En gång i tiden satte Hagi skräck i motståndarna och de största lagen spelade i europeiska cuper inför fullsatta arenor. Idag återfinns de två största klubbarna i andraligan, landslaget har aldrig varit sämre och supporterkulturen lockar allt färre unga. Fotboll Sthlm tog ett samtal med Dinu Gutu, antropolog som forskat om rumänsk ultraskultur, om vad som väntar Djurgården i ett fotbollsland på nedgång. [the_ad id="74947"][the_ad id="74952"] Säg rumänsk fotboll och tankarna går till VM 1994, Gheorghe Hagi och Steaua Bukarest i Champions League framför fullsatta läktare. Men det är inte på den pampiga nationalarenan i Bukarest som Djurgården ska spela, ej heller mot något av de klassiska lagen som Dinamo Bukarest, Craiova eller Timisoara, utan mot den elva år gamla lillklubben Sepsi Sfantu Gheorghe. Det säger en hel del, menar Dinu Gutu, som följt den rumänska fotbollens svåra 2000-tal, först som ultrassupporter till Dinamo Bukarest, sedan som antropolog med inriktning på ultraskultur i Rumänien. – Jag kommer ursprungligen från Chisinau i Moldavien, men började heja på Dinamo Bukarest som liten grabb, säger Dinu Tugu. När jag skulle börja plugga flyttade jag till Bukarest, inte för att universitetet var det bästa, utan för att jag ville kunna gå på Dinamos matcher. Jag började gå i klacken och blev medlem i ultrasgruppen Brigate. Sedan dess har jag skrivit en doktorsavhandling om ultraskultur, en autofiktiv roman och lämnat ultrasrörelsen. Vilka är de stora lagen i rumäsnk fotboll? – Konstigt nog spelar de två största, Steaua Bukarest och Dinamo Bukarest, båda i andraligan. Timisoara, ett annat storlag, är nere i trean. De senaste tio åren har det dykt upp en massa hittepålag, som Sepsi till exempel, som börjar som byalag men som har en ambitiös borgmästare som vill göra ett namn för sig själv och sin kommun i ryggen. I högstaligan har du FCSB, som ursprungligen är Steaua Bukarest, men som förlorat rätten till namnet och till titlarna. Hur kommer det sig? Även om det finns ambitiösa småklubbar borde de väl inte kunna konkurrera ut de största lagen? – Under kommunismen hade storlag som Dinamo och Steaua mycket hjälp från staten. De hade stort statligt stöd till träningsanläggningar, barn och unga fick spela fotboll gratis, det satsades på talangutveckling. När kommunismen föll privatiserades alla klubbar och hamnade ofta i händerna på nyrika affärsmän. Ofta riktigt skumma typer, det finns massa historier om folk som förut jobbade för säkerhetstjänsten som blev rika efter kommunismens fall, som var korrupta, tog emot mutor, hamnade i fängelse eller begick självmord. Gigi Becali som styrde Steaua är det mest kända exemplet, men det har också också funnits ljusskygga figurer i Dinamos ledning. De här männen var inte intresserade i att investera långsiktigt och när de försvann av olika anledningar föll klubbarna, säger Dinu Gutu och fortsätter: – Fotboll brukade vara en stor sport i Rumänien, men nu har landslaget aldrig varit sämre. 1990 och 1994 hade vi en gyllene generation som vuxit upp på statliga, avgiftsfria träningsanläggningar. De hade en riktigt stark infrastruktur. När den försvann och staten blev svag blev fotbollen snabbt sämre och folk började intressera sig för annat. På sistone har det bara blivit värre och värre, förut brukade i alla fall Steaua spela i Champions Leagues gruppspel, men nu har de helt försvunnit. Det finns aldrig någon långsiktig plan, det dyker upp en affärsmän som köper spelare, får tillbaka pengarna han investerat, sen säljer han alla spelare och stänger butiken. Till slut lessnar folk. Utan namnstarka klubbar och framgångar i Europaspel har den rumänska fotbollen brottats med dalande publiksiffror. Dinu Gutu har kunnat konstatera att den unga generationen inte längre söker sig till fotbollsläktarna. Själv har han lämnat ultraskulturen. – Det blev lite för mycket, till sist. I Dinamo var det en massa förändringar. Klubben hade stora ekonomiska problem och flyttades ned från högstaligan. Ultrasgrupperna tog över makten, varpå klubben blev bankrutt. Jag uppskattade att de tog det beslutet, men för mig förvandlades ultrasrörelsen i Dinamo till något mer fanklubb-inriktat. Det hade varit en fantastisk tid, men för mig var den över. Jag kunde också se hur hela ultrasrörelsen blivit svagare i Rumänien. För femton, tjugo år sen var den stark, men nu är den jättesvag. Varför har ungdomen tappat intresset? – I min doktorsavhandling undersökte jag hur de första ultrasgrupperna dök upp i Rumänien. De första kom till under 90-talets mitt, med Armata Ultras i Steaua Bukarest, Nuova Guardia i Dinamo Bukarest och Legione Granata i Rapid Bukarest. De som grundade grupperna var ofta ungdomar, som hade vuxit upp i samma områden och hade ett gemensamt intresse för fotboll. De bytte italienska fanzines, gick till internetkafér och laddade ned tifobilder på USB-stickor, försökte efterlikna den italienska modellen. Men det var bara toppen på isberget, för bakom de koreografier man ser på läktaren fanns ett socialt nätverk som var väldigt betydelsefullt där och då i Rumänien. 90-talets Rumänien var oerhört instabilt, det var en svag stat, det fanns få resurser, lönerna var låga, fattigdomen var stor. Det var inflation och osäkert generellt. De här ultrasgrupperna var ett sätt att skapa ett sammanhang. Killarna i grupperna fixade jobb åt varandra, gick på varandras barns dop, för utan sociala nätverk var man förlorad. Det fanns ingen stat som kunde hjälpa dig, man fick skapa skyddsnät själv. Den rollen spelade ultrasgrupperna, och det ser man än i dag. Dinamo Bukarests ultrasledare är inte ledare för att han är bäst på att slåss eller tuffast av alla. Han är ledare och har varit det i 20 år för att han är en fixare. En provider. Han kan ordna försörjning och pengar till sina vänner, och därifrån kommer respekten. Idag är han chef på Bukarests största stormarknad och de flesta anställda är än idag killar från ultrasgruppen. Bakom det som händer på läktarna fanns en hel social värld av arbetarklasskillar som försökte hitta sin väg i ett nyliberalt samhälle de var ovana vid. De förstod att de inte hade dragit vinstlotten i det postkommunistiska Rumänien, och insåg att om de skulle ta sig fram behövde de hålla ihop. Behövs inte de nätverken längre? – Jag vet inte riktigt. Den unga generationen har andra prioriteringar. De är individualister, de vill ha på sig snygga kläder, skaffa en vacker flickvän och klubba. I den mån de lockas av supporterskap är de casuals. Den gamla skolan ultras är helt annorlunda, där struntar man helt i vem som har på sig vad och vem som har status. Allt handlar om gruppen och kollektivet. Jag vet inte, men kollektivet är inte lika viktigt längre. Hur ser ultrasrörelsen på att Viktor Orban finansierar en ungersk klubb i högstaligan? – De flesta har nog ingen jättestark åsikt. Konflikten mellan ungerskspråkiga i Transylvanien och rumäner är genomsyrad av nationalism och xenofobi. Det finns en rumänsk nationalistledare som heter George Simion, som var ledare för landslagets ultrasgrupp Honor et Patria. Sådana krafter försöker underblåsa konflikter, egentligen finns ingen stor, historisk konflikt. Det är inte så laddat i Transylvanien, det är i Bukarest som folk gnäller på ungrarna och påstår att om man beställer en kaffe på ett fik i Transylvanien blir man tilltalad på ungerska. Det präglar förvisso ultraskulturen, men de matcher som rör upp de här känslorna som mest är matcherna mot CFR Cluj. Cluj är en mångkulturell stad och CFR har haft ungerska ägare. När vi åkte på bortamatch i Cluj brukade vi sjunga afară, afară, cu ungurii din țară - ut med ungrarna ur landet, men Sepsi tror jag inte folk bryr sig så mycket om än. Hur kommer Sfantu Gheorghe ta emot Djurgårdens supportrar? – De behöver inte oroa sig för att det ska bli stökigt. Staden kommer nog bara välkomna dem, för de är ju inte rumäner. Sfantu Gheorghe är en liten, liten stad med en trevlig ungersk befolkning. Det blir inga problem. Klubben vill göra ett gott intryck på européer, de kommer vara schyssta mot djurgårdarna. Det låter deppigt, allt det du berättar om rumänsk fotboll. Finns det någon väg framåt? – Du har rätt, det är deppigt. Det är för stora skillnader mellan Väst- och Östeuropa, de största ligorna blir rikare och mer populära, men de småligorna i öst blir sämre och sämre. Nu är bristen på investering så stor att det problemet måste göras upp med. Jag vet inte vad man borde göra här, om det finns någon lösning kanske det är att fokusera på andra sporter. Damfotboll, kanske, eller handboll, det är vi fortfarande bra på.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription