AIK förlorade med 1-2 mot FC Köpenhamn i en träningsmatch i Portugal. Oskar Månsson analyserar det skandinaviska mötet och funderar på hur rimligt snacket om nya framåtlutade AIK är. [show_ad id=4]

Så ställde AIK upp

Andreas Brännström matchade en diamantformation. Alexander Milosevic – äntligen tillbaka – var defensiv mittfältare till en början, Vincent Thill och Abdussalam Magashy tog de ”inre korridorerna” medan Bilal Hussein var offensiv mittfältare (även om han droppade ibland). Startelvan: Nordfeldt – Modesto, Tihi, Sotte, Otieno – Milosevic, Thill, Magashy, Bilal – Guidetti, Faraj. Efter åtta minuter skadade Magashy axeln och byttes ut. Elias Durmaz kom in i hans ställe. I halvtid kom Jesper Ceesay och Taha Ayari in för Milosevic respektive Thill. På slutet fick även Calvin Kabuye och Axel Björnström speltid.

Så såg det ut

Spännande, tyckte jag på förhand, som missade matchen mot Bröndby. Inte blev det mindre intressant av att få se en fyrbackslinje och en diamantformation där Milosevic tog mittfältsliberopositionen i första halvlek och Ceesay i den andra. Defensivt tyckte jag att det såg skapligt ut. Brännström vill helst att mittbackarna växelvis ska stöta när man spelar med tre centralt där bak, för att inte fastna för lågt, och med Milosevic som sköld var den problematiken på sätt och vis löst. Samtidigt var det tunga FCK som var bäst i båda halvlekarna. AIK var inte utspelade, men under press, och hade svårt att få fast bollen på motståndarnas planhalva. Första halvlek slutade 0-0 efter en fet FCK-chans (fin räddning från Nordfeldt) och ett antal halvlägen. I början av andra halvlek kom det första målet då 19-åringen Hákon Arnar Haraldsson stötte in ett inlägg i öppet mål. Efter en timmes spel hade Ayari ett jätteläge efter att ha väggat med Guidetti – som elegant klackade tillbaka – men avslutet räddades. Därefter bytte FCK ett stort antal spelare och AIK växte sig in i matchen. Efter 72 minuter var dock ”Sotte” klumpig vid en tackling på Mohamed Daramy och orsakade en straff som Denis Vavro satte i nät. På stopptid fick Kabuye en billig straff, och Faraj satte säkert reduceringen till 1-2.

De var bäst i AIK

Bilal Hussein var säker och kreativ med bollen. Medan flera av lagkompisarna såg stressade ut spelade Billy med ett lugn. Framförallt var det vägvinnande när han kom ner och hämtade boll, men även högre upp förmådde Hussein att vara påhittig. Att han är i helt annat slag än i höstas är tydligt. Erick Otieno gjorde också en stark insats i den krävande rollen där han förväntas ta hela vänsterkanten. Otieno skötte försvarsarbetet och orkade fylla på till offensiv kortlinje.

Oroande skada

Abdussalam Magashy fick en knuff bakifrån och ramlade på axeln i början av matchen. Att det gjorde ont syntes direkt och nigerianen var tvungen att bryta. Vi får hoppas att det inte var allvarligt, men det såg oroande ut.

Nya, offensiva AIK?

I AIK:s styrdokument som formulerar hur klubben ska utvecklas beskrivs framtidens spelstil. I korthet ska AIK vara dominanta, tempostarka och spela med en intensiv press. När Andreas Brännström rekryterades lät retoriken på samma sätt – att det nu minsann var nya, framåtlutade tider. Även medierna har hakat på, men jag har hela tiden tvivlat. Jag ser helt enkelt inte varför AIK skulle bli ett särskilt offensivt eller ”pressintensivt” lag i år. Inte för att vara ett topplag i alla fall. Tränaren som har plockats in är skicklig på att skapa täta lagbyggen. Resultaten kan ingen klaga på, men någon flyfotad anfallsfotboll är han knappast känd för, även om han säkert har fler verktyg i lådan. Truppen är heller inte särskilt offensiv utan påminner till sin struktur en del om 2018 då Norlings shapefotboll och 5-3-2 firade triumfer. Visst kan man spela 4-4-2-diamant som ikväll – på hemmaplan i alla fall? – men jag tror att tre mittbackar blir goto-lösningen samt att vi i stora drag kommer känna igen AIK även 2023.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription