BENIDORM. Tanken på att hellre vinna med 4-3 än 1-0 med ett lag som ska byggas om i grunden lär mottas med skräckblandad förtjusning i AIK-leden. I år kommer supportrarnas identitet att utmanas en hel del. [show_ad id=3] Det stormar på Costa Blanca. Jag vaknade ett par gånger i natt för att det mullrade i hotellbyggnaden och det fortsatte under dagen. Parasoller flög och palmerna kämpade i vinden. AIK ställde därför in sin träning på förmiddagen, men ska köra någon form av pass ikväll. Då är det tänkt att jag ska intervjua José Riveiro som jag av någon anledning fått vänta fem dagar på. Den typen av oklarheter är en kontrast till Hammarby och Djurgården, vars läger jag nyss besökt, och även i övrigt märks skillnader. Jag har tidigare skrivit om hur spänd jag är på AIK i år samt ställt frågan huruvida truppen är redo för storklubbsfotboll. Men en nästan lika intressant fråga är huruvida supportrarna är det. Åtminstone sedan Stuart Baxters dagar har AIK satt en särskild ära i försvarsspelet. Vinna SM-guld med 25 gjorda mål på 26 matcher. Skytteligavinnare: självmål. ”Det finns inga skönare segrar än 1-0” (det var en sanning innan Hasse Borg sa det) och så vidare. Jag har sett charmen i det. Apropå kontraster är det skönt när de allsvenska lagen har sina gamla trygga identiteter. 1-0-fotbollen må vara passé sedan länge – AIK brukar trots allt inte spela SÅ defensivt – men om man till exempel jämför med en relativ motpol har Bajen gjort fler mål än Gnaget åtta säsonger i rad, samtidigt som Hammarby bara har ett litet poängövertag. Så måste det inte vara. För stunden bedömer jag Hammarby som bättre än AIK, och Bajen gör troligen fler mål även i år, men den nya riktningen är offensiv. José Riveiro har anställts för att gå framåt och dominera matcherna.   Han verkar liksom rekryteringschefen Miika Takkula inställd på att det kommer svänga till en början. Det är sunt, för utgångsläget är som det är. Om ni ursäktar en Hammarbyjämförelse till är deras trupp där den ska vara. Åldersstruktur, kontraktslängder, spelarprofiler och antal alternativ per position är nära det optimala. Sådant brukar få stor betydelse för såväl den kommande säsongen som det som följer. AIK-bygget har det dock snickrats på i alla möjliga riktningar under de senaste åren. Obalansen är slående, och Takkula kommer få ägna mycket av det första året åt att renovera. Eller riva. En vänsterfotad vänsterback saknas. Minst en renodlad klassytter likaså, om du frågar mig. Målvakter, mittbackar, högerbackar och centrala anfallare är i sin ordning, medan innermittfältet är proppfullt. Mujanic ser ut att bli en motor, men annars är alternativen hur många som helst på de återstående två platserna. Tar Csongvai eller Besirovic en plats? Ska Hove, Kouame eller Taha spela som offensiv mittfältare? Abdihakin? Finns det utrymme för Wilson, Geiger eller Järeteg? Har Redkin en chans på elvan när han är tillbaka? Ska Celina spela centralt? Kan Ellingsen kämpa sig tillbaka? Nej, blir nog svaren på de två sista frågorna. Men när man ställer upp det på det här viset blir det uppenbart hur mycket jobb som återstår. Samtidigt är jag övertygad om att Miia Takkula och company är väl medvetna om detta. Takkula gillar ordning och reda och vet att det lär vara så gott som köpstopp innan ett antal spelare lämnat laget. När vi har avslutat detta och nästa transferfönster kommer truppen att se ut på ett helt annat vis. Under våren talar det mesta alltså för att det kommer att svänga, såväl i enskilda matcher som i tabellen. Jose Riveiro vill hellre vinna med 4-3 än 1-0 och bara den tanken lär mottas med skräckblandad förtjusning i AIK-leden. Lägg därtill att det är ett lag under ombyggnad och pulsen stiger ytterligare. En sak vet vi i alla fall: Det kommer inte att bli tråkigt att följa AIK den närmaste tiden.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier