Oskar Månsson: Alexander Isak kommer bli en världsstjärna

BLOGG. Alexander Isak är etta – men sedan då?

Annons

När som helst lär det blir klart: Alexander Isak skriver på för Real Sociedad. Det sägs att 19-åringen kostar 70 miljoner kronor, vilket låter som ett klipp. Tidigare har det handlat om 100 miljoner enligt de spanska medierna, men även det låter billigt på en internationell transfermarknad där Harry Maguire kan kosta upp mot en miljard.

Ja, det låter till och med exceptionellt billigt med tanke på Isaks långa kontrakt och uppenbara superpotential. Nu vet jag inte vad som har försiggått i kulisserna – affären har ju varit fishy från början – men att Dortmund är beredda att släppa Isak för sådana pengar är en gåta.

För mig finns det ingen anledning att hålla igen: jag tror att Alexander Isak blir en världsstjärna. Det må vara uttjatat, men Isak är vårt största råämne sedan Zlatan. Ingen annan kommer i närheten. Som 19-åring är han tillräckligt bra för ett svenskt landslag, samtidigt som det finns hur mycket som helst kvar att utveckla, framförallt vad gäller fysiken och huvudspelet. Men potentialmässigt ser jag inga begränsningar överhuvudtaget: Isak är snabb, stark och smidig på samma gång och har en alldeles fantastisk speluppfattning och tajming i spelet. Bollsinnet/tekniken sitter som den ska och den taktiska begåvningen är uppenbar. Med andra ord: Isak har hela paketet av den där typen av egenskaper som är så svåra att träna sig till. Dessutom verkar han ha ett iskallt psyke och en stryktålig kropp – och nu ser han även ut att göra ett klokt klubbval.

I nuläget ser jag ingen annan svensk med potential att nå världstoppen inom, säg, fem år. Vi har ju ett gäng fina anfallslöften som Joel Asoro, Jack Lahne och Benjamin Nygren men där finns olika typer av begränsningar. Alla kan nå långt – men ingen lär nå den allra högsta nivån.

Häromdagen slängde jag ut den här frågan på Twitter och fick många bra svar. Eftersom jag varit med på hela resan under tiotalet, ganska tätt inpå dessutom, har jag nu fått ihop en topp sex-lista – samt ett gäng talanger som förtjänar omnämnanden. Mina kriterier är enkla: hur stor jag bedömer/bedömde att potentialen är/var.

Så här blev det.

I. Alexander Isak, AIK till 2017
Självklar etta. En på miljonen-talang.

II. Kossounou Odilon, Hammarby 2019
Odilon hann bli haussad, hyllad och hånad innan han såldes till Belgien. Att 18-åringen har långt kvar i sin utveckling är uppenbart, men vid sidan av Isak är Odilon den ende spelaren som jag inte ser några begränsningar för. Jag har följt Odilon på träningar sedan förra sommaren och är övertygad om att han har alla egenskaper för att bli en världsback. Det som sticker ut är den extrema fysiken, men även speluppfattningen och bollsinnet är av mycket gott snitt.

III. John Guidetti, BP på lån 2010
Det är så lätt att glömma. Både att John Guidetti lånades in till BP som 18-åring (åtta matcher/tre mål) under våren 2010 och att han säsongen efter gjorde 20 mål på 23 matcher för Feyenoord. 2012 prydde Guidetti en gigantisk Nike-reklamflagga på Stureplan med texten ”Vår tronföljare är född!” Ja, det var liksom på den nivån som det var. Den där mystiska nervsjukdomen som höll Guidetti borta från fotbollen i två år förstörde inte allt – men bra mycket.

IV. Daniel Amartey, Djurgården till 2014
Amartey var 18 när han dominerade som spelskicklig mittback och löpstark innermittfältare i Djurgården under säsongen 2013. Allt kom så naturligt för ghananen som var bollvinnare, duellspelare och kreatör i ett. Däremot var det lite svårt att få grepp om den blyge Daniel vid sidan av planen. Var han tillräckligt målinriktad? Skulle han ta för sig ordentligt? Idag är Amartey en nyttig allroundsspelare i Leicester.

V. Robin Quaison, AIK till 2014
Robin är en helt annan spelartyp än Daniel Amartey, men han påminde en del om Djurgårdens talang när han kom fram. Allt kom ju så naturligt även för Quaison, som hade det där speciella drivet och balansen redan från början. Tycktes aldrig bli nervös – att starta mot CSKA Moskva borta som 18-åring var väl inget? – även om han länge var svårplacerad på planen. Det känns som att det tog ett tag innan Robin mognade som person, men nu är han en självklar landslagsman.

VI. Alexander Milosevic, AIK till 2014
Var inte bara ordinarie som mittback i AIK som 19-åring 2011 – han var en av lagets bästa spelare. Milosevic har haft en bra karriär, och slog sig in i landslagstruppen senast, men skadorna och de tveksamma klubbvalen har bromsat in honom. Här fanns det mer att hämta, känns det som.

Strax utanför listan – utan inbördes rankning

Mohamed Bangura, AIK 2010-11, 2012 och 2014
Den 21-årige Bangura var en ren sensation under kaosåret 2010 – utan honom hade AIK mycket väl kunnat åka ur Allsvenskan. Karriären sedan dess är något av ett mysterium, knäproblemen till trots. Varför blev det inte mer?

Simon Tibbling, Djurgården till 2014
En gudabenådad bollspelare som jag föll direkt för. Härlig speluppfattning och teknik, men något begränsad i fysiken.

Nabil Bahoui, AIK till 2015
Var på väg att slänga bort sin talang när han plötsligt exploderade i BP 2012 och i AIK de följande åren. Snabb, stark och teknisk men inte lika taktiskt begåvad.

Ebenezer Ofori, AIK till 2016
En underbar innermittfältare med en säregen spelstil. Mycket blyg vid sidan av. Såldes till Stuttgart som 21-åring men har varit utlånad till MLS på sistone.

Omar Colley, Djurgården till 2016
Ett kanonmittback, visade det sig, som Djurgården hittade i Finland. Många fina egenskaper, men något av en late bloomer. Numera ordinarie i Sampdoria.

Joseph Aidoo, Hammarby till 2017
Aidoo har en oerhörd fysik, men var länge rejält opolerad i Bajen. Att det fanns något extra hos mittbacken, som har tagit stora steg i Belgien, var dock lätt att se.

Kristoffer Olsson, AIK till 2019
Snudd på överlägsen i Allsvenskan i fjol, och landslagsman nu. Var dock 23 när det stora genombrottet kom.

Jack Lahne, BP/AIK
Snabbast av alla. Har spetsegenskaper som skulle kunna ta honom långt.

Bilal Hussein, AIK
Att Bilal har mycket i sig är lätt att se. Spännande spelare att följa de närmaste två-tre åren.

Ludwig Augustinsson och Viktor Gyökeres?
De förtjänar säkert också omnämnanden, men jag såg för lite av dem som tonåringar i BP innan de lämnade 08-fotbollen.

Annars, har jag glömt någon?

FOTO: Bildbyrån