BLOGG. Några tankar om världens viktigaste oviktiga sak.

[the_ad_placement id=”under-ingress-generell”]

Jag har levt med fotbollen hela mitt liv.

De senaste tolv åren har jag jobbat med den. Aldrig har jag varit nära att tröttna, även om jag har svårt, så svårt med all smuts och cynism som omgärdar den moderna internationella toppfotbollen.

Men jag älskar sporten. Jag har instinktivt svårt för när man tvunget ska intellektualisera fotbollen – för det mesta är en match bara en match – men ibland kan jag inte låta bli.

För mig handlar fotbollen om drömmar, om det där barnsliga perspektivet som aldrig släpper taget. Ingen sport väcker så starka känslor för så många, och alla som spelar fantiserar om vad som är möjligt och hur långt man kan nå.

När jag ska försöka motivera för mig själv varför jag har förälskat mig i sporten tänker jag ofta på Garrincha, Ängeln med de krokiga benen (han var hjulbent och kobent på samma gång) som låg bakom Brasiliens VM-guld 1958 och 1962. Garrincha var lika oberäknelig vid sidan av planen som på den och blev med tiden alkoholiserad och deprimerad. Det sägs att han mot slutet av karriären hellre satt ensam vid en brygga och fiskade än spelade match. Garrincha kallades även för Mane (Stollen), men det är ett annat smeknamn som har fastnat hos mig, ett namn som hänger ihop med den där magin som jag precis gjorde ett taffligt försök att sätta ord på.

A alegria do povo – Folkets glädje.

Hur som helst: för några år sedan gav en norsk liten dokumentär ett kanske än bättre personligt svar till varför jag fascineras så av fotbollen. Eftersom jag har en fru från Kristiansand, och vid det här laget en halvnorsk dotter, har jag fastnat för stadens stolthet IK Start. Det gulsvarta laget hade en storhetsperiod i slutet av 70-talet och början av 80-talet, men så länge jag har följt dem har de mest varit en loserklubb. Har det funnits något sätt att förlora på har Start gjort det. När det har gäller som mest är regeln att Start viker ner sig.

(Men för bara ett par veckor sedan inträffade ett litet mirakel då start hämtade upp 2-5 till 5-5 på sex minuter på bortaplan mot Lilleström i den avgörande kvalmatchen till Eliteserien – den historien förtjänar för övrigt en egen dokumentär)

Filmen som jag vill tipsa om handlar om Tippeligaen 2005. IK Start var nykomlingar i högstaserien men gjorde länge ett sensationell säsong, anförda av bland andra de lokale guttene Fredrik Strömstad, 23, och Kristofer Hæstad, 20, som briljerade på mittfältet. Vinsterna radades upp och på sommaren ledde de gulsvarta mot alla odds serien med sex poäng. Inför den sista omgången hade Start kommit in i en formsvacka och bara tagit sju poäng på sju matcher, vilket inkluderade en smått osannolik övertidsförlust på hemmaplan med 4-5 mot Ålesund, men inför avgörandet hade de gulsvarta fortsatt guldet i sina händer.

Så länge Start besegrade bottenlaget Fredrikstad och Vålerenga – som mötte Odds BK på bortaplan – inte tog in mer än två mål skulle det gå hela vägen. På gamla Kristiansand stadion var det fullsatt, och lite till, långt före avspark och folk klättrade upp i träd för att kunna se den historiska matchen. De förväntade sig ett drama. Det skulle de sannerligen komma att få.

Jag ska inte spoila hela innehållet, för den briljanta 22-minutersdokumentären Tidenes kamp från TV2 fångar allt och lite till. Den innehåller Stefan Bärlin i sitt livs form, Egil “Drillo” Olsen som partybroms och den vansinnige hemmatränaren Tom Nordlie som skriker om “mongohöns” i halvtidssnacket, men den ger på samma gång distans till galenskapen. För mitt bland alla stolpträffar och det där offsidemålet som har diskuterats i 15 år sker en otäck olycka. Det brukar sägas att fotbollen är världens viktigaste oviktigaste sak, och på en tiondels sekund, vid en hörna i början av matchen, blir allt som var så viktigt plötsligt väldigt oviktigt.

Här ser ni Tidenes kamp.

Foto: IK Starts hemsida