Annons
Efter det avbrutna derbyt fylldes medierna med skandalrubriker om ytterligare allvarliga händelser.
Men när röken nu har lagt sig återstår en fråga.
Skarvade polisen igen för att gynna egna intressen?
Annons
Att derbyt mellan Örgryte och IFK Göteborg den 18 maj avbröts minns nog de flesta. Bakgrunden var att Blåvitt-supportrar eldade upp tröjor på ståplats vilket föranledde ett avbrott på runt 80 minuter.
Anledningen till att det tog så lång tid var, enligt Örgryte, IFK Göteborg och Svensk Elitfotboll, att polisen fördröjde på olika sätt. Till en början var de 20–25 minuter sena till mötet. Efter ungefär tio minuters diskussion tog polisen en ny vända på en ungefär halvtimme innan de återkom.
Därefter ställde polisen krav på arrangören om att tömma minst en läktarsektion, vilket arrangören inte bedömde som möjligt. Till sist var arrangören, det vill säga Örgryte, tvungna att avbryta matchen – som fick spelas klart dagen därpå.
Enligt polisen inträffade dessutom två ytterligare händelser som påverkade bedömningen. Den första var ”extremt allvarlig” enligt Magnus Åberg som jobbade på matchen som biträdande operativt ansvarig. Då ska poliser ha blivit hindrade från att hjälpa till vid ett sjukdomsfall på läktaren. Enligt de supportrar som jag talat med var det en felaktig eller rentav påhittad beskrivning. I själva verket kunde poliserna i lugn och ro hjälpa den drabbade (en tjej som svimmat/segnat ihop men snabbt kvicknat till), menade de. Fotbollskanalen har också pratat med en supporter som ger samma bild. Ord står mot ord.
Den andra saken handlar om en polis som ska ha skadats av bengalrök. Skandalrubrikerna fanns i så gott som samtliga stora medier om en rökskadad polis som förts till sjukhus med ambulans.
Många supportrar ifrågasatte uppgiften direkt, och vi beslöt oss för att undersöka saken. Särskilt lätt blev det emellertid inte.
Jag ringer först. Kommunikatören Adam Isaksson Samara svarar. Han har tidigare spridit uppgifterna om den rökskadade polisen och ambulansfärden, men säger nu att han inte kan uttala sig då händelsen inte längre är pågående. Jag måste ta kontakt på ett annat nummer.
Jag ringer det och får prata med en kommunikatör som säger sig inte vara insatt. Mejla, föreslår han. Jag säger att jag vill prata i telefon med Magnus Åberg, biträdande operativt ansvarige på matchen. Tiden går och efter ett antal dagar kommer ett besked om att Åberg inte vill prata med oss. När jag mejlar är det något ironiskt Adam Isaksson Samara som svarar.
Jag frågar om den rökskadade polisen vill prata i telefon för att berätta om vad som hände, men får nej. Att polisen inte vill säga något är kommunikatörerna säkra på, men utöver det har de ingen kunskap om fallet.
”Vi har inga ytterligare uppgifter gällande det i nuläget” och ”det jag har kunnat få fram är…” är två av formuleringarna som jag känner igen från tidigare kontakter med kommunikationsavdelningen.
När jag frågar om när polisen kan återkomma med detaljer kommer inget svar alls.
När jag frågar på nytt: samma sak.
Under tiden kommer det in tips om att polisen inte blivit körd till sjukhuset med ambulans, utan att han först lämnat arenan på egen hand för att senare blivit ombedd att söka vård, men att han i princip bara varit inne och vänt på Sahlgrenska.
Vi begär ut alla offentliga handlingar som vi kan komma på kopplat till händelsen. I en händelserapport framkommer det att polisen ska köras till sjukhuset klockan 20.49. Samtidigt började bengalbränningen långt tidigare, 19.17.
I händelserapporten står det att den berörda polisen ska upprätta en skaderapport två dagar senare. Vi begär ut och får den – en månad senare. I den framkommer dock inte så mycket klargörande. Polisen väntade en vecka med att skriva den och menar att skadan började 19.10, alltså innan tifot (gissningsvis en felaktig uppskattning).
”Jag andades in rök från bengaler och annan pyroteknik som individer eldade på läktaren där jag befann mig. Jag stod nära en ingång på ståplatsläktaren [sekretessbelagd uppgift]”, skriver polisen.
”Jag kände inga symtom omedelbart när jag exponerades för röken utan de kom ca 20 min EFTER att jag lämnat miljön där jag utsattes för röken.”
Besvären anges som illamående, huvudvärk och ont i halsen.
Händelsen är klassificerad som mindre allvarlig. I rapporten står inget om sjukhusbesöket. Någon sjukskrivning behövdes inte.
Eftersom polisen i Väst vägrar att ge ytterligare information till Fotboll Sthlm är det svårt att reda ut mer än så. Uppgiften om ambulansfärden som getts till flera medier, även till oss i efterhand, finns det inget stöd för i vårt underlag. Om begreppet ”rökskadad” kan man fråga sig, men att polisen fått lättare besvär verkar stämma, även om många tyckte att det var konstigt att det var just en polis av alla tusentals besökare som drabbades.
Så var landar vi i allt detta?
Först och främst hoppas jag att den patetiska trenden att bränna motståndarnas flaggor och dräkter upphör och innan dess: att de skyldiga identifieras och lagförs. Denna gång gick det fort, elden upphörde när tröjorna brunnit upp, men att det kan vara farligt med brand på läktaren behöver man inte vara forskare för att förstå.
Nästa sak är att medierna behöver skärpa sig. Vara källkritiska och tänka på proportionerna. Polisen tvingade arrangören till att ta ett stort och kontroversiellt beslut och det är uppenbart att region Väst – i sitt korståg mot bengalerna och sin pågående offensiv där ultrasgrupper stämplats som kriminella gäng – har incitament för att skapa ett intryck av ett urspårat ordningsläge. Att polisen skarvar för att etablera en för dem gynnsam bild har jag sisådär 15 års deppig erfarenhet av, och om man inte tror på mig kan man gå till polisforskningen.
Det aktuella exemplet framstår som typiskt: man sprider uppgifter utan detaljer, och när detaljer efterfrågas eller kritiska frågor ställs duckar man. Men vid det laget har medierna sedan länge återgett polisens uppgifter som faktum snarare än som påståenden och på så vis riskerar historieskrivningen att bli missvisande gång på gång.
Till sist en påminnelse om två relevanta exempel när vi diskuterar just Göteborgsderbyn, avbrutna matcher och polisens kommunikation till medierna:
2019 hade vi en liknande polarisering mellan polis, klubbar och supportrar som en följd av den beryktade villkorstrappan. Under ett annat av Örgrytes hemmaderbyn, mot Gais, brann det massor av bengaler. Polisen gick då ut med uppgiften om att en åskådare förts till sjukhus och spekulerade i att det hade med bengalröken att göra. Medier pumpade ut mörka rubriker – men dagen senare kom det fram till att ingenting stämde (det fick mindre rubriker).
Hösten 2024 avbröts en annan match, den mellan Hammarby och Djurgården efter att DIF-supportrar på ett utstuderat vis kastat bangers när laget låg under.
De skyldiga slarvades på ett uppseendeväckande vis bort av polisen, medan kollektivet drabbades då den offentliga tillställningen upplöstes lite senare när det hade blivit sällsynt lugnt på arenan. Polisen tyckte att arrangören, det vill säga Hammarby, inte gjorde tillräckligt och för att förstärka det pratade Noa-chefen Per Engström om att visiteringarna hade varit undermåliga, vilket fick spridning i medierna.
Ett tag senare visade vi på Fotboll Sthlm att visiteringarna hade utförts som de skulle, och även om den nyheten fick genomslag påverkade det inte den vidare debatten. När idrottsminister Jakob Forssmed kallade till ett nationellt krismöte en stund senare nämndes inte själva beslutet eller påståendena till pressen. Man pratade om problemen och åtgärder men hoppade som vanligt över en central beståndsdel.
Nej, vissa saker passar uppenbarligen inte narrativet för etablissemanget. En text som denna lär till exempel inte göra någon större skillnad. Om vi hade haft ett hederligt och lösningsinriktat klimat som utgår från fakta och kritiskt tänkande hade man kunnat göra framsteg, men efter att ha trampat runt i sörjan till fotbollsdebatt i många år hyser jag inga illusioner om att något ska bli bättre.
