Annons

Det blev som man kunde ana.

Succé för VM, succé för Qatar. Visst kom det kritik från norra Europa, från journalister och supportrar, men det kändes mest som en lätt bris i sammanhanget.

Qatars landslag gjorde en blek profil med tre förluster, men när PSG-superstjärnorna Messi och Mbappe stod för en gastkramande duell i en otrolig final blev det sportslig jackpot ändå.

Den grymma diktaturen Qatar, som mutat sig till mästerskapet och behandlar en majoritet av sina invånare som slavar, blev vinnare. Gianni Infantino, som hoppar i säng med varenda diktator så länge det gynnar honom, blev en vinnare. När allt var över jagade Infantino och emiren Al Thani Messi nästan lika intensivt som Salt Bae och när världens bästa spelare genom tiderna höjde bucklan i sin slutgiltiga triumf bar han en kappa som överlämnats av emiren. Instagraminlägget som följde fick 75 miljoner likes och vid det laget tänkte inte så mycket på döda gästarbetare längre.

På VIP-läktaren stod Zlatan Ibrahimovic och njöt, få har gjort så mycket för att stärka Qatars anseende som honom.

Förbundsordförande Karl-Erik Nilsson stod också för en karaktäristisk insats. På öppningsdagen pratade han om allt fint som sker i världsfotbollen och när han fick kritik för att ha stöttat Infantino påstod han sig vara överraskad och bekymrad över det bisarra talet som hölls inför turneringen.

En standardiserad trestegsraket à la Karl-Erik alltså:

I) Maktspela i kulisserna
II) Undvik känsliga debatter
III) Krishantera när det blåser till: räkna ut vad som behöver sägas, och säg det, men ändra inget i sak

Apropå Karl-Erik tycker jag, nu när VM är över, att det är hög tid att utvärdera förbundets ”påverka på plats”-linje. Länge var det tyst om de känsligare frågorna när landslaget åkte till gulfstaterna, men när Qatar-kritiken växte började SvFF prata om att ta ansvar genom att föra upp ämnet på agendan i samband med sina resor.

Jag gick tillbaka till januari 2020 för att se vilka möten som förbundet höll i samband med januarilägret i Doha och det hela är inte så lite genomskinligt om man har kännedom om situationen där nere. Framförallt slås man av hur återkommande Supreme Committee är, VM-propagandaorganisationen som jag stiftade bekantskap med för ett antal år sedan då jag jobbade på ett reportage om gästarbetare i Doha. Den gången försökte de ”bara” stoppa mitt arbete, men för andra som tar upp obekväma ämnen kan det sluta i fängelse.

SvFF redovisar att de höll åtta möten. På fem av dessa närvarade Supreme Committee. Utöver det hölls ett möte med en annan statlig representant som beskrivs som ”biträdande arbetsmarknadsminister”.

Förbundet träffade även BWI och ILO vilka framstår som mer relevanta parter att prioritera. BWI är en internationell fackförening och ILO är underställt FN.

Problemet med dessa organisationer, liksom världsfacket ITUC vars tidiga prognos om 4000 döda gästarbetare från Indien och Nepal slog ner som en bomb, är att de delvis spelar på Qatars villkor, för annars kan de inte verka i landet. ILO:s kontor i Doha är betalt av Qatar. ITUC är – surprise, surprise – indragna i en Qatar-muthärva och organisationernas kritik mot gästarbetarnas villkor har klingat av på ett misstänksamt vis på senare år.

Med andra ord: Qatar styrde spelet. SvFF lånade aldrig bollen.

Hemmalaget vann. Den även i våra tider unikt motbjudande turneringen blev en bejublad tillställning och det svenska förbundets främsta bidrag var återkommande träningsläger i Doha fram till att allsvenska supportrar hindrade resan i januari 2022.

Även Qatars mångåriga propaganda om att VM innebär förbättringar tycks ha gått hem. Budskapet låter i mina öron ungefär lika troligt som det gjorde med Kina och Sommar-OS 2008 eller Ryssland och Vinter-OS 2014 – vilken härlig utveckling som vi har sett sedan dess! – men retoriken har upprepats i så många sammanhang, bland andra av Karl-Erik Nilsson, att en majoritet vid det här laget lär ta det för sanningen. Om inte annat för att det är bekvämt att tänka så.

Sportswashing? Jo tack. Det fungerar.