Vi står inför en brytpunkt.
Om Djurgården vinner imorgon kan vi nog slå fast att de för tredje året i rad slutar före AIK i tabellen.
Men även om hemmaplanen, publikstödet och oddsen talar för DIF finns det faktorer som pekar nästan lika mycket åt AIK:s håll.
[the_ad_group id=”569″]
Sveriges mest klassiska derby, Sveriges mest klassiska match.
Det finns gott om genuina rivaliteter i svensk fotboll men Djurgården-AIK spelar i en egen liga. Klubbarna bildades inte särskilt långt ifrån varandra, samma år till och med, och kampen om huvudstaden har funnits där i mer än ett sekel.
Den här gången får man vara nöjd med det lilla, att vi ens har publik, men det försvinner naturligtvis en central dimension när bara hemmalaget har stöd. Vanligtvis är det läktarkampen som fascinerar allra mest. Jag vet inte hur många derbyn som jag har sett där uppskruvade, nervösa spelare tappat all form av bollkontroll och taktiskt sinne i den första halvleken, vilket lett till en rätt usel fotboll, medan läktarna exploderat i färger, former och ljud.
Vad som väntar läktarmässigt imorgon är svårt att säga, men jag har en tydlig idé om hur matchbilden kommer att se ut. Djurgården kommer spela som vanligt, 4-3-3 med mittfältstriangeln vänd nedåt, med fokus på en kombination av snabba attacker och kontroll på spelet. Varenda match på hemmaplan har sett ut på det viset, och för det mesta har Djurgården imponerat stort, det är mer regel än undantag att det är totaldominans, spelmässig utklassning oavsett motstånd. Fråga bara Malmö FF.
Om Djurgården vågar att ösa på i vanlig ordning, och inte blir passiva och känner efter för mycket, tror inte att AIK klarar att ta kommandot över matchen.
Å andra sidan: det tror jag inte heller att Bartosz gäng räknar med.
Det är betydligt mer troligt att AIK kommer spela ett landslagsmässigt Janne Andersson-inspirerat 4-4-2 där motståndarna tillåts ha taktpinnen så länge de inte når de farliga ytorna. Alltså: AIK kommer inte ha några problem med att Djurgården har bollen, inte ens på offensiv planhalva, men den centrala delen framför straffområdet behöver stängas, liksom djupledsytan som framförallt Edward Chilufya vill åt. Jag skulle inte bli förvånad om AIK ställer upp med tre innermittfältare för att säkra defensiven och matcha Djurgårdens centrala block med Schüller, Finndell och Eriksson. Därefter kommer det handla om att trycka ut Djurgården på kanterna för tidiga inlägg så att backlinjen, framförallt Milosevic, Papagiannopoulos och Lustig står rättvända för att rensa och nicka.
Det bästa för AIK är om det blir en match präglad av kamp. Där är Gnaget starka. AIK kommer också veta att Djurgården kommer gå ner sig i perioder. Förr eller senare dyker chanserna upp, i bästa fall via snabba kontringar. Med Sebastian Larssons fot och ett antal starka huvudspelare är exempelvis fasta situationer alltid ett hot. Dessutom är AIK väl medvetna om sitt psykologiska övertag till följd av alla vunna derbymatcher på senare år. Hjärnspöken är inte att underskatta i sammanhanget.
Hade matchen spelats på Friends Arena hade jag hållit AIK som en liten favorit, men nu lutar jag trots allt åt en vinst för Djurgården, säg 2-1. Det är inget tips som jag hade satsat mina framtida arv på, men om Djurgården kan närma sig sin standardnivå på hemmaplan är de ytterst svårslagna, det är bara IFK Göteborg och Hammarby (som då var hemmalag) som fått med sig en allsvensk pinne från Tele2 arena under 2021.
Om Djurgården vinner kan vi nog slå fast att de kommer sluta före AIK i tabellen även i år, och framförallt går guldjakten vidare i samma fart. Den amerikanska statistiknyhetssajten Fivethirtyeight, som jag gillar att referera till, bedömer att Djurgården har 30 procents chans att vinna Allsvenskan i år (MFF har 64 procent).
AIK är i stort sett redan körda i guldstriden statistiskt sett, de har i själva verket bara 20 procents chans att komma topp-tre enligt sajten, men är det något som Gnaget kan så är det att slå tillbaka. Det brukar ju vara så, att AIK presterar som bäst när folk utifrån tvivlar som mest.
Inte minst i derbyn.
