute i stugorna men som knappast kommer att förbättra situationen. Ett närliggande exempel: I samma veva som justitieministern Gunnar Strömmer (M), med en undermålig utredning i ryggen, presenterade förslag om att införa fängelsestraff för pyroteknikbrott argumenterade hans partikollega i Stockholm Dennis Wedin för att man borde legalisera vissa pjäser.

Därför var det glädjande att läsa Aftonbladet debatt i veckan där socialdemokraterna Teresa Carvalho, rättspolitisk talesperson, och Lars Isacsson, riksdagsledamot i Justitieutskottet, uttryckte sig på ett sätt som jag sällan eller aldrig har sett förr på den nivån. ”Nu behövs en nationell strategi mot fotbollens kriminella idrottsagenter” var rubriken för inlägget som slog larm om en urspårad bransch och argumenterade för att man måste styra upp agentverksamheten, införa en maffialag för att knäcka kriminella företagsstrukturer och att Polisen behöver på nytt behöver rikta insatser mot brott inom idrotten.

Huruvida allt är genomförbart låter jag bli att spekulera om i denna text, men ansatserna lovar gott då det faktiskt verkade finnas en genuin vilja till att städa upp. Alla måste hugga i om vi ska komma någonvart, och det gäller inte minst dem som har störst möjlighet att påverka.