Oskar Månsson: Hög tid för svensk fotboll att tänka nytt och ställa om

Trots det stora intresset för ligan har Allsvenskan blivit äldre och sämre.

Danmarks och Norges ledande klubbar har visat vägen.

Det är hög tid att tänka om.

Annons

Djurgården satsar mer erfaret i år än tidigare. Anledningen är att man behöver det, enligt Bosse Andersson, för att sikta mot Europa.

Jag ska erkänna att slutsatsen överraskar mig eftersom Djurgården byggt en stor del av sina framgångar på senare år på transfermarknaden. På köp och sälj av främst unga spelare vars värde skjutit i taket efter tålmodigt utvecklingsarbete.

Andra klubbar har haft högre fasta intäkter och bättre ungdomsverksamhet, men DIF har kompenserat med Bosses och Henrik Berggrens affärssinne. Utan den x-faktorn och fokus på förädling hade Djurgården inte kunnat utmana i toppen år efter år.

2022 är alltså linjen en annan. Det innebär inte att klubben har upphört att satsa på även yngre spelare, men de etablerade nyförvärven är mellan 25 och 34 och de hetaste ryktena gäller Danielsson, 33 och Ekdal, 32.

***

CIES Football Observatorys hemsida finner man statistik över medelåldern hos runt 500 av Europas klubbar, och där sticker Sverige ut. Enligt den senaste uppdateringen är IFK Göteborg trea i Europa i kategorin gammalt lag med en medelålder i startelvan på 30,5 år. Trea av cirka 500 klubbar alltså. Endast en klubb i Bulgarien och en i Turkiet är äldre.

IFK Göteborg kan också vara den klubb i Sverige som har underpresterat mest på senare år sett till hur mycket pengar man lägger på spelartruppen (äldre spelare är dyra i drift och en ostrukturerad trupp är kostsamt.)

Malmö FF ligger på plats 16. Att klaga på MFF:s strategi under de senaste åren vore inte särskilt rimligt, men vi kan i alla fall konstatera att årets särskilt gamla trupp upplever en skadekris som saknar motstycke. Om jag räknade rätt var nio spelare i åldern 29-36 – samtliga allsvenska stjärnor – otillgängliga för 90 minuter i matchen mot Djurgården senast.

I AIK dyker egna spelare upp med jämna mellanrum, men klubben ligger också högt med en snittstartelva som är äldre än 90 procent av Europas klubbar, och just som de kämpat sig förbi baksmällan som följde satsningen på höga löner och äldre spelare efter Alexander Isak-försäljningen har de lagt sällsynt stora pengar på John Guidetti, 30.

Det ska nämnas att AIK varit flitiga med att även förlänga kontrakten till sina mest lovande spelare, och att klubben har en fin publikutveckling och vind i seglen, men jag tror inte att de håller optimal kurs.

***

Varför ser det ut på det här viset?

Under fjolåret hade vi en serie på Fotboll Sthlm som visade på hur avgörande det är i längden att satsa på yngre spelare.

Om man ska förenkla bakgrunden handlar det om att det intäkterna ger ramarna för vad som är möjligt att uppnå.

Att öka de kommersiella intäkterna på ett avgörande sätt är svårt – det finns ett gräns för hur många som man kan ta in på arenan, eller hur mycket sponsorer är villiga att betala – medan prispengarna kan skjuta iväg om man når ett europeiskt gruppspel.

Ett problem bara: det är bara Malmö FF som gör det. I kraft av sin ranking, skicklighet och finansiella tyngd har MFF en god chans på minst ECL varje säsong, i fjol räckte det att slå Riga och HJK för att komma dit (och till sist bar det som bekant hela vägen till CL-gruppspel).

Resten av klubbarna har alla odds emot sig. För det mesta är de svenska lagen inte nära ett gruppspel, och inte ens när Hammarby överträffade sig själva i fjol räckte det till ECL, den europeiska tredjenivån.

Alltså: Malmö FF har regelbundet en god chans på 50 till 250 miljoner kronor.

Resten har mycket svårt att trä igenom nålsögat som ger 50.

Att då ha som strategi att ”satsa mot Europa i år” genom att pressa upp lönerna och värva äldre spelare i hopp om omedelbar jackpot ser jag som en dålig idé. Möjligtvis går det att förbättra chanserna med några procent, men ur ett strategiskt perspektiv förefaller det ologiskt att gambla på det sättet.

Som tur var finns det en annan kategori intäkter där vi inte har sett något tak. En kategori som kan ändra förutsättningarna i grunden, vilket i sin tur kommer förbättra chanserna att nå gruppspel med regelbundenhet för de större klubbarna i landet.

Ja, ni gissade vad det handlar om. Spelarförsäljningar.

FC Midtjylland är knappast ett ägarmässigt föredöme – den danska ligan har ingen 51-procentsregel vilket öppnat dörren för mer eller mindre märkliga ägare – men vad gäller sportslig strategi har de varit extremt framgångsrika med sitt fokus på datascouting, spelarutveckling och smarta spelaraffärer. Under det senaste decenniet har de sålt spelare för närmare en miljard kronor och numera kan FCM betraktas som Danmarks ledande klubb, före jättar som FCK och Bröndby.

En annan närliggande klubb som nått häpnadsväckande framgångar är Bodö/Glimt som också varit sällsynt lyckosamma på marknaden. Eller ”lyckosamma” är kanske fel ord eftersom resultatet är en konsekvens av en genomtänkt strategi, men utan att satsa på förädling av unga spelare, värva billigt och sälja dyrt hade många som läser den här texten kanske inte ens hört talas om den lilla norska klubben från norr om polcirkeln.

***

Danmarks ledande klubb och Norges ledande klubb har visat alltså visat vägen.

Varför har vi ingen svensk motsvarighet?

Ungefär i de tankebanorna har ekonomerna Caesar Gezelius, Lukas Berglund och Kristof Vogel funderat. Ni känner kanske igen namnen, för jag har refererat till dem tidigare, och de två senare har synts en hel del på Fotboll Sthlm. Trion har ett samarbete med Svensk Elitfotboll under parollen Projekt 500 som syftar till att öka transferintäkterna för de svenska elitklubbarna.

Vägen dit handlar till stor del om att lägga en större del av resurserna på yngre spelare. Skriva längre kontrakt och ha mer tålamod. Det kan vara ett sätt att vända på den negativa utveckligen där Allsvenskan har tappat i Europaranking på senare år, trots Malmö FF:s framgångar. Danmark och Norge har gått om när Sverige har halkat efter i takt med att lagen blivit äldre. Inför årets kvalspel är vi 23:a i Europa. 23:a!

Intresset för ekonomernas slutsatser, som bygger på en stor mängd data, har varit gediget, som jag har förstått saken. Mitt intryck är att det snackas mycket om yngre spelare inom svensk fotboll för stunden, vilket är glädjande. Samtidigt är det uppenbart att få klubbar har haft mod eller förstånd att ställa om.

Det finns dock vissa ljusglimtar. För ett och ett halvt år sedan hade Hammarby en snittålder på 30,9 i startelvan när de mötte Varberg, men när jag mötte Jesper Jansson för en intervju häromveckan pratade han mest om nya insikter och hur Bajens skulle föryngra och lämna plats för egna (och västafrikanska) talanger.

Visst, för Hammarby återstår en del bevisbörda – Bajen har för övrigt den unika konkurrensfördelen med ett eget talanglag där massor av unga spelare kan släppas fram, det kommer göra stor skillnad i längden – medan Elfsborg sticker ut som en relativ föregångsklubb. Boråslaget har ingen chans att mäta sig med exempelvis 08-klubbarna vad gäller fasta intäkter – man har inte det om man snittar 5400 åskådare – men till följd av en yngre trupp, utvecklingsfokus och god förtjänst på marknaden har Elfsborg hittat ett vinnande koncept.

(Elfsborg har näst lägst snittålder i år, endast Mjällby är yngre.)

Bra har det också gått för Elfsborg på sistone med en andraplats 2020 och en fjärdeplats 2021. Om de större klubbarna, såsom Hammarby, skulle lyckas med en konsekvent satsning på yngre spelare lär det blir svårt eller omöjligt att haka på för Elfsborg, men för stunden kan de utmana genom att vara lite smartare.

***

Så varför har klubbarna inte redan ställt om?

Varför möts slutsatserna av sådan skepsis på många håll?

(Om man påpekar att IFK Göteborg, Malmö FF eller AIK har ett gammalt lag får man inte sällan ”vi satsar ju visst på unga spelare!”-svar genom att någon räknar upp samtliga talanger som finns på bänken eller i U21-laget. Det gör mig bara mer beklämd, för det visar ju mest på hur man inte utnyttjar den fina ungdomsverksamheten till fullo.

Jag ser också att många misstolkar slutsatserna som att man inte ska ha någon rutin i en trupp. Det ska man, ett fåtal ledartyper har visat sig värdefullt även i tidigare nämnda föregångsklubbar, men för många äldre spelare tenderar att bli onödigt dyrt och riskerar att stå i vägen för de yngre.

Nej, AIK:s misslyckade 2020 duger inte som motexempel för varför en ungdomlig linje inte fungerar. Då kombinerade AIK ett vilt taktiskt experiment med en begränsad trupp – Ylätupa, Silva och Asani som offensiva mittfältare och kanske en FÖR tidig tonårssatsning.)

Jag har funderat mycket på saken under mina snart 15 år som fotbollsjournalist där jag närmast dagligen haft förmånen att studera vad som skiljer och förenar klubbar som lyckas respektive misslyckas. Mina teorier handlar främst om invanda mönster och prestige (Så har vi alltid gjort), personliga intressen snarare än klubbmässiga i en ombytlig bransch (Jag vill vinna nu, jag är ändå inte här om två år) och ängslighet (”Vad ska supportrarna säga om det stora namnet landar hos rivalen?” eller ”Vad ska de säga om vi gör fem dåliga matcher i början med vår nya strategi?”)

Det mest intressanta är emellertid inte att kartlägga orsakerna till det gamla svenska arbetssättet, utan vilka som är förmögna att identifiera framgångsfaktorerna, samt använda sig av slutsatserna i praktiken.

Jag är övertygad om att det kommer visa sig utslagsgivande. ”Midtjylland-modellen” är nämligen inte bara är bättre över tid, den är överlägsen.

Risken är också förhållandevis låg, i potten ligger möjligtvis en eller två mellansäsonger, sådana som ändå kan dyka upp.

***

Till sist, för att återvända till Bosse Anderssons påstående om att man måste satsa erfaret för att lyckas i Europa, så vill jag ställa en enkel fråga.

Var kommer det ifrån?

Malmö FF har visserligen rönt stora framgångar på senare år med en rutinerad trupp, men MFF befinner sig på en helt annan nivå jämfört med resten de svenska klubbarna, och lär vara relativt nöjda med att saker och ting förblir som de är. MFF kan lägga dubbelt så mycket på löner som den allsvenska tvåan och ändå ha överlägsna marginaler (och som sagt: regelbundet en god chans 50-250 miljoner kronor). Hur det hade gått om MFF istället hade haft en ”Ajax-modell” under alla dessa år är också svårt att säga.

Den relevanta frågeställningen bör snarare vara hur man når europeiskt gruppspel för första gången/på länge, för det är vad det handlar om för samtliga storklubbar utöver Malmö FF. Hur bryter man barriären som kan bana väg för en verklighet där man har återkommande chans att kvala in till gruppspel i ECL, EL eller CL?

Ja, då menar jag att man måste stanna upp. Göra en kall analys om vilka intäkter som krävs för att få oddsen på sin sida och vilken den mest sannolika vägen dit är.

Jag har följt debatten med stora ögon och öron i många år, men jag har fortsatt inte hört några argument eller sett några exempel som jag tycker håller för att satsa på det traditionellt svenska sättet.

***

(För övrigt: De skandinaviska lagen som har brutit europeiska barriärer på sistone har knappast varit rutinerade sådana. Undantagsklubbar som Bodö/Glimt, Östersunds FK och Malmö FF hade alla oerfarna men hungriga lag när de nådde sina första banbrytande framgångar. MFF har i själva verket aldrig haft yngre medelålder än vad de hade under Champions League-äventyret 2014 som fullständigt ändrade klubbens förutsättningar.)