Som så ofta handlar rubrikerna om pyrotekniken, men när röken skingrats framgår något mer väsentligt.
Det är ytterst säkert att besöka allsvenska matcher.
Annons
Som varje journalist känner till:
Att en hund biter en man är ingen nyhet, men att en man biter en hund är det.
Att trafiken flyter på Västerbron är ingen nyhet, men att trafiken stoppar upp är det.
Det är det avvikande som har nyhetsvärde och det är en rimlig utgångspunkt. Att det avbrutna derbyt mellan Hammarby och Djurgården fick stor uppmärksamhet var självklart, även om de flesta tycktes glömma det ologiska beslutet att upplösa den offentliga tillställningen samtidigt som de skyldiga ser ut att slippa undan.
Även andra matcher under hösten blev stökiga och en fin säsong fick en delvis solkig avslutning. Att det skrevs och tycktes till om problematiken på läktaren var fullt naturligt, men på många håll försvann proportionerna och den efterföljande debatten blev lika hysterisk som alltid.
Nu vankas en ny säsong.
Igår publicerade SVT Sport en uppmärksammad sammanställning över hur många pyrotekniska pjäser (7700) som registrerades i Polisens matchrapporter under den allsvenska säsongen 2024. I vanlig ordning fick Polisens idrottsansvarige Per Engström uttala sig utan följdfrågor om hur illa ställt det är med fotbollen och att arrangörerna borde göra mer – dock oklart vad.
Men man kan också vända på rapporteringen, för även vi har gått igenom de allsvenska matchrapporterna. Visst förekom bangers – som orsakar hörselskador – men inte i särskilt stor utsträckning. Visst förekom utskjutande pyroteknik som kan vara problematiskt (även om det inte kommer i närheten av riskerna under nyårsfirandet då pappa med fem-sju öl innanför västen ska ut i snön och tutta på). Men den absoluta majoriteten av pyrotekniken handlade om bengaler och rökpjäser som statistiskt sett får anses säkra. Jag uppskattar att det har bränts av över 100 000 sådana under 2000-talet och allvarliga skador existerar knappt.
Innebär det att det är problemfritt runt fotbollen? Inte alls. Sporten som sådan har allvarliga problem med matchfixning och kriminell infiltration och huliganismen utanför arenorna är per definition farlig och kan drabba tredje part. Upplopp, skadegörelse och våld mot eller från ordningsmakten förekommer och i det senare fallet är den som blir slagen i princip rättslös.
Men om vi återvänder till matchrapporterna och livet från den ljusa sidan kan vi konstatera att våldsbrotten i stort sett är borta från arenorna. I de elva matcher som Polismyndigheten kategoriserar som allvarliga säkerhetsmässigt anmäldes bara våldsbrott vid tre av dem, enligt vad man kan utläsa. Ställ det i relation till antalet seriematcher (240) samt den totala besöksmängden (2,4 miljoner) och man kan slå fast att det är mycket säkert att gå på herrallsvensk fotboll. Om man vill utvidga kontentan kan man lägga till att elitfotboll överhuvudtaget lär vara bland de tryggaste offentliga tillställningarna som går att besöka och under de senaste åren har publiken blivit allt mer diversifierad där andelen kvinnor och barnfamiljer ökar, vilket knappast hade varit fallet om det vore riskabelt att gå på match. När Svensk Elitfotboll för en tid sedan anlitade Upplevelseinstitutet för att skatta ”upplevd trygghet” på läktarna var det bara två procent av besökarna som inte kände sig trygga.
För mig blir detta den viktigaste slutsatsen att dra av publiksäsongen 2024. Det må medialt falla i kategorin ”trafiken flyter på Västerbron” men det är likväl värt att påminna om. I Allsvenskan serveras vi publikfest efter publikfest och i det stora hela har vi en läktarmiljö att vara stolta över.
