MARBELLA.

16 mål på 17 matcher i P17, fem på sex i P19 - AIK U:s målspruta nummer ett heter Manaf Rawufu.

För sin egen och sin mammas skull drömmer nu 17-åringen om att lägga fotbollsvärlden under sina fötter.

– När jag lägger av ska man komma ihåg mig som Sveriges största spelare genom tiderna, säger Manaf Rawufu.

[the_ad id="77716"][the_ad id="77714"]

Det var ingen överraskning att Manaf Rawufu skulle få följa med AIK:s P19 till Marbella, trots att 17-åringen bara spelat sex matcher i seriespelet. Målskyttet har nämligen varit hysteriskt: 16 mål på 17 matcher i P17, fem på sex i P19. Nedslagen i en fåtölj på spelarhotellet förklarar Manaf Rawufu med lugn stämma målfacitet med "hunger".
– Jag spelar ju mycket som nia eller vänsterytter, säger 17-åringen. Att göra mål är något jag älskar. Man vill alltid göra mål. Det är där hungern ligger.

Blir du ofta punktmarkerad?
– I vissa matcher, ja. Det är oftast inget jag tänker på, eftersom jag rör mig så mycket är det lätt att motståndarna tappar mig. Men det var en match i år där jag verkligen märkte att jag var punktmarkerad. Jag spelade som vänsterytter och högerbacken följde mig över hela plan, vart jag än gick. Jag kunde byta till högerkanten och då följde han med. Då kände jag "wow, shit".

Vilket lag mötte ni?
– Jag minns faktiskt inte, men det var inget topplag. Något lag längre ner i tabellen.

På plan kändes bevakningen bara smickrande, menar Manaf.
– Jag blev typ glad. Det betyder att jag gör något bra om de måste punktmarkera mig, så jag försökte se det positivt. Sen måste man komma med nya grejer för att komma loss. Man får se det som en utmaning.

Vad kom du på i just den här matchen?
– Jag släppte bollen snabbare, jag spelade på färre touch, jag rörde mig ännu mer, jag droppade väldigt långt ner i banan. När högerbacken följer med mig lämnar han ju ett hål bakom sig, då var det lätt för mig att spela nästan som nummer tio och låta honom lämna ytor bakom högerbacken.

Hur har du blivit så bra på att göra mål? Är det medfött eller uppövat?
– Det är nog en del talang, men jag har också tränat väldigt mycket på mina avslut. Jag kör avslut på nästan varje träning. Jag vill alltid bli bättre, både med vänstern och högern. Länkspelet också, det försöker jag bli bättre på.

Stannar du ofta kvar efter träningarna?
– Ja. Jag brukar alltid köra straffar, frisparkar eller andra avslutsövningar. Bara för att få in det där extra.

Forwardsspel är mer än bara avslut, hur har du lärt dig resten?
– Jag har kollat på många andra spelare. Ronaldo, Benzema, Haaland, alla de offensiva på högsta nivå. Sen måste man vara smart för att spela där uppe, så man får träna varje dag. Där har jag fått hjälp av tränarna i AIK, som Nebojsa Novakovic. Han har gett mig väldigt mycket, lärt mig rörelsemönster som nia och hur man ska kombinera med sina medspelare.

Vad lär du dig av Haaland och Benzema?
– Man försöker ju se efter vad de gör, sen sätter det sig som ett minne. Man tänker på vad de gör, försöker komma ihåg, och sen vill man prova på träning. Funkar det där kan man addera det till sitt spel. Om jag kollar på Benzema, då ser jag ju att han är väldigt bra på att länka spelet. Han är delaktig. Han kan börja centralt, röra sig ut mot kanten, komma ner och droppa. Alltid rörlig, alltid spelbar för sina medspelare. Det försöker jag ta med mig, att alltid röra på mig när jag spelar. Inte bli för stillastående. Jag vill ju ha mycket boll, liksom.

Manaf Rawufus barndomsminnen är fotbollsminnen. Han minns hur han längtade till fotbollsträningarna hela dagarna i barndomens Järfälla, hur rasterna och eftermiddagarna gick åt spontanfotboll. Den första positionen var mittback, men där ägnade sig Manaf mest åt att flytta bollen framåt i planen, så han blev flyttad upp i plan. Uppväxten beskriver han som "ganska bra".
– Jag växte upp i Jakobsberg med båda mina föräldrar, säger Manaf Rawufu. När jag var typ fem, sex år skilde mina föräldrar sig. Då flyttade jag till Kallhäll med morsan, sen flyttade vi tillbaka till Jakobsberg. Jag har alltid varit ganska lugn. Skött mig, gjort mitt i skolan och fokuserat på fotbollen. Det har varit det jag velat göra.

Har du haft lätt för dig i skolan?
– Nej, det skulle jag inte säga. Skolan har varit något jag inte riktigt lagt fokus på. Jag har tänkt att det är en grej jag måste ta mig igenom, men att det är inom fotbollen jag ska ta mig någonstans, att det är där jag ska tjäna mina pengar och sånt. Jag har inte haft det lätt, men jag har heller inte behövt anstränga mig jättemycket.

Var du lättad att komma in på Solna gymnasiums idrottsprofil?
– Det var jag. Första terminen i nian hade jag ganska mycket med fotboll och hann inte med så mycket i skolan. Till andra terminen tog jag tag i det och löste meriten så att jag kom. Jag ville ju fortsätta spela i AIK, och då måste man gå på Solna gymnasium. Det var en riktig lättnad.

Under intervjuns gång ger Manaf Rawufu ett samlat och vaket intryck. Han talar med samma prosodi och tonläge, ber ibland om att få tydligare frågor för att kunna svara så kärnfullt som möjligt. Men när favoritklubben kommer på tal förändras tonläget något, fler känslor börjar höras i rösten.
– AIK betyder allt för mig. Jag har hejat på a-laget sen jag var liten. Att få spela för den här klubben på den här nivån är inget jag tar för givet, för mig känns det obeskrivligt faktiskt. Jag tar vara på varje dag, jag försöker njuta så mycket som möjligt över att få spela för den här klubben.

Har du gått på många matcher som åskådare?
– Nästan varenda sen jag var 13. Om jag kan gå, då går jag.

Minns du första matchen du såg?
– Jag var 13 och gick med laget. Det var då jag kunde börja gå på matcherna. Jag minns inte exakt hur matchen slutade, men det var mot Kalmar. Jag tror AIK vann med 2–0.

Du kanske minns stämningen bättre än resultatet?
– Exakt! Det var en underbar känsla. Så fort jag hörde klacken sjunga tänkte jag direkt att "tänk om man får spela framför de här". Höra fansen sjunga och känna hur de supportar en, hur det än går i matchen. Det längtar jag efter.

Har du fler mål med fotbollen?
– Alltså, om jag ska vara helt ärlig, säger Manaf Rawufu och gör en liten konstpaus.

– Jag drömmer om att bli bäst i världen, faktiskt. När jag lägger av med fotbollen vill jag att man ska minnas mig som Sveriges bästa spelare någonsin. Jag vill ta mig så långt som möjligt, det är det som driver mig.

Det är svårt att uppnå.
– Det är klart att det är svårt, men jag tänker att jag får fortsätta som jag gör. Inte ta något för givet, bara fortsätta kämpa, så får vi hoppas att det går vägen.

Du nämnde att tjäna pengar, är ekonomin en drivkraft för dig?
– Det är klart att det driver en att kunna tjäna pengar på fotbollen, men framförallt brinner jag för sporten. Det är väl den största motivationen, jag vill kunna spela på så hög nivå som möjligt.

Men om Manaf Rawufu når de största scenerna och de högsta lönerna är det inte bara han själv som ska få njuta av ansträngningens frukter.
– Min mamma betyder allt för mig, säger Manaf. Jag hade inte varit här idag om det inte var för henne. Hon betyder allt för mig, faktiskt.

Då hjälps man av att vara fotbollsspelare på högsta nivå.
– Precis. Allt jag gör är för min mamma. Jag tänker på henne varje dag. När jag spelar också. En dag vill jag kunna ge tillbaka allt som hon gjort för mig.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription