Elvor vinner matcher, trupper vinner mästerskap, sa en vis person en gång i tiden. Sägs det. För mig som gillar att analysera trupper är andraelvan alltid intressant. Hur ser den bästa uppställningen ut när förstavalet på varje position saknas? I den bästa av världar är b-laget då balanserat på samma sätt som a-laget, samtidigt som samtliga spelare i truppen har använts, bortsett från unga talanger. Något förenklat: spelare 12-24 är viktiga. Spelare 25 och uppåt är kontraproduktiva för lag som inte spelar i Europa – såvida det inte är tonåringar som det handlar om. Att det här är betydelsefullt visar sig gång på gång, men jag slås ofta av hur illa kalibrerade vissa allsvenska lag är. Att trupper innehåller fyra högerbackar, åtta innermittfältare men bara en central anfallare är dessvärre inte ovanligt att se. Samt inte minst för många spelare överlag. Djurgården är synnerligen intressanta att studera i år med tanke på alla nyförvärv. Bosse Andersson har snart värvat tio spelare, för vi räknar med att Aleksandr Vasyutin och Peter MacGregor ansluter inom kort. Å ena sidan är jag förtjust i truppbygget där det har snålats och värvats ändamålsenligt fram till Joel Asoro-affären som blev dyr. Runt sju mille i övergångssumma, och ett antal millar i sign on och till agent. Totalpaketet lär ligga en bit över tio miljoner – det ryktas om tolv. Men om man ska göra den typen av investeringar tycker jag att Djurgården har gjort rätt. Klubben har marginaler efter många års gnuggande och har skrivit ett fyraårskontrakt med en spelare som man tror ger avkastning inom två år och ett halvt år. Å andra sidan är det många oskrivna kort. Om Elias Andersson och Rasmus Schüller är bra nog att ersätta den starkaste lagdelen från 2019 och 2020 är svårbedömt. Hur talanger som Cornic, Hien och Wallenborg står sig likaså. I år kommer Djurgården förmodligen att spela 4-3-3 med ett mittfält där en spelare, som sannolikt är Schüller, tar djup.   Det gör att startelvan skulle kunna se ut som följer. Vasyutin – Witry, Berg, Une Larsson, Käck – Schüller, E. Andersson, M. Eriksson – Radetinac, Asoro, Ademi.   Andraelvan kan då formeras på detta vis: Vaiho – Cornic, Ekdal, Hien, Wallenborg – Finndell, Edwards, Banda – Kozica, Holmberg, Chilufya.   Den noggranne ser att jag utelämnat Emir Kujovic och Nicklas Bärkroth som jag tycker borde söka sig vidare, trots att båda fortsatt är bra spelare. Kujovic ser inte ut att passa in som annat än inhoppare, vilket vore resursslöseri. Bärkroth har försökt länge utan att det har lyft och har nu två liknande spelartyper att konkurrera med. Jesper Nyholm har jag inte tagit med, hans status är lika osäker som Erik Berg som jag trots allt stoppade in i a-laget. Nyholm önskar jag allt gott, men jag har svårt att tro på en kontinuitet. För stunden blir lösningen att Nyholm och Berg får täcka upp för varandra, men det vore nog bättre långsiktigt att Melker Jonsson, 18, tar ett steg upp i hierarkin. Uppdatering: Expressen uppger att Erik Berg kommer bryta kontraktet, vilket inte kommer helt oväntat. Det innebär att Hjalmar Ekdal blir det naturliga valet bredvid Jacob Une Larsson och att Jesper Nyholm tar plats i b-elvan. Mattias Mitku finns också att tillgå, men som 19-årig talang är det inte tvunget att han ska platsa i andraelvan. Jag håller det heller inte för omöjligt att Dzenis Kozica lånas ut på nytt. Dessutom är det troligt att Aslak Fonn Witry lämnar i sommar vilket förmodligen leder till att Haris Radetinac mest räknas som högerback och då blir det en lucka i b-laget som högerytter. Peter McGregor ser vi endast som en joker till att börja med. Högerbacken Linus Tagesson, 18, har nog också en bit kvar till allsvensk nivå. Så hur klarar Djurgården mitt test? På det stora hela väl. Eftersom Erik Berg är så pass osäker är mittbackssituationen ett frågetecken. Trots att lagdelen är numerärt bred är den sårbar. Djurgården hade också mått bra av en defensiv innermittfältare till. Det är förvisso ett mindre problem, men ändå, om man ska vara petig: i uppställningarna ovan har man fem centrala mittfältare som hellre spelar något högre upp. I offensiven finns det flera spännande namn med vitt skilda typer av egenskaper. Djupledshotet och presspelet som man så tydligt saknade i fjol bör det inte råda någon brist på. Men det blir viktigt att banta ner något där framme innan den 31 mars. Man bör nog också ha rejält med tålamod med matchotränade Joel Asoro, det skulle förvåna mig om han glänser redan under våren. Slutsatsen är att jag gillar bygget. Det är sunt, det är genomtänkt. Samtidigt förväntar jag mig inte underverk under 2021, för det är fortsatt ett första år i en nysatsning. Med tio nya spelare i truppen och en så pass kraftig föryngring är chansen större att det blir 2022 eller 2023 som blir den verkliga fullträffen för Djurgården. LÄS MER. Så bra är Joel Asoro – karriären sammanfattad i siffror

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier