Kristof Vogel: Fotbollen står inför sin egensnickrade finanskris

Den internationella fotbollsbubblan har spräckts.
Det kommer att drabba de allsvenska klubbarna hårt.
Kristof Vogel, som driver fotbollsekonomibloggen Den osynliga handen, gästkrönikerar.

Annons

Lite drygt tio år har gått sedan den globala finanskrisen slog till. Också fotbollen fick känna på dess kraft och de kommersiella intäkterna för det europeiska klubbkollektivet ökade under ett par-tre års tid i en långsammare takt än normalt. Kostnadsökningarna puttrade vidare med sin normala årliga 7 procentiga tillväxt. Spelarna hade fleråriga kontrakt. Det var några tuffa år och fler och fler röster höjdes om att det var dags för ett lönetak. Precis som det alltid brukar göra när fotbollsindustrin har redovisat förluster och det får mycket uppmärksamhet i medierna.

Och ett lönetak blev det denna gång. I samband med att British Telekom började fäktas med Sky om sändningsrättigheterna och drev upp priset på dessa passade Premier Leagues amerikanska klubbägare att driva igenom ett rörligt lönetak som klubbarna i Premier League skulle förhålla sig till. Resultatet lät inte vänta på sig. Redan 2013-14 – den första säsongen under de nya reglerna redovisade Premier League klubbarna ett ackumulerat rörelseresultat på 700 miljoner sterling. Det var en ökning från en nivå som låg på runt 100 miljoner sterling om året.

Men majoriteten av klubbägarna var fortfarande mer intresserade av att vinna matcher än att tjäna mer pengar och betala ut vinsterna till sig själva. Risken för degradering och det enorma gap mellan de två högsta divisionerna bidrog också.

Istället för att hamna i spelarnas fickor landade pengarna på transfermarknaden. Också de mindre Premier League klubbarna kunde helt plötsligt börja importera bättre talang från de europeiska ligorna. Den ökade mängden pengar på transfermarknaden skapade en prisinflation. Förstås.

2014 omsatte spelarmarknaden i den europeiska fotbollen mindre än 2 miljarder euro. 2018 var omsättningen uppe och snurrade på 5 miljarder euro. Fifa:s siffror från 2019 pekar på att omsättningen har fortsatt att öka. Trots att rörelseresultatet har börjat minska under de senaste två åren.

Men nu var det en fest! För plötsligt började väldigt många klubbar i Europa tjäna väldigt mycket pengar på transfermarknaden. Mest lyckliga var nog ändå Uefa. I förra årets finansiella rapport över den europeiska klubbfotbollen konstaterade man glatt att det europeiska klubbkollektivet äntligen redovisade ett positivt resultat på den nedersta raden. Uefa Financial Fair Play for the win!

Rikare och allt mer giriga krävde klubbarna allt högre prislappar på sina spelare. Kunde köparen inte betala den begärda övergångssumman så gjorde det inget om den sattes upp en längre avbetalningsplan för övergången. Så klubbarna började ställa ut mer krediter och allt längre krediter till varandra.

I januari 2018 köpte Barcelona loss Philippe Coutinhos kontrakt från Liverpool för 160 miljoner euro. Den katalanska klubben betalade dock inte mer än 40 miljoner euro i samband med övergången. 120 miljoner euro sattes upp i en avbetalningsplan under flera år.

I Barcelonas senaste årsredovisning för det brutna verksamhetsåret som slutade 30 juni 2019 ska närmare 28 miljoner euro betalas den här säsongen och 66 miljoner euro under de kommande åren. I en intressant notis i samma årsredovisnings noter går det att finna information om att Liverpool har sålt sin fordran på Barcelona till tredjepart. Ett finansieringsföretag. På så sätt fick Liverpool sina pengar direkt och kunde lägga en handpenning på egna nyförvärv samt själva låna av de säljande klubbarna till resten av övergångssumman. Om man läser Liverpools senaste årsredovisning, också den för säsongen 2018-19, så hade den engelska klubben motsvarande 200 miljoner euro i skulder för spelarövergångar till andra fotbollsklubbar. Skulle man gräva vidare så är det långt ifrån omöjligt att man hittar information om att både Roma och Southampton redan har finansierat och spenderat sina fordringar som man har haft på Liverpool för övergångarna av Alison Becker respektive Virgil van Dijk. Båda två rekordstora affärer den dagen de mäklades.

Så här har de hållit på, våra europeiska fotbollsklubbar. I ett universum av ökade priser har de använt varandras balansräkningar för att finansiera nya spelaraffärer. Nya rekordövergångar. Enligt Uefas senaste finansiella rapport som redovisar säsongen 2017-18 – fanns det 5.1 miljarder euro i transferrelaterade skulder men bara 3.9 miljarder euro i transferrelaterade fordringar på klubbarnas balansräkningar. De 1.2 miljarder euro som 2018 var skillnaden mellan skulder och fordringar är ett lån som klubbarna har tagit. Från framtiden. Med tanke på senaste årens kredittillväxt så skulle det inte förvåna mig att nettoskulden idag ligger på närmare 1.5 miljarder euro. Tänk att den så sent som 2015 inte var större än 300 miljoner euro!

Resultatet av prisinflationen och kreditexpansionen har lett till en spekulationsekonomi. 43 miljoner kronor för Hammarbys kontrakt med Odilon Kossounou. 43 miljoner kronor. För en 18-årig försvarsspelare med en handfull allsvenska matcher på sitt CV.

När fotbollsklubbar köper spelarkontrakt från andra klubbar aktiverar de hela anskaffningskostnaden som en immateriell tillgång på sin balansräkning. 2018 uppgick det bokförda värdet på det europeiska klubbkollektivets balansräkningar till 10.8 miljarder euro. Nästen en fördubbling sedan 2014.

Vid en konservativ ansats värderas ett förvärvat spelarkontrakt i förhållande till de förväntade kassaflödena som spelaren bidrar till, det vill säga i första hand intäkterna från matchdag, sponsorer och media samt till en viss del andrahandsvärdet på spelarens kontrakt. Att det låter ganska rimligt håller nog de flesta med om.

Räknat på en ratio som mäter relationen mellan aktiverade spelarkontrakt och kommersiella intäkter (intäkter exklusive spelartransfers) har den ökat från 35 procent 2014 till 51 procent 2018. En ökning som mer eller mindre gör det uppenbart att klubbarna hade börjat spekulera i transfermarknaden och andrahandsvärdet. Eller så hade de ett extremt positivt sentiment för kommande ökningar i de kommersiella intäkterna.

Nu är framtiden här och för stunden genererar fotbollseuropas immateriella tillgångar inga kassaflöden över huvudlaget. Matcherna är inställda. I bästa fall uppskjutna. Mediebolagen har redan börjat muttra om utbetalningarna för sina sändningsrättigheter. Det är idag mycket osäkert hur fotbollssäsongen ska avslutas och hur nästa säsong kommer att genomföras. Skulderna klubbarna emellan förväntas att betalas den dagen de förfaller. En kan fråga sig idag: med vilka pengar då?

Förra sensommaren besökte jag Hammarbys träning. Det var en solig lördag, dagen före derbyt mot AIK. Nära mig satt ett gäng killar. De pratade fotboll. Inte om hur fantastiskt fina mackor som Bojanic lade eller hur distinkta avslut Tankovic sköt utan om hur mycket cash de spelarna skulle ge vid en försäljning.
– 40 miljoner!
– Nej! Vad fan snackar du om, minst 50 mille för i helvete!

Bara ett halvår senare hoppas vi på att det går att få hem cashen för de vid den punkten redan gjorda spelartransaktionerna. De fantastiska offensiva spelarna är kvar i truppen och har öst in mål under Svenska Cupens gruppspel. Andrahandsvärdet på deras spelarkontrakt är däremot nere i källaren. Mycket sannolikt.

Fotbollindustrin blåste på helt egen hand upp en stor transferbubbla. Vi såg alla på och applåderade glatt. Nog trodde jag att luften skulle gå ur. Kanske skulle det bli en mjuklandning under de kommande åren? Men så kom viruset och bubblan spricker nu med en smäll. Fotbollen står inför sin egensnickrade finanskris.