Annons

Efter att ha tagit färre poäng än Malta i VM-kvalet står vi plötsligt här.

5-1 i premiären.

Hur stort vågar man drömma?

Annons

Jag skulle väl inte kategorisera mig som den främsta AVGÅ-tyckaren i vårt skrå, men vad gäller Jon Dahl Thomassen stod jag främst i ledet.

Jag hatade vad jag såg redan i kvalmatchen mot Slovenien borta, även om Sverige var ett övertidsmål från att vinna en småknepig match. Efter första halvlek i den efterföljande matchen mot Kosovo hade jag fått nog och twittrade i pausen om att JDT måste få sparken.

Analysen var klar redan då. Om ett landslag ska lyckas måste strukturen sitta. Med begränsad tid och ett ta-vad-du-har-spelarmaterial måste det vara tydligt. Spelarna ska veta vad de ska göra, och när de ska göra det. Helst ska det vara en taktik som sitter i ryggmärgen på de flesta. 4-4-2, zonförsvar och längre bollar när det krävs? Ja, varför inte? Så jävla snyggt måste det inte vara så länge vi inte bjuder motståndarna på något.

Jon Dahl Thomassen ville istället experimentera. Drömma. Skapa en taktik som trotsade tyngdlagen. Trots att det såg katastrofalt ut ville han inte ändra sig. Ändå var förbundsledningen länge lika handlingsförlamad som de brukar vara. En VM-chans kommer sällan och SvFF:s passivitet kostade oss tre bottenlöst usla matcher till.

När det helt enkelt inte gick längre kom Graham Potter in. Ett bättre val kunde knappast ha gjorts, och ett playoff senare och en hel del flyt står vi nu här mot alla odds.

Sverige har spelat VM-premiär och vunnit med 5-1.

5-1. Speedwaysiffror.

Allt det gamla kan vi glömma nu. När det är derby i Stockholm brukar många tänka att det viktigaste är att inte förlora och en liknande logik gäller för mästerskap. Första steget: låt det leva. Bara det inte tar slut innan det hunnit börja (jag har fortfarande inte förlåtit Erik Hamrén för den huvudlösa taktiken mot Ukraina i EM-premiären 2012).

Den saken är nu avklarad, och nu ska vi lyfta blicken. Det som lever ska leva länge, och frågan är hur mycket man vågar hoppas. När jag sammanfattar intrycken från Tunisien-matchen vacklar jag fram och tillbaka.

Å ena sidan vann vi med 5-1 i VM-premiären.

Å andra sidan var Tunisien ganska dåliga och tabbade sig vid två av målen.

Å ena sidan är en VM-premiär sällan ett beställningsjobb.

Å andra sidan såg man en del av de gamla problemen under en timmes spel.

Å ena sidan var Tunisiens mål vältajmat och svårt att försvara sig mot.

Å andra sidan fanns det emellanåt oroväckande luckor mellan mittfält och försvar.

Å ena sidan hade Viktor Gyökeres tunnelseende ibland när han borde ha passat.

Å andra sidan är han en urkraft och möjlig mästerskapsstjärna.

Å ena sidan var Alexander Isak slutkörd i andra och saknar fortsatt en del av flytet i spelet som vi vet att han kan ha.

Å andra sidan var han bland de bästa på planen ändå – och formen kan fortsätta uppåt.

Å ena sidan funkade samspelet mellan anfallarna inte alltid som man ville.

Å andra sidan gjorde Isak 1+2 och Gyökeres 1+1, samtidigt som båda var delaktiga i ett mål till.

Å ena sidan hade Sverige svårt att ta tag i mittfältet.

Å andra sidan var Yasin Ayari kung och bombade in två kanonskott.

Å ena sidan är det logiskt att spela med Benjamin Nygren som länkspelare och fasta situationer-specialist.

Å andra sidan tycker jag att Lucas Bergvall är för bra för att inte starta (in med honom, jag tror att han kan bidra till bättre mittfältsstabilitet.)

Å ena sidan är det oroande att Gabriel Gudmundsson skadade sig.

Å andra sidan tror jag att Sveriges variant på Gareth Bale, Elliot Stroud, kan ta nivån med en gång om det behövs.

Å ena sidan blev de offensiva hörnorna resultatlösa.

Å andra sidan gillar jag taktiken att packa framför mål och vara allmänt jobbiga.

Å ena sidan ser Japan och Holland svårslagna ut.

Å andra sidan kan Sverige, om de filar lite till på grunderna, bli livsfarliga mot bollförande lag.

Eftersom jag inte är på plats kan jag inte känna av vibbarna på egen hand, men rapporterna som jag får från Mexiko är också att harmonin i laget verkar finnas där. Alla vill bidra (och många kan, även bänkspelarna.) Något hände under playoff-samlingen och den stämningen har dröjt sig kvar. Efter ett kval där spelarna framstod som uttråkade divor i intervjuerna efter ytterligare ett bottennapp hör man nu om en känsla av glädje, gemenskap och beslutsamhet. Det om något bådar gott inför fortsättningen.