Månsson: Sagan om inspektören och utredningen som stoppades

Det var en gång en polisinspektör som ringde till en journalist.

Annons

Inspektören ville diskutera pyroteknik vilket gjorde journalisten misstänksam då denne var mycket kritisk till polisens hållning i ämnet. Journalisten hade bland annat i en granskning anklagat myndigheten för att förvanska data för att finna stöd för sina omdiskuterade strategier. Vid den här tidpunkten, den vackra sommaren 2019, var frågan ovanligt het och journalisten var något av en opinionsbildare, ty journalisten hade undersökt ämnet mer än någon annan (och förmodligen mer än vad som kan anses som sunt).

Inspektören förklarade först att han tyckte att journalisten hade haft en del fel, utan att specificera vilka. Samtidigt verkade inspektören nyfiken. Journalisten var som sagt misstänksam – polisen duckade nästan alltid kritiska frågor och gillade sannerligen inte att diskutera i normalfallet – men journalisten tyckte att inspektören gav ett annorlunda intryck.

Inspektören berättade att han fått i uppdrag att utreda om man kan legalisera pyroteknik. Journalisten höll då på att trilla av den stol som han satt på.

– Hur hade du löst situationen?

Det var inspektören som frågade.

Journalisten svarade som han brukade. Om journalisten hade bestämt hade man legaliserat en viss typ av pjäser och upprättat en så kallad pyrozon, till exempel längst ner på ståplats. 

Där skulle identifierbara personer få bränna under former som man enats om med arrangören – som i sin tur fått godkänt från myndigheterna. Byråkratin skulle standardiseras och vara så enkel att man bara skulle fylla i en lista.

Böter eller annat straff skulle utfärdas till personer som missbrukade förtroendet i pyrozonen eller spontanbrände på annan plats. Att lagföra individer var en nyckel, liksom att komma ifrån all typ av kollektiv bestraffning. Enda gången som man skulle straffa arrangören var om arrangören misskött sitt säkerhetsarbete. Att man som nu gick på arrangören om individer begick brottsliga handlingar bland 30 000 andra människor var absurt, menade journalisten.

Med det föreslagna upplägget hade det blivit säkrare att gå på fotboll, argumenterade journalisten. Att det var en kompromiss som omedelbart hade förbättrat situationen till skillnad från alla andra alternativ. Journalisten påstod att polisen egentligen visste om att så var fallet, men att prestige och tunnelseende stod i vägen för all form av konstruktivitet.

Journalisten menade att det annars bara fanns ett realistiskt alternativ för att få bort pyrotekniken. Att även plocka bort all publik. Möjligtvis skulle det även gå med endast sittplatser och massor av batongförsedd säkerhetspersonal på läktarna, men journalisten anade att inte ens polisens idrottsråd skulle se det som en god idé.

Inspektören tackade för samtalet och fortsatte sitt arbete. Inspektören hade varit uppriktig i samtalet med journalisten, ty inspektörens uppgift var verkligen att utreda huruvida en legalisering var möjlig och isfåfall ett vinnande alternativ. Inspektören talade med insatta parter med olika infallsvinklar.

Klubbar.
SvFF.
Sef.
Enable.
Polisen (Noa).
Stockholm Live.
SFSU.
Räddningstjänsten.
MSB.
Och några till.

Inspektören, som vanligtvis är något av en anhängare av repression och hårda tag, blev överraskad. Inspektören fann nämligen – tvärtemot vad han hade trott från början – att en legalisering av vissa pjäser, förslagsvis så kallade “kalla bengaler”, inte bara såg ut att vara möjlig utan även fördelaktig ur ett säkerhetsperspektiv.

Visst fanns det fortsatt några frågetecken – inspektören var inte riktigt i mål med sin undersökning – men de såg sannerligen inte olösliga ut. Ja, det visade sig vara så lustigt att inspektörens idéer i hög grad påminde om förslaget som journalisten hade lagt fram under telefonsamtalet i början av arbetets gång.

Någon punkt för inspektörens arbete sattes dock aldrig, för plötsligt avbröt hans överordnade projektet. Motiveringarna var diffusa. Tidsbrist angavs som ett skäl. Samtidigt accelererade polisens arbete med den kontroversiella villkorstrappan, vilken gick i motsatt riktning till vad inspektören förespråkade.

Undersökningen gick därmed samma öde till mötes som polisens enda seriösa test av bengaler och rök. Den slängdes i papperskorgen där den fick ligga med sina misshagliga slutsatser.

Nio månader efter samtalet med journalisten skickade inspektören ett mejl till personerna som deltagit i studien för att bekräfta att projektet hade lagts ned. Någon motivering gavs inte, men inspektören lät meddela att han gärna såg att en extern part tog arbetet vidare.

Mellan raderna gick det att skönja en besvikelse.

”Jag vill samtidigt passa på och tacka alla som hjälpt till med information under arbetet och vill understryka just vikten av samverkan vilket i detta fall fungerat fantastiskt bra” skrev inspektören.