AIK, Djurgården och Hammarby kämpar med sin ekonomi, samtidigt som transfermarknaden riskerar att krascha.
Vilka vägar ska 08-klubbarna välja framöver?
Anders Norlen, energimarknadsanalytiker och fotbollsekonomiexpert, gästkrönikerar hos Fotboll Sthlm.

Här följer du Anders Norlens analyser på Twitter!

Ingen har vid det här laget missat att implikationerna av viruset för livet utanför, runt och på fotbollsplanerna kommer bli både långvariga och djupa. För Stockholms elitklubbar är krisen mycket påtaglig: permitterad personal, avbruten långtidsplanering och – i veckan – sänkta löner i Hammarby.

Detta är ingenting nytt: det har stått klart ganska länge att konsekvenserna skulle bli långtgående, inte bara för Allsvenskan utan för den samlade europeiska – och i förlängningen – globala fotbollen. Den kanske viktigaste implikationen på lite längre sikt än den absolut mest akuta, är kollapsen av transfermarknaden som alla tre Stockholmsklubbarna använt som primär finansieringskälla för sina löpande underskott. 

Om vi går tillbaka till grundkursen i fotbollsekonomi så kan den sammanfattas på ett mycket enkelt sätt: den som kan lägga mest pengar på sin spelartrupp kommer ha bäst spelare och vinna flest matcher. Elitverksamheten syftar därför till att hela tiden frigöra resurser som kan läggas på värvningar av – relativt sett – bättre spelare än motståndarna för att på så sätt vinna fler fotbollsmatcher.

Figur 1 – Transferintäkter och EBITDA Stockholmsklubbarna 2015-2022e

Dessa pengar kan komma från fyra källor: löpande intäkter (publik, sponsorer, TV- och centrala avtal, europaspel, souvenirer etc), spelarförsäljningar, skuldfinansiering eller ägartillskott.

Vad vi kan se i Figur 1 är att de (växande) löpande underskotten från verksamheten (exklusive transferintäkter) 2015–2019 – eller vad vi refererar till som EBITDA* – i stort sett finansierats med (växande) intäkter från spelarförsäljningar under samma period. 

* EBITDA = ’Earnings Before Interest, Tax, Depreciation and Amortization’, dvs resultat innan finansiella kostnader, skatt, avskrivningar och nedskrivningar.

Detta kommer inte som någon överraskning för någon fotbollssupporter av Stockholmsklubbarna. Alla ’vet’ att man inte drar inte tillräckligt med pengar från publik, sponsorer, TV och souvenirer för att dra runt en Allsvensk toppklubb. Nej, det måste även till försäljningar av spelare löpande för att få till det.

Vi kan dock även konstatera att de sista två finansieringskällorna till stor grad är stängda för Allsvenska föreningar. Betydande skuldfinansiering är i stort sett uteslutet givet den betydande risken i verksamheten. Banker är normalt sett inte superpigga på att låna ut pengar till företag som har driftsunderskott som uppgår till 20-30% av omsättningen år efter år. 

Rörande ägartillskott (nyemissioner) sker det titt som tätt, oftast när idrottsaktiebolaget förbrukat sitt egna kapital och/eller har likviditetsproblem. Betydande ägartillskott utöver att sy ihop ett akut blödande finansiellt sår brukar investerare inte vara så intresserade av då föreningarna fortfarande har kontrollen över verksamheten genom den s.k. 51%-regeln. 

Detta kommer bli viktigt när vi kommer till att analysera tävlingsbalansen i Allsvenskan framåt.

Implikationen av viruset blir förutom ett betydande intäktsbortfall från publik, sponsorer och eventuellt TV, att Stockholmsklubbarna inte längre kan finansiera sina driftsunderskott med intäkter från transfermarknaden. Det innebär i förlängningen att man måste få balans i sin löpande verksamhet under 2020 eller senast 2021 – beroende på hur solid ens balansräkning är.

I korta drag kan man säga att Hammarby Fotboll AB:s balansräkning är svag*, att AIK Fotboll AB:s är medelstark och Djurgården Elitfotboll AB:s är stark (se Figur 2).

* Det ska dock nämnas här att Hammarby Fotboll AB har en fordran på Club Brugge på SEK 20.1m samt har 1.3m utstående i betalningar till andra klubbar för spelarförvärv. Hammarbys ledning har tidigare meddelat att de är trygga med att Brugge kommer fullgöra sina åtaganden, men i ljuset av nuvarande situation skulle jag sätta ett frågetecken till att de pengarna kommer Hammarby Fotboll AB tillhanda enligt avtal pre-virus.

Det innebär i sin tur att Hammarby måste rätta mun efter matsäck så fort som möjligt då man har väldigt lite fettreserver att dra på, att AIK har lite längre tid på sig och Djurgården kanske har ända tills 2021 på sig – mycket tack vare försäljningen och den omedelbara likviden som kom Djurgården tillhanda efter Marcus Danielsons övergång till Dalian i mars.

Figur 2 – Balansräkningar Stockholmsklubbarna per 31 dec 2019

Djurgården gör avsättningar till pensioner för spelare i en kapitalförsäkring som bokas under ”finansiella anläggningstillgångar” och som matchas 1:1 av pensioner under ”avsättningar”.

För att ytterligare understryka vad denna omställning innebär i reda besparingar, har jag ställt upp hypotetiska kostnader för de tre klubbarna i Figur 3, där man i varje klubb når ett nära nog nollresultat under 2020 eller 2021. Som man kan se så är det kraftiga neddragningar över hela linan som blir konsekvensen, dock kraftigare för AIK och Hammarby än för Djurgården.

Figur 3 – Kostnader per kategori Stockholmsklubbarna 2015-2022e

Några antaganden som jag gjort för åren 2020–22 i analysen i Figur 3:

• Personalkostnaderna faller med 20% 2020 jämfört med 2019 och balanseras därefter på en nivå där man i princip gör nollresultat 
• Övriga kostnader faller med 20% 2020 jämfört med 2019, och stiger sedan med 10% 2021 och ytterligare 10% 2022
• Inga investeraringar i nya spelarkontrakt 2020–22, så avskrivningarna antas falla allt eftersom kontrakten löper ut (genomsnittlig löptid för trupperna är 2.5–3 år)
• På intäktssidan antas publikintäkter 2020 vara lika med uppskattade intäkter från försäljning av säsongskort; sponsorintäkterna faller 20% 2020 jämfört med 2019 och stiger sedan 10% per år 2021 och 2022; TV- och spelavtal betalas ut till fullo; Djurgården och Hammarby får UEFA-intäkter på SEK 10m vardera; övriga intäkter antas falla 2020 och sedan gradvis återhämta sig
• Transferintäkterna antas vara noll 2020 till 2022, utöver redan genomförda affärer (Danielson, Djurdjic)

Så vad betyder detta i realiteten för spelarna? Vi har tyvärr inte detaljerad information för Hammarby och Djurgården, men AIK redovisar personalkostnaderna per kategori snyggt och prydligt i sin årsredovisning. Om vi använder AIK som analogi för Hammarby och Djurgården landar vi i följande uppställning (se Figur 4 nedan).

Figur 4 – Uppskattade personalkostnader per kategori Stockholmsklubbarna 2015-2022e

AIK Fotboll AB redovisar antal anställda och kostnader per kategori, men i ”spelare” inkluderar man även spelare utanför herrlaget. För Hammarby och Djurgården har det antagits att genomsnittlig månadslön för personal utanför A-lag är lika med genomsnittet för AIK Fotboll AB mellan 2015-2019. För Djurgården har det antagits att spelartruppen bestått av 26 anställda 2015-2019.

Vägen framåt helt enkelt är att dra åt svångremmen för samtliga Stockholmslag, och rimligen då i den kategori som är lättast att justera på kort- och medellång sikt: personalkostnaderna och framförallt spelarlönerna. 

Slutsatsen av allt detta är att vi bör se en kraftig dipp i totala personalkostnader 2020–22 för Stockholmsklubbarna, som bör stabilisera sig på ungefär SEK 60-70m per år. Detta innebär implicit ett fall i spelarlönerna på 15–35% 2020 jämfört med 2019 med en gradvis återhämtning under 2021 och 2022. 

Det innebär även mindre trupper, minskning av övrig personal samt att densamma kommer få se permanenta lönesänkningar på runt 15% 2020–22.

Detta är rimligen ungefär den nivån som Stockholmsklubbarna kommer klara av att finansiera med sina löpande intäkter, och det är också en indikation på att tävlingsbalansen mellan Stockholmsklubbarna kommer fortsätta vara tight de kommande åren. 

Dessa kostnadsneddragningar kommer inte på något sätt vara ett Stockholmslagsfenomen utan kommer drabba i stort sett alla klubbar i hela Europa. I förlängningen kommer balansen skifta mellan de som ”har” och de som ”inte har”: mindre pengar kommer flöda från toppen av fotbollspyramiden nedåt men mer talang kommer koncentreras i toppen, till en billigare peng.

För Stockholmsklubbarna kommer detta innebära att strategidokumenten får revideras. Modellen med talangförädling och försäljning som finansierar driftsunderskott lär inte fungera under ett antal år, så nya framgångsfaktorer måste identifieras. Det blir intressant att se vilka vägar man kommer välja.

Slut del 1. I del 2 tittar vi närmare på vad denna utveckling har för implikationer för tävlingsbalansen i Allsvenskan som helhet och på klubbarnas respektive möjligheter att utmana om Lennart Johanssons pokal under de närmaste åren.