En fråga som har gnagt i mig under hela coronaperioden:
Förstår Björn Eriksson vad hans jobb går ut på?

[the_ad_placement id=”under-ingress-generell”]

Att Björn Eriksson sitter kvar som ordförande för Riksidrottsförbundet är något av en gåta efter fjolårets turer. Att Eriksson är typen som överlever vet vi sedan gammalt, men efter Expressens avslöjande – och för all del, Fotboll Sthlms – i fjol borde idrottsäventyret enligt all logik varit över för den gamle rikspolischefen.

En liten recap är på sin plats:

Björn Eriksson har det förmodligen finaste förtroendeuppdraget som finns i Idrottssverige. Samtidigt har han under en längre tid suttit på en parallell stol som väktarbranschens främsta lobbyist. Avståndet har inte varit smittsäkert och under Erikssons tid har vaktbolagen fått en allt större roll i samband med idrottsevenemang. En given intressekonflikt med andra ord där Eriksson gynnats personligen.

Under de senaste åren har Eriksson även ingått i en grupp med Rikspolischefen, Riksåklagaren och chefen för Brå. Där har man mejslat fram strategier för hur säkerhetsfrågor inom idrotten ska behandlas vilket medfört att fotbollsrörelsen – som påverkas överlägset mest av besluten – helt skurits av från de strategiska samtalen.

Strategierna som tagits fram av den lilla gruppen låg till grund för mycket av den förfärliga utvecklingen som vi såg i fjol. Polisens fokus låg på kollektiva bestraffningar och konfrontation med den absurda villkorstrappan i centrum. Säkerhetsläget förvärrades i rekordfart. Att vi slapp någon riktigt allvarlig incident ska vi nog mest tacka slumpen för.

Att Allsvenskan spelas utan publik i år är förstås förbannat tråkigt ur många perspektiv, men på ett sätt är det skönt. Eftersom polisen bisarrt nog anser att man gjorde ett gott arbete under fjolåret hade arbetsmetodiken fortsatt – eller accelererats – under 2020 om vi haft våra vanliga publikmatcher. Jag är på sätt och vis tacksam för att jag slapp uppleva den verkligheten.

I allt detta har Björn Eriksson haft en central betydelse. Någon självkritik har heller inte gått att skönja, vilket för övrigt inte verkar vara Erikssons favoritgren.

Årets utveckling gör mig än mer konfunderad över Erikssons position. Att han förstår Myndighetssverige kan ingen ta miste på med tanke på hans unika cv, men frågan som måste ställas är om han förstår sitt nuvarande uppdrag.

I maj, när det diskuterades som allra mest huruvida elitfotbollen kunde dra igång, sköt Eriksson vilt i pressen. Det var i ett mycket känsligt läge då fotbollsrörelsen kraftsamlade för att hitta lösningar och argument. Insatserna var högsta möjliga. Konkurser och massarbetslöshet låg i potten.

Erikssons kommentar till Sportbladet?

– Vi är i ett läge där det finns en diskussion om att idrotten totalt har spårat ur. Det är den värsta kris vi har haft i mannaminne och vi talar om att kicka boll.

För ett par veckor sedan, när fotbollsklubbarna hade lagt möda och besvär på sina förslag om att kunna ta emot ett antal tusen åskådare på ett smittsäkert sätt, lät Erikssons officiella kommentar så här:
– Att minska smittspridningen går före idrott. Det har gällt från dag ett och gäller fortfarande. Därför har jag respekt för att regeringen avvaktar med beslutet om att tillåta mer publik.

Efter dagens besked från regeringen om att 50-gränsen ligger kvar är de tillrättalagda citaten inte lika raka, och Eriksson konstaterar det uppenbara i att det var en besvikelse, men både i sociala medier och på RF:s hemsida ligger tyngden på hur viktigt det är att motverka smittspridning.

Och jag kliar mig i huvudet på nytt.

Inser Björn Eriksson att han låter mer som en myndighetsmegafon än idrottens representant?

Har han blandat ihop sitt uppdrag om att ”företräda idrottsrörelsen gentemot myndigheter och politiker” med det motsatta?

Eftersom jag än så länge bara ställer frågorna lämnar jag möjligheten öppen för att Björn Eriksson i själva verket har gjort något genialiskt. Det skulle kunna vara så att han – och därmed hela idrottsrörelsen, inklusive fotbollsklubbarna – i slutändan kommer ut som relativa vinnare till följd av välkalibrerad tyst diplomati.

Men… tja, var och en får fundera på hur sannolikt det alternativet är.