Oskar Månsson: Janne Andersson är en av våra stora

BLOGG. Några tankar om en stolt fotbollshistoria och våra bästa förbundskaptener.

Annons

2019 blev ett tungt år för AIK, men i landslaget är det fortsatt glada Gnaget-dagar.

Sebastian Larsson tycks aldrig göra en dålig match nuförtiden. Kristoffer Olsson har gett blågult en helt ny, efterlängtad, dimension och Robin Quaison är plötsligt en av våra nyckelspelare. Pierre Bengtsson gjorde också en kanoninsats igår, och Pierre har ju som bekant en AIK-bakgrund. Den här gången hoppade Alexader Isak bara in – och möttes av apljud från några av Rumäniens minst begåvade människor – men jag tror inte att något kan hindra Isak från att fullkomligt explodera inom ett par år.

Allra mest glad är jag över Robin Quaisons utveckling. Jag ska erkänna att jag har tvivlat på att han skulle ta sig hela vägen hit. Han har alltid haft en fantastiskt begåvning, men jag var inte alls säker på om han skulle mogna tillräckligt taktiskt och som lagspelare för att bli landslagsman “på riktigt”. Men det var precis vad han gjorde, och nu imponerar RQ i varenda del av spelet. Nu väntar man spänt på vad som ska hända varje gång bollen närmar sig.

2-0 i Bukarest, EM-platsen klar. Den här gången var det lättare än någonsin att ta sig till mästerskapet, men det ska ju göras också. Trots att Sverige inte har haft någon av sina storhetsperioder under 2000-talet – och brukar lyckas bättre i VM än EM – har vi nu kvalat in till sex raka Europamästerskap. Få nationer matchar det, och det är lätt att glömma vilken fantastisk landslagshistoria som Sverige har.

Sverige har kommit tvåa, trea (två gånger), fyra och femma i VM. Senast blev det som bekant en kvartsfinalsplats. I maratontabellen toppar de åtta nationer som har vunnit turneringen samt Nederländerna som har förlorat tre finaler. Sedan kommer Sverige. Resten kan gå hem.

(Så här topp tio ut: Brasilien, Tyskland, Italien, Argentina, Frankrike, England, Spanien, Nederländerna, Uruguay, Sverige.)

Det är intressant med vår fotbollshistoria. Ibland stöter jag på argument om att Sverige inte är bäst när det gäller, vilket är en obegriplig spaning. Om det finns något som kännetecknar blågult över tid är det att ständigt prestera lite bättre än förväntat, och i fotbollens värld går det knappt att komma på en bättre egenskap. Vi har åkt på ett antal tunga förluster genom åren, men det är knappast ett kännetecken att inte komma upp i nivå – även om till exempel Hamrén-eran hade sådana inslag – när som mest står på spel.

Janne Andersson är redan nu en av våra stora förbundskaptener. Han började för drygt tre år sedan och har lett ett lag som överpresterat mest hela tiden. Utan en särskilt märkvärdig landslagsgeneration navigerade Sverige förbi Frankrike, Bulgarien, Holland, Italien, Sydkorea, Tyskland, Mexiko, Schweiz till en kvartsfinal i VM. Därefter blev det vinst i Nations League-gruppen före turkar och ryssar innan EM-biljetten till 2020 säkrades i god tid. Nu hoppas jag förstås att Janne stannar länge på sin post, men jag rankar honom redan nu som fyra över tidernas bästa svenska förbundskaptener. Chans att klättra finns alltså.

Självklar etta på min lista är George Raynor – “the greatest manager England never had”. Engelsmannen, som aldrig fick någon uppskattning på hemmaplan, ledde Sverige genom två OS och två VM och tog ett guld (OS 1948), ett silver (VM 1958) och två brons (VM 1950 och OS 1952) trots att han hela tiden fick bygga om sitt lag på grund av den tidens amatörregler. Det här var under efterkrigsåren, och den internationella konkurrensen var generellt försvagad, men hur man än bedömer är Raynor en av svensk fotbolls hjältar. Ett förslag till SvFF: bygg en staty av engelsmannen och placera utanför Friends arena, nu när det inte blev något med Zlatan.

Tommy Svensson är tvåa. Tommy tog ett ungt svenskt lag till semifinal (2-3 mot Tyskland) i EM 1992 vilket på många sätt la grunden för det svenska folkets starkaste kollektiva minne, VM 1994. Efter bronset i USA missade Sverige dock, för ovanlighetens skull, två raka mästerskap.

Tommy Söderberg (och Tommy+Lasse Lagerbäck/bara Lasse) går in som en gemensam trea. Allt som saknades var egentligen pricken över i:et. Två ytterst sura förluster i förlängning/straffar (Senegal 2002/Holland 2004) gjorde att den där verkliga fullträffen uteblev. Men att ta Sverige till fem av sex mästerskap under ett decennium med hårdare konkurrens än någonsin smäller förstås högt.

Foto: Bildbyrån