[the_ad_group id="567"] Växlarna. Hur stora ska man dra? Den är frågan som man ständigt ställer sig vid den här tiden på året. Vad spelar det för roll att Malmö FF förlorade mot Västerås och Gais i cupen och åkte på 0-4-däng mot Elfsborg igår? Vad spelar det för roll att Djurgården har gjort 15-1 på fyra matcher i cupen och 15-2 på tre träningsmatcher dessförinnan?   (Ja, jag räknar bort helgen där a-lagets splittades för två matcher). Frågar man Djurgårdens supportrar lär det inte vara mycket att tveka på. Förväntningarna är på absolut topp. DIF-poddprofilen Robin Fredriksson uppskattade exempelvis att Nicklas Bärkroth hade chanser till att göra tre mål och sex assist på sitt inhopp på 26 minuter i 3-0-segern mot Östersunds FK. Jag räknade snabbt ut att 90 minuters speltid då hade gett teoretiska 10 mål och 21 assist, vilket fick Robin att kontra med att det betydde 300 mål och 630 assist över en säsong. 300 mål eller ej, så är det slående vilken form Nicklas Bärkroth plötsligt är i. Det har gått snart tre år sedan han värvades från Lech Poznan och det har varit en mestadels frustrerande period. Frustrerande för supportrarna, tränarna och Nicklas själv. Det har varit småskador, bänkningar och missar om vartannat. Att kapaciteten finns där vet vi ju, och glimtvis har Bärkroth fått till det, men för det mesta har han inte gjort sig själv rättvisa.   Förutom skadorna har det framförallt brustit i beslutsfattandet i de avgörande momenten, vilket i sin tur lär hänga ihop med skadorna och otillräcklig kontinuitet. Det sistnämnda problemet finns uppenbarligen kvar, i alla fall om man frågar Robin Fredriksson. Men idag skapade Bärka chanser i stort sett varje gång han hade bollen. Det såg i grunden hur bra ut som helst även om det ska nämnas att matchbilden var tacksam på slutet. Ironiskt nog räcker det kanske inte. I fjol var förutsägbara Djurgården i skriande behov av Bärkroths form, men i år finns det spetskvaliteter så det räcker och blir över där framme. – Kalle Holmberg, som gjorde 2+2 i förra matchen, satte 1-0 via ett goalgetter-mål idag. – Edward Chilufya är i hysterisk form med sex mål och två assist på tre matcher. – Albion Ademi spelar fortsatt skolgårdsfotboll i perioder, men ser samtidigt mycket spännande ut. – Joel Asoro hoppade in och såg mer redo ut denna gång. Tålamod krävs, men potentialen bör vara skyhög. – Haris Radetinac skadade sig underligt nog på uppvärmningen senast men var Djurgårdens främste i början av året. – Emir Kujovic? Nej, han är mest ett frågetecken än så länge. Till detta finns det gott om löpstyrka hos ytterbackarna och kreativa fötter på mitten där framförallt Magnus Eriksson är värdefull i offensiven. Ja, det finns mycket att imponeras över i Djurgårdens säsongsstart, kanske allra mest över hur naturligt spelet flyter. Mot Östersund var anfallsplanen att försöka komma i numerära överlägen – två mot en – bakom motståndarnas mittfältslinje, men när ÖFK valde en oväntad taktik med två defensiva spelare centralt var den vägen stängd. Vad Djurgården gjorde? Tja, då spelade de runt och förbi istället. Om alternativ ett inte fungerar är det bara att välja alternativ två och tre istället, eller hur? Om spelarna är i form och samarbetar väl behöver det uppenbarligen inte vara svårare än så. Dessutom slås jag ofta av hungern i spelet: Djurgården slår sällan av på takten och tycks ha en ”tänk 0-0-inställning” som fungerar bortom klyschan. Det finns heller inte några svåra val att göra inför vårsäsongen, bortsett från enskilda spelaruttagningar, för Kim och Tolle har redan hittat rätt. Det enda som oroar är egentligen mittbackssituationen som fortsatt är oklar på flera sätt. Det går också att sätta ett frågetecken för hur Djurgården kommer agera när de hamnar i spelmässiga underlägen. Hittills har de inte mött några lag som bjudit upp till dans. Det må vara ett lyxproblem men när man har gjort 30-3 på sju matcher är det svårt att veta hur laget reagerar på en helt annan typ av matchbild.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription