Månsson: AIK-guldfrossa? Nej, snarare ett osannolikt oflyt

BLOGG. Några tankar om eventuella AIK-nerver och en serie att förälska sig i.

Guldfrossa. 
En typisk sportklyscha. Dels sammansättningen: ett sportbegrepp parat med ett allmänt. Dels innebörden: ofta viss bäring, men lika ofta en för enkel förklaringsmodell.

Ordet har använts en del i pressen de senaste dagarna i AIK-sammanhang. Och visst har det sett bitvis tveksamt ut på sistone med fyra kryss på fem matcher, men ska man verkligen koppla det så mycket till guldjakten? För handlar det inte lika mycket om tätt spelschema, avbräck i truppen och återhållsam coachning i kombination med minimala marginaler? Ledande fråga, så jag svarar själv: jo, visst har det.

Annons

Mot Örebro gjorde AIK som de brukar. 1-0 kom efter en halvtimme och därefter bevakade AIK mer än att gå för tvåan och trean. Inte särskilt lyckat med facit i hand med tanke på att Filip Rogic dunkade in 1-1 i krysset på övertid men för det mesta under säsongen har den kontrollerade taktiken varit gynnsam.

Mot Djurgården blev det 0-0 efter en medioker insats. Där verkade det som att AIK ville slå vakt om poängen snarare än att gå för tre. Krysset mot Malmö? Tja, MFF är helt enkelt ett väldigt bra lag i höst. I 2-1-segern mot Östersund är det svårt att dra några slutsatser av den ursprungliga taktiken eftersom den präglades helt av Adus utvisning. Guldfrossa var det i alla fall inte.

Och nu senast mot Sundsvall, den tredje matchen på sex dagar, tycker jag att AIK gjorde både vad de kunde och borde. Det är klart att det fanns nerver med i spelet inför 50 000 åskådare – det kanske påverkade en del avgörande beslut framför mål – men som helhet gjorde AIK en bra insats, mycket bra till och med givet förutsättningarna. Sundsvall som är ett stabilt lag på övre halvan, 44 poäng på 29 matcher, plus tretton i målskillnad, var spelmässigt chanslösa på Friends arena. Enligt min goto-sajt Soccerway såg statistiken ut så här efter matchen:

Bollinnehav: 62-38
Skott på mål: 9-1
Skott utanför mål: 8-2
Hörnor: 14-0

Till det: skott i stolpen, boll på mållinjen, skott i ribbans undersida. Möjlig straff i första halvlek och ett hårfint bortdömt mål. Och så åtminstone tre kanonräddningar av genombrottsmålvakten William Eskelinen (som för övrigt skulle passa fint i såväl Djurgården som ett Oscar Linnér-löst AIK nästa år).

Frossa? Nej, framförallt ett osannolik oflyt. När Heradi Rashidis skott studsade via Eskelinens fingrar till ribbans undersida och ner i den 94:e minuten var det nästan för mycket för att ta in. Men mer blev det, för direkt efter nickade Nicolas Stefanelli på Eskelinens hand från två meter.

Annons

När Andreas Alm tränade AIK vägrade han prata om tur och otur. Han ville inte ens kännas vid begreppen. “Så fort du börjar prata om tur eller otur har du redan accepterat att du inte kan påverka allting” motiverade Alm när Johan Orrenius tog upp ämnet i en läsvärd intervju för sex år sedan. Å enda sidan förstår jag Alm: ur ett tränarperspektiv är det säkert kontraproduktivt eller åtminstone meningslöst att älta “tänk om”-scenarier. Men för oss som står bredvid är det kittlande. I år har AIK haft en hel del stolpe-in tidigare, men generellt sett är marginalerna över en säsong inte större än att ett par snedstudsar, lyckosamma felträffar eller avgörande domslut kan vara skillnaden mellan guld och silver. Frustrerande såklart, men också en del av den nervösa charmen med fotboll.

Om det jämnar ut sig? Ibland. Ibland inte. Framförallt är det förstås en tidsfråga.

Annons

Vilket osannolikt drama som det är förresten. Dramaturgin i Norrköpings match mot Örebro kändes snudd på utstuderad när den förra AIK:aren Kennedy Igboananike – lämpligt nog impopulär i Djurgårdskretsar – satte 2-2 med fem minuter kvar, bara för att se ex-djurgårdaren Daniel Sjölund, 35, avgöra i slutsekunderna i sin sista match på Idrottsparken. Redan där borde det ju ha varit klart.

För oss som analyserar mer än känner kunde det inte ha blivit mer intressant, och i sin helhet är allsvenskan 2018 den roligaste säsongen på länge. När det dessutom kommer över 80 000 åskådare till två matcher i Stockholm samtidigt som ett helt gäng legendarer tackas av med fantastiska tifon och hyllningar runtom i landet är det lätt att uppskatta vår inhemska fotboll. Inte för att jag har tvivlat, men gamla, kära Allsvenskan är verkligen en underbar serie.