Stefan Billborn gav Hammarby en identitet. Nu finns en fråga att besvara inför framtiden. En fråga som lär vara avgörande för hans fortsatta öde i klubben. [the_ad_placement id="under-ingress-hammarby"] Hösten står och stampar i dörren, men det var på alla sätt och vis sommarstaden Falkenberg som välkomnade ett Hammarby som vankat i derbyskuggan sedan snytingen mot AIK senast. De grönvita befinner sig i tabellens mittenkyla. Toppen är absolut inom räckhåll. Sju poäng skilde till andraplatsen i en halt tabell inför matchen, men i övrigt är det svårt att finns en med sanningen överensstämmande tes som skänker hopp inför de sista nio omgångarna. Nu var ändå tillfälle att skaka av sig vissa sorger och besvikelser, vinna övertygande mot den Allsvenska jumbon, ta rejäl revansch för misslyckandet hemma mot samma lag (1-1 den 5 augusti) och skänka hopp till supportrarna, varav några var på plats, på sätt och vis. De hade monterat upp en byggnadsställning medan andra hade klättrat upp på stegar. Allt för att stötta laget på plats i dessa tider av tysta, tomma läktare. Hur kändes det i deras hjärtan där de stod? Det var ju inte så här det skulle bli. Hammarby har varit den största besvikelsen i årets serie sett till förväntningar, förhoppningar och förutsättningar. På bänken sitter Stefan Billborn och letar lösningar i sina eviga anteckningar. Hittills har han uppenbarligen haft svårt att finna några och när pennan tystnar hör han säkert viskningarna som växer och minskar i styrka beroende på den senaste insatsen. Det handlar givetvis om hans lämplighet som fortsatt huvudansvarig i kräftgångens tid. Om huruvida det är dags för Jesper Jansson att agera, som det heter. Personligen är jag allt som oftast allergisk mot den enkla lösningen som är en sparkad tränare. Inte minst eftersom dennes chef och ännu högre placerade chefer inte sällan sitter kvar tryggt och stilla trots felrekrytering på felrekrytering. Samtidigt har jag full förståelse för att blicken drömmande riktas mot en mirakellösning som ska vända trenden och leverera på löftet som fanns när den märkliga säsongen 2020 startade. Nu är det inte det här året som är avgörande, oavsett hur det slutar. Jag menar, det kan ju till och med bli en andraplats om allt faller på plats i slutet. Nej, frågan som man måste ställa sig i Hammarbyledningen är om Stefan Billborn kan ta Hammarby hela vägen? Om han är en vinnare? Han kom till en klubb som ännu sökte sin nya identitet efter flytten till Tele 2 och återkomsten till högsta serien. Nanne Bergstrand och Jakob Michelsen lyckades inte. Det har Billborn gjort. Han satte ett spel som har blivit de grönvitas signum. Högt tempo, blicken framåt, mod, passningsspel och mål, mål, mål. Han har tagit klubben till en ny position värdig publikinramningen som var vardag fram till pandemin. Han planterade idén om ett lag som kan vinna guld och som var värdiga titeltipsen inför säsongen. Samtidigt har han egentligen aldrig varit riktigt nära att lyckas förbereda sitt lag för pressen denna position innebär. 2018 föll de ihop när det skulle avgöras. 2019 startade de så svagt att det inte hann ikapp. 2020? Ja, det har mest varit mellanmjölk, inkluderat två klara förluster mot argaste derbyrivalen. Uppgiften är svår. Hammarby är en unik klubb på många sätt, vilket jag varit inne på tidigare. Deras titelskåp gapar osannolikt tomt sett till att man är en huvudstadsklubb med lång historia och stort publikstöd. Finns det någon som kan göra om det Sören Cratz lyckades med på det mest osannolika av sätt? Stefan Billborn bör åtminstone få en chans till. Vad som än händer när hösten väl anländer bör han sitta där med sitt anteckningsblock 2021 också. Jag kan inte se någon annan lösning som vore bättre. 2020 har hur som helst sprungit ifrån honom och hans lag om man betänker vad man hoppats på. Dagens match var ett tydligt bevis på det. Ett uselt hemmalag med ett passningsspel som hörde hemma i en Monty Python-sketch borde ha blivit en munsbit för ett väl fungerande Bajen, men trots att man fick chans på chans att ställa om mot ett oorganiserat försvar var de grönvita kvalitetschanserna lätträknade i den första halvleken. När sedan Nsima Peter tilläts vända upp blev det öppen gata för Anton Wede som vackert hängde upp 1–0 i krysset efter en halvtimmes spel. Det var en usel match stora stunder och även om gästerna ägde mycket av själva spelet var de inte värda något bättre än underläget i halvtid. Samtidigt var det svårt att föreställa sig något annat än att Hammarby skulle vända på det hela. Så svagt var hemmalaget och Falkenberg fortsatte mycket riktigt att bjuda på tillfällen. När Gustav Ludwigson fick öppen gata mot mål kom kvitteringen efter en timmes spel via ett självmål sedan Ludwigson sökt passning i stället för avslut trots friläge, kanske ett syndrom på självförtroendesjukan som hängt över laget så länge. Målet gav ett lyft och sex minuter senare kom 2–1 när Aron J´hannsson från nära håll tryckte in bollen. I slutet blev det ändå nervöst då det desperata jumbolaget slängde upp allt man hade i jakt på en kvittering. Gästerna höll ändå relativt enkelt undan, Aron Jóhannsson kunde dessutom kontra till sig en straff som han själv rullade in till 1–3 vilket säkrade tre poängen som skänker arbetsro inför det kommande derbyt mot Djurgården. Foto: Bildbyrån LÄS MER: Hammarby vände och vann – spelarbetyg efter segern mot Falkenberg [the_ad_group id="568"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription