Matchen bröts, bengaler kastades mot oskyldiga, planen var nära att stormas. Kanske räckte det för att AIK:s våldssupportrar skulle få sin impopuläre VD sparkad. Men för varje sådant upplopp blir medlemsdemokratin allt mindre relevant. [show_ad id=1] Först en läktarskandal. Sedan upprörda texter från kultur- och politikskribenter. Sedan ännu mer upprörda reaktioner från fotbollsfolk som tycker att kultur- och politikskribenterna ska ge fan i att skriva om stöket om de aldrig skrivit om det positiva med fotbollen. Sedan inslag i Aktuellt, presskonferenser på Evenemangsgatan, poliser som provtänker åtgärder högt. Jag vet inte vilken gång i ordningen precis den dramaturgin utspelar sig och jag vet inte längre vilket led som är mest tröttsamt. Förmodligen de impulsiva reaktionerna från fotbollssupportrar och -tyckare i försvarsställning, de som inte vill att någon utomstående ska komma och tycka till om deras sport. Den här gången var det Studio Allsvenskan, som ondgjorde sig över Peter Kadhammars krönika i Aftonbladet, eller som de själva uttryckte det: att det kommer "någon nisse utifrån och ska skriva något". Det är ett feltänk. Kadhammers upprördhet över "terrorism" och fantasier om religiöst motiverat våld tillför lite av värde till debatten, men att han ger sig in i den får man acceptera. Fotbollen är ett samhällsfenomen som angår fler än de som går på match, och det är inget krav att ha skrivit positivt om en viss fråga för att få diskutera den. Annars hade inte den här tidningen kunnat granska och kritisera polisens villkorstrappa. Tre av de sex senaste derbyna i Stockholm har slutat med skandalscener inför allmän beskådan. Efter AIK–Hammarby i höstas blev det upplopp på läktarna, efter Djurgården–AIK någon månad senare stol- och bengalkastning, i söndags bengaler på innerplan. Argumentationen om att man får acceptera våldet om man vill ha tifon biter inte längre på icke invigda, på mannen på gatan. Inte heller på Gunnar Strömmer. Tror någon att det kan fortsätta så här? När Norra ståplats i söndags tystnade och vecklade upp sina banderoller, för att ett fåtal AIK:are kort därpå skulle slänga bengaler mot djurgårdare och försöka ta sig in på planen skedde det för att laget ligger illa till i Allsvenskan. Men det var ingen spontan missnöjesaktion, utan en noggrant förberedd och planerad maktlek, där den mest våldsbenägna delen av AIK:s följe ville visa att det är de – och inte spelarna, domarna eller förbundet – som bestämmer när och hur en match spelas. Det var därför det lät så svagt när Robert Falck i Aktuellt beskrev det inträffade med att AIK har “väldigt lojala supportrar som stöttar laget i alla lägen, och nu gick det överstyr, helt enkelt”. I den populära podcasten Testa Stör gjorde sedan August Spångberg, Christoffer Svanemar och Christopher Kviborg sitt försök för att plocka ner händelserna. De tryckte på att de kastade bengalerna och försöken att storma planen inte kom ur ett vakuum, att de beror på att AIK “ligger näst sist i Allsvenskan, har spelare som inte spelar, en VD som är sjukskriven och lajvar sportchef”. Då måste man få reagera, resonerade Spångberg och Svanemar, och alla gör det på olika sätt. Vissa går på träningar, andra skriver på sociala medier, ytterligare andra slänger in bengaler på innerplan och får en match bruten. Spångberg sa sig vara medveten om att många ville att han skulle fördöma det som hände, men själv visste han inte till vilken nytta. Han fokuserade istället på att matchen hade brutits på söndagen, med följden att VD:n avgick på måndagen, dock utan att säga rakt ut att ändamålen helgar medlen. Resonemangen om den händelsekedjan är intressanta. Det ligger säkert något i det som Svanemar och Spångberg säger. De senaste veckorna har Firman Boys besökt Karlberg minst två gånger för möten med tränarstaben och ordföranden – då inte för att uttrycka sitt förtroende för Manuel Lindberg – innan de höll upp sina banderoller och gick loss på läktarna. Självklart togs Firmans mobilisering mot VD:n upp på kvällsmötet mellan Robert Falck och Manuel Lindberg i söndags. Det är också ett tragiskt sätt att sköta en fotbollsklubb, där den som har störst våldskapital ofta får sin vilja igenom. Ytterligare ett lager tragik finns i att våldet inte behövs för att få till förändring. AIK är en medlemsstyrd förening. De enda alternativen för de supportrar som vill få till stånd förändring är inte att twittra, besöka träningar eller löpa amok – det går också bra att kalla till ett extrainsatt årsmöte, välja en ny styrelse eller själv kandidera. Alternativt höra av sig till fotbollföreningens ledamöter i AIK:s bolagsstyrelse och förklara att VD:n inte längre har medlemmarnas förtroende. Varje gång man väljer att istället slänga en bengal på familjeläktaren eller försöka ta sig in på plan har man valt bort föreningsdemokratins väg och urholkat idén om ett medlemsstyrt AIK. Ett årsmöte tillhör alla, bengalkastning är det bara ett fåtal som kan ägna sig åt. Vad är egentligen vitsen med att dra ihop ett eget styrelseförslag och att gå på ett årsmöte om det är våldsmännen i orangea huvor som bestämmer vem som ska avgå och när? När det är Firman som avgör vilka matcher som ska brytas och vilka klubbföreträdare som ska fortsätta är 51-procentsregeln bara en ritual utan innehåll. I november avslöjade Expressen att frågan hade stötts och blötts i Tidöavtalet, och Johan Pehrsson backade först efter att idrottsrörelsen mobiliserat, men jag tror inte att det sista ordet är sagt. Allsvenskan är en fantastisk serie, med otrolig inramning, höga publiksiffror och ovissa avgöranden i slutomgångarna, men en utomstående ser nog en svag Europaranking och kravaller på så gott som varannat Stockholmsderby klarare. För dem är en lockande paketlösning att slopa ståplats, förbjuda bortasupportrar och göra om fotbollsföreningarna till vinstdrivande företag som inte kämpar emot den utvecklingen. Söndagens sorgliga upploppsscener var inte bara ett angrepp på fotbollen och på AIK. Det var också en attack mot medlemsdemokratins processer. Dels för de andra AIK:arna som inte finner det i sig att utsätta motståndarsupportrar för våld, dels för de som vill ställa om Allsvenskan till en underhållningsindustri. För varför ska vi hålla på och jamsa om föreningsdemokrati om de riktiga besluten tas av våldsfraktionernas maktdemonstrationer? Sann demokrati bygger på transparens. På att den som utövar makt också är villig att synas och kritiseras. Vill man driva på för att få en VD sparkad, då får man göra det omaskerad på ett årsmöte. Vill man tåga genom en stadsdel, så att övriga invånare inte kan ta sig fram längs med gator eller kollektivtrafik, då får man vara beredd på att andra tycker till. Svensk fotboll kan med rätta vara stolt över sin medlemsdemokrati. Det är synd att de som säger stå upp för den allra hårdast är så bra på att ge ammunition till dess avvecklande.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription