Mellan 1973 och 1986 spelade Hammarby 18 vänskapsmatcher mot lag från DDR. Till kommunistdiktaturen i syd reste laget åtta gånger för träningsläger. Vilken var egentligen kopplingen mellan Bajen och Östtyskland? Vem var den gåtfulle Stig Norberg, mannen som tog svenskarna bakom järnridån? Fotboll Sthlm sökte svaren i arkiven. [show_ad id=5] Den 14 juni 1976 spelades internationell fotboll på Söderstadion. DDR:s OS-lag var på Sverigebesök. 3808 personer satt på läktarna när matchen mot Hammarby blåstes igång, i vackert sommarväder. Redan i den första minuten fick åskådarna på Söderstadion jubla. Lars Lundqvist drog på ett tungt långskott och på returen petade Janne Sjöström in ledningsmålet. Därefter fortsatte Bajen ånga på, trots att nyckelspelarna Mats Werner, Thom Åhlund och Gunnar Wilhelmsson av olika skäl saknades. Östtyskarna skulle vända till 1–2, men med dryga kvarten kvar slog Hammarbys Johan Hult till. Hans-Jürgen Croy, målvakten som hållit nollan när DDR häpnadsväckande slog Västtyskland i VM 1974, släppte in. 2–2 blev slutresultatet. Efter matchen var pressen lyrisk. “Strålande fotboll”, myste Aftonbladet. ”Bajen en chock för Östtysklands OS-lag!”, triumferade Expressen, som skänkte träningsmatchen en halvsida. Allra mest beröm fick Hammarby av Svenska Dagbladets krönikör Martin Lehman, som föreslog att svenska olympiska kommittén skulle skicka Söderbröderna till OS i Montréal. På 1970-talet var det inget ovanligt att Hammarby mötte lag från DDR. Tre år innan 2–2-matchen, 1973, hade man spelat mot samma landslag och förlorat med 2–4. Det året hade man rest till grannlandet bakom järnridån för att vässa formen inför Allsvenskan, vilket 1976 hade hunnit bli en vana. Träningsmatchen på Söderstadion var ett sätt att betala tillbaka, enligt matchaffischen, som trycktes på både svenska och tyska: “Eftersom vårt lag flera gånger haft sitt träningsläger i DDR gläder det oss att genom denna match återgälda den gästfrihet som Ni visat oss” Efter det första träningslägret 1973 var Hammarby i DDR på försäsongen fem år i rad. Sedan följde en liten paus mellan 1979 och 1981, men 1982 var man tillbaka i södra DDR för matcher i Jena och Dresden. Därefter dröjde det till 1986 för Hammarbys sista resa i Öst. På träningslägren besökte Hammarby städer som Berlin, Chemnitz, Dresden, Rostock och Eisenhüttenstadt och mötte Oberligalagen BFC Dynamo, Carl Zeiss Jena, Dynamo Dresden, Hansa Rostock, FC Karl-Marx-Stadt, Lokomotive Leipzig och Vorwärts Frankfurt, men även herr- och U23-landslagen. Totalt spelades 18 matcher med resultatraden 3–1–14. Sammanlagt var Hammarby i DDR på träningsläger åtta gånger. DDR var en kommunistdiktatur, där oppositionella sattes i fängelse och fotbollen var genompolitiserad. Varför reste Hammarby så ofta dit för sina träningsläger? [caption id="attachment_118621" align="alignnone" width="424"]

Program inför Hammarby – DDR 1976. De många stavfelen i tyskan vittnar om att texten skrevs av en svensk. Bild: hifhistoria.se.[/caption] 1973 var Mats Werner 17 år. Hammarbylöftet hade lyfts upp i a-laget under hösten dessförinnan och skulle få följa med på sitt livs första träningsläger utomlands. Från Stockholm reste laget med tåg till Trelleborg, och därifrån med färja till Sassnitz i DDR. Gränskontrollen var noggrann. – Det var inte bara att gå av. De sökte igenom hela vagnen, ner på minsta grej. De kröp under sovplatserna. De var galna, säger Mats Werner. Väl i DDR var fotbollsförutsättningarna utmärkta. Laget inackorderades på ett hotell i anslutning till den idrottsanläggning där laget tränade, säger Werner, som slogs av hur bra standard det var på allting, från gräsplanerna till hotellen. – De hade hotell som var längre än Hammarbys byggnad på Årsta. Man kunde kliva ut rakt på gräsmatta. De snackade om att DDR var ett u-land, men det tyckte inte jag att det var. De hade bättre grejer än vi hade. På Råsunda fanns två jävla badkar i omklädningsrummet, men i Berlin hade de en bassäng där du kunde få i 20 man, säger Mats Werner. Att Hammarby hade sökt sig till DDR för träningsläger var av ekonomiska skäl, minns Bajenspelaren Kenta Ohlsson. Hammarby betalade för resan till Sassnitz, men så fort de var över gränsen gick allt på tyskarnas nota. – De ville ju ha in västvaluta i landet, och det fick de ju. Det fanns shoppar där man kunde köpa västerländska saker, whiskey eller kläder, och då betalade man med västtyska d-mark, som de fick in i landet. De hade baktanke med allting, men vi kunde ju dra nytta av det, säger Kenta Ohlsson. Så det var klubbarna som inhyste er? – Nej, jag tror att det var högre upp i staten. Jag tror inte att klubbarna hade med det här att göra. Det skötte man ovanifrån. Om träningsanläggningarna och maten var bra för ett Hammarby som ännu bestod av halvproffs, då var motståndet ännu bättre. DDR var ett land som satsade stenhårt på idrott och fotbollen var välfinansierad. Carl Zeiss Jena, exempelvis, hade slagit ut Olympique de Marseille med 3–0 ur Uefa-cupen bara något halvår innan Hammarby mötte laget på försäsongen. Några månader efter att Dynamo Dresden slagit Hammarby med 1–0 1973 skickade man ut Juventus ur Mästarcupen. Och ibland kom storstjärnorna till spel, som när Hansa Rostock ställde upp med Joachim Streiche – en av DDR:s bästa spelare genom tiderna, med 98 landskamper under bältet. – De var så jävla bra. Det var en lärdom att möta dem. Det som man mötte i Sverige var ju löjligt i jämförelse, här fick man en match med dignitet. De gick inte in för att döda oss, vi var där på besök och så skulle de ge oss en bra match. Men man visste att de höll hög klass, för de slog ju Västtyskland året innan de mötte oss. Det var inte helt populärt i Hamburg, säger Mats Werner. Ställde de upp med a-lagen? – Det var svårt för oss att veta. Ibland kanske de roterade, men det spelade egentligen ingen roll för oss, för det var riktigt bra klass genom hela lagen. Vilket var bäst, av de lag ni mötte? – Leipzig var bra, men jag får nog säga Dynamo Dresden. De hade ett jättebra gäng ute i Europa. Man lärde sig mycket, i vissa situationer, det var som när vi mötte Pelé med New York Cosmos. Hur bra tyckte du att de var? – Väldigt bra, men det var andra också. Vi såg Lokomotive Leipzig mot Ipswich i en cupmatch på Zentralstadion, samma vecka som vårt läger. Ja jävlar, vilken arena. Där var det fullt! Bra stämning. Jag vet inte om de spelade med samma spelare som mot oss, men vad fan, de hade ju bred trupp. De var ju nästan lika bra allihop. Efter första lägret 1973 laddade Hammarby upp i DDR ytterligare fem år i rad. Hammarbyspelaren Kenta Ohlsson anade att det fanns ideologiska motiv för östtyskarna. Han märkte att spelarna var särskilt taggade inför matcherna mot Hammarby, som för hemmalagen verkade hade ett ideologiskt skimmer över sig. – Det hade de fått höra uppifrån, att det gällde att slå Hammarby, för vi kom från väst. De ville visa att Östtyskland var bra. Och så var det ju köpta domare, som inte blåste för någonting, säger Ohlsson. Var det så? – Ja, ja, ja. Så var det. Stentuffa matcher. Det gällde att klara sig i 90 minuter med benen i behåll. Men de var duktiga. Mot östtyskarna fick Hammarby mest spela försvarsspel, minns Kenta Ohlsson. – Det var ju bra matcher inför vår seriestart, verkligen bra matcher. Så nej, jag har inget tråkigt att berätta om Östtyskland. Jag tycker att vi hade jättefina läger där. [caption id="attachment_118568" align="alignnone" width="1000"]

Till vänster: Målvakten Gunnar Wilhelmsson i hotellrummet i Rostock. Till höger: Anfallaren Jan Sjöström någonstans i Östtyskland. Bild: Privat.[/caption] Några tydliga enskilda minnen från motståndarlag, matcher och städer har inte Kenta Ohlsson eller Mats Werner. Kanske var det för att Bajen var så många gånger i Östtyskland att träningslägren flyter ihop. Dessutom var inte laget där för kulturupplevelsen, utan höll sig för det mesta på hotellet, där man vilade ut mellan dubbelpassen. När de väl gick ut på stan var dock kontrasterna mot vardagen i Stockholm skarpa. – De såg ju direkt att vi inte var från Östtyskland. Det dök upp folk och ville köpa t-shirts, jeans eller elektronik. Betalningen var östtyska mark, som inte gick att använda utanför landet, så det hade vi inte så mycket glädje av. Det var mer att vi gav dem saker för att, ja, de hade det väl inte så fett, kan jag tänka mig, säger Kenta Ohlsson. Hur mycket kontakt fick du med östtyskar när ni var nere på läger? – Inte så mycket. Efter matcherna var det ofta tillställningar som vår ledning alltid var inbjudna på, där de drack vodka eller käkade varmkorv. Då fick vi spelare sitta och vänta i bussen. Vi var inte bjudna. Mats Werner minns DDR som ett land där det var “lika för alla”, där alla hade mat för dagen och där fotbollen höll bra klass. Han fick en positiv bild av Östtyskland, eller åtminstone av östtyskarna, under träningslägren, men tyckte att det var "några dårar som basade över landet". Det var fattigt, men alla verkade anstränga sig för att ge Hammarby ett så hjärtligt mottagande som möjligt. – Jag tyckte synd om befolkningen. “Vad fan är det med muren där”, sa en av oss till en guide som visade runt. “Jo, det är bra, för det är ett skydd för oss”. Det var bra, tyckte östtyskarna. Muren var ett skydd för dem, de ville sköta sig själva. De ville inte släppa in Väst, säger Mats Werner. I Östtyskland hade Hammarbyspelarna i regel en ledig dag per läger. Trots att Mats Werner var på besök i landet hela åtta gånger fick han därför ingen riktig kontakt med befolkningen i enpartistaten. Politik var heller ingenting som svenska fotbollskillar skulle bry sig om, särskilt inte i utlandet. – Vi garvade mycket åt hur folk hade det, drog mycket skämt: “hur fan kan de leva så här, titta vad de har”. Jo, men de vet ju inget annat, sa någon, och då var det slutsnackat på en gång. Vi tog det på en samling, med ledarna och allihop, och sa att nu är det så här. Östtyskarna tycker att det är skitbra. Vi kan inte göra någonting åt det. Målvakten Gunnar Wilhelmsson, som var med på tre läger från 1975 till 1977, har andra minnesbilder. Han tyckte att Wismar, Rostock och Östberlin kändes “grått” och “sönderbombat”, där det kunde sitta kvar rester av gevärskulor från andra världskriget i olika byggnader. Dessutom kände han sig övervakad och upplevde att han var iakttagen de få gånger han var ute på stan. – Det fanns inga övervakningskameror, men det var ju mycket personal på spårvagnarna, exempelvis. Man kunde nästan sitta och slå vad med sig själv: vem i vagnen är spionen? Det fanns ju säkert någon i varenda. Arbetslösheten var nog inte så stor, kändes det som, men det kunde ju stå tre arbetare på en spade på byggarbetsplatserna. Tänkte du något på att ni faktiskt var i en diktatur? – För mig handlade allt på den tiden om att bli bra i fotboll. Det var ju väldigt egoistiskt. Men vi var ju runt och tittade på muren, såg Checkpoint Charlie… Jag minns nattåget hem, då kom gränsvakterna och letade för att se att vi inte tagit med oss en rymling hem. Då fick man känslan av att det var övervakat. Gunnar Wilhelmsson tyckte också att hotellen var nedgångna, med flagnande tapeter som hängde ned från väggarna. Överlag var standarden dålig. – När vi tog upp det där med tapeterna sa personalen att det skulle komma nya nästa vecka. Men det var bara ett talesätt, förstod man senare. Sängarna var inte heller bra. Vi tog ned garderobsdörrar och lade i sängarna för att få lite hårdhet, men det funkade inte heller, så vi tog ner madrasserna och lade oss på golvet. Det var sjaskigt. Men maten var bra, säger Gunnar Wilhelmsson. [caption id="attachment_118567" align="alignnone" width="1000"]

Gunnar Wilhelmssons träning i Rostock följdes av en östtysk pojke, som härmade målvaktens slängningar – därav smutsen på knäna. Mot slutet av lägret fick han en Hammarby-vimpel. Bild: Privat.[/caption] Mer än 50 år har gått sedan Hammarbys första läger i DDR. Av lätt insedda skäl är därför Ohlssons, Werners och Wilhelmssons minnesbilder något grumliga. För några frågor återstår. Hur såg övriga idrott-Sverige på att Hammarby så ofta reste till DDR? Exakt vem var det som betalade för Hammarbys läger – östtyska fotbollsförbundet? Staten? Någon annan? Och vad hade DDR att tjäna på det? Charlotta Seiler Brylla, professor i tyska vid Stockholms universitet, som forskat om idrotten i DDR och landets relationer till Sverige, känner inte till att Hammarby var så många gånger i Östtyskland på träningsläger. Men att DDR bjöd in ett västerländskt fotbollslag på besök ser hon inte som något udda. Det var sannolikt ett led i DDR:s försök att bättra på statens anseende – en tidig sorts sportswashing. – För DDR fanns det ett propagandistiskt intresse i att ha ett svenskt lag på besök. Det var en fjäder i hatten, som visade att man hade täta förbindelser med Väst, att Väst var intresserade av att samarbeta med DDR, att Väst ville lära sig mer om hur man hade organiserat idrotten, säger Seiler Brylla. På vilket sätt tjänade det propagandan att ha Hammarby på besök? – Fram till 1972, då DDR blev diplomatiskt erkänt av Sverige och en massa andra väststater, var landet ganska isolerat. Men man hade ambitionen att visa att man var det bättre Tyskland, det mer framgångsrika Tyskland. Ett samarbete med ett lag från Västeuropa var något som såg bra ut både utåt och inåt i landet. Man kunde visa upp för den egna befolkningen vilka fina kontakter man hade, samtidigt som man utåt såg ut som ett socialistiskt land som var accepterat av den kapitalistiska västvärlden. Utifrån de återkommande besöken drar Charlotta Seiler Brylla slutsatsen att Hammarbys träningsläger i DDR måste ha varit sanktionerade av staten. Urvalet av motstånd tyder på samma sak. I DDR fanns dels fotbollsklubbar som formellt sett var fristående från staten, som 1. FC Magdeburg, Union Berlin och Hansa Rostock, men också klubbar som öppet hörde till myndigheter eller statliga bolag, som Vorwärts, Lokomotive Leipzig och Carl Zeiss Jena. Hammarby spelade två matcher mot formellt sett fristående klubbar och hela elva matcher mot de öppet statliga klubbarna. – De spelade inte mot Union Berlin, som ju var lite mer kritiskt. BFC Dynamo var Stasilaget. Från Östtysklands sida var det definitivt sanktionerat och ordnat från förbundet. Frågan är huruvida Riksidrottsförbundet eller svenska fotbollförbundet behövde ställa en officiell fråga, säger Seiler Brylla. På 70-talet var kalla kriget på väg att tinas upp. I Tyskland, som med sitt delade Berlin hade Europas tydligaste krutdurk, fanns förhoppningar om att de två staterna skulle kunna närma sig varandra. I väst hade Willy Brandt, en socialdemokrat som förespråkade en icke-konfrontativ linje med östblocket, blivit förbundskansler 1969. Nu gjorde SDP upp med tidigare regeringars taktik av att försöka isolera DDR diplomatiskt. Nu hoppades man istället på Wandel durch Annäherung eller Wandel durch Handel – förändring genom handel och närmande. 1972 erkände för första gången Förbundsrepubliken och DDR varandras suveränitet och upprättade provisoriska ambassader i Bonn och Berlin. Fler andra västeuropeiska länder följde efter. Relationerna mellan länderna normaliserades något och det blev lättare att resa från väst till öst. Var det ett närmande till Väst som låg till grund för att DDR så ofta bjöd in Hammarby för fotbollsspel? Kanske, men de Hammarbyspelare som deltog på lägren minns inte att man någonsin diskuterade politik. Någon större debatt om lämpligheten i att spela fotboll i DDR fördes heller inte. Hammarbys matcher mot det östtyska landslaget på Söderstadion omskrevs i pressen, men ingenstans i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv går det att hitta några fördömanden eller kritik på ideologisk grund mot matcherna. Däremot väckte Hammarbys besök på Haiti 1976 uppmärksamhet. [caption id="attachment_118790" align="alignnone" width="1000"]

19 oktober 1972 rapporterade Aftonbladet att Hammarby skulle till Haiti för en vänskapsmatch. Veckan därpå försökte Amnesty International förgäves väcka opinion mot resan.[/caption] Amnesty International publicerade ett öppet brev i Aftonbladet med rubriken “Åk inte till Haiti - skräckens ö”. Där uppmärksammade man läsarna på att 40 000 haitier avrättats eller försvunnit under François “Papa Doc” Duvaliers styre, och att åsiktsförtrycket och misären alltjämt var total under den fotbollstokige efterträdaren Jean-Claude “Baby Doc” Duvalier, som “använder fotbollen som PR-vapen”. “Hammarby! Vill ni ställa upp som PR-makare för skräckens ö”, frågade man. – Vi kan inte lägga politiska aspekter på det här. Haiti är med i internationella fotbollsfederationen, Fifa. Dessutom har vi ju utbyte med en rad öststater, svarade klubbens ordförande Lennart Nyman. Att spela fotboll i diktaturer var heller inget unikt för Hammarby. Under 40-talet mötte Sverige flera gånger Nazityskland i olika sporter, under 60-talet spelade man mot Tjeckoslovakien, Sovjetunionen och Francos Spanien, och på 2000-talet mot diktaturerna Egypten, Kina, Nordkorea, Saudiarabien, Thailand och Venezuela. Att hålla isär idrott och politik har länge varit gällande ordning. – Generellt sett har bojkott först varit aktuellt när det gäller krigförande länder. 1980 bojkottade västländerna OS i Moskva, på grund av Sovjets invasion av Afghanistan. Sedan bojkottade östblocket OS i Los Angeles 1984. Som svensk idrottare var det inte tabu att åka och tävla i DDR, säger Charlotta Seiler Brylla. Samma bild har Gunnar Wilhelmsson. Han drar en parallell till VM ‘78, som hölls i militärdiktaturen Argentina. Svenskan Dagmar Hagelin hade kidnappats av juntan och i Sverige väcktes opinion om att fotbollslandslaget skulle bojkotta mästerskapet. Men så blev det inte. Och Gunnar Wilhelmsson, som var uttagen till mästerskapen som reserv på hemmaplan, hade inga tankar på att inte åka, ifall han skulle bli inkallad. – En annan tänkte ju inte så. Att vi skulle bojkotta mästerskapet i Argentina… Det är inte som idag med Mbappé, som går ut och säger att han inte vill att extremhögern ska vinna i Frankrike. Det har nog generellt sett varit ganska tyst på idrottsfronten. Vi körde vårt eget race. Vi fattade inte hur privilegierade vi var. Inte jag i alla fall, säger Gunnar Wilhelmsson. Det låter nästan som att du har lite dåligt samvete? – Nu på äldre dagar inser man hur bortskämd man varit i Sverige. Så kan man väl säga. Det är skillnad på hur jag tänker idag mot hur jag tänkte när jag var 20. Idag hade du kanske ifrågasatt att åka till en diktatur år efter år och spela fotboll? – Mer i alla fall. Jag hade tagit några tankevarv, om man säger så. När Mats Werner, Kenta Ohlsson och Gunnar Wilhelmsson berättar om DDR-resorna dyker samma namn upp gång på gång: Stig Norberg. Han ska ha suttit som styrelseledamot i Hammarby IF på 1970-talet och haft goda kontakter bakom järnridån. Från DDR importerade han glas (eller om det nu var böcker, åsikterna går isär), som han sålde vidare i Sverige. Det var genom hans kontakter som Hammarby kunde åka på gratis träningsläger, år efter år. Men vem var egentligen Stig Norberg? Hur fick han sina kontakter i Östtyskland? Slagningar i tidningsarkiven ger inga träffar. Norberg är omskriven i en DN-artikel från en reservlagsmatch mellan Hammarbys och Sleipner från 1975, men där står det bara att han dök upp på matchen till andra halvlek med schäfer. I en annan beklagar han sig över att så få åskådare dök upp på Bajens träningsmatch mot Chicago Sting 1979, vilket innebar att klubben förlorade 60 000 kronor. Inget om DDR. Inte heller spelare, ledare eller supportrar från tiden då det begav sig vet mycket om Norberg. Mats Werner och Kenta Ohlsson minns inte säkert hur det förhöll sig med Norbergs DDR-kontakter. Kanslisten Benjamin Thorén, upphovsman till databasen hifhistoria.se, vet inte heller något särskilt om Norberg. Fysiologen Björn Ekblom, som varit engagerad i Hammarby i olika roller sedan 60-talet, var bekant med Stig Norberg, men inte mer än så. Supportrarna Stefan Magnusson och Lars-Åke Axedin, två av ursprungsmedlemmarna i Bajen Fans, hade god insyn i Hammarbys föreningsangelägenheter på 70-talet, men minns inte mycket av Stig Norberg. Susanna Granbeck, ordförande i Sällskapet Hammarbyveteranerna, berättar att Stig Norberg var en föreningsfarbror som hade hand om biljetterna och rökte cigaretter. Men DDR-kontakterna? Nej, det minns inte Granbeck något av. Hammarbys ordförande Jan Lundqvist vet inget konkret om Stig Norbergs affärer. Lundqvists föregångare, Hans Bergman, var bekant med Norberg på 80-talet, men har heller inte detaljkoll på förehavandena i DDR. – Jag vet bara att han var ledare i Hammarby och engagerad i vissa resor på träningsläger och sådant, säger Bergman. Fanns det någon anledning till att han tog med Hammarby just till DDR? – Nej, det vet jag inte. Någon kontakt måste han ha haft. Brita von Quanten, mångårig kanslist på Hammarby IP, ger två tips: Jan Aspefjord och Rolf Rydvall, båda medlemmar i 54:orna – en vänskapsförening för gamla Hammarbyspelare. Aspefjord säger sig inte veta mycket, men det andra samtalet ger napp. Rolf Rydvall svarar redan efter två signaler. – Träningslägren på 70-talet? Det var ju långt efter min tid, säger Rydvall. Rolf Rydvall är en av två idag levande spelare från Hammarbys 1954-upplaga, som blev kultförklarat efter att det året ha tagit upp klubben i Allsvenskan. Han har hunnit fylla 92 år, men rösten är klarvaken och sinnet är skarpt. – Vi vann serien med tretton vinster och fem oavgjorda. Örebro SK låg i samma serie och hade ett starkt lag med två landslagsmän, bland annat Orvar Bergmark. När vi möttes i Örebro kom det 10 000 till matchen, säger Rydvall och fortsätter med en anekdot om sin barndomskamrat författaren Stig Claesson: – Stig Claesson hade ett trick på hur man kunde bli mätt på en enklare frukost. Ett kallt glas vitt vin och ett hårdkokt ägg skulle det vara. Sedan sin tid som aktiv spelare har Rydvall varit sekreterare i 54:orna och därigenom hållit kontakten med generation efter generation Hammarbyspelare. Men nu har många av “grabbarna” gått bort, så Rydvalls 54:or består till stor del istället av fruarna till före detta spelare ledare. Därför har han numret till Margareta Norberg, Stigs änka. Kan gåtan få en lösning? [caption id="attachment_118796" align="alignnone" width="1000"]

1986 spelade Hammarby sitt sista träningsläger i DDR, där man förlorade mot Dynamo Dresden i två matcher. Året därpå var man i Magdeburg för Intertotocupen.[/caption] Margareta Norberg träffade Stig på 70-talet. Stig, som var 22 år äldre, hade redan då börjat åka till Östtyskland för att handla konstböcker på bokmässan i Leipzig. På så vis hade han lärt sig tyska och skapat sig ett kontaktnät. – Han importerade glas också. Glas från Östtyskland med Hammarby-märke på, säger Margareta Norberg över telefon. Vid sidan av affärerna var också Stig engagerad i Hammarby som sekreterare i styrelsen. Det var därigenom som träningslägren i DDR kom till. – Allt sådant där praktiskt i hur han ordnade det kommer jag inte riktigt ihåg. Men det måste väl ha varit via deras fotbollförbund, säger Margareta Norberg. Mer konkret kom kontakten till via en bilmekaniker i Leipzig vid namn Walter, som Stig träffade på mässan. Bakom den oansenliga yrkestiteln dolde sig något av en informell makthavare i det östtyska samhället, som hade känningar lite här och var. – Den familjen ägde några fastigheter och hade egen bilfirma. Så de hade det ju bra, på så sätt. Det fanns inte många bilfirmor. Var det någon slaktare som ville få bilen lagad, då kunde Walter ge förtur för att på så sätt få handla färs och kött av honom. De hjälpte varandra, de som hade företag, berättar Margareta. Margareta vet inte hur besöken ordnades i praktiken, vem som gav Hammarby godkännande att resa in i landet och vem som bekostade lägren. Det pratade inte Stig om, men det var ett väldigt "ordnande och donande" med DDR-visum åt en hel Hammarbytrupp. Till DDR följde hon själv med på ett träningsläger. – Jag var inte med på själva lägret utan bodde hos bekanta i Leipzig där nere. Men man träffade ju grabbarna i laget ibland. Hur var Leipzig då? – Själva staden var jättefin. Men det fanns ju inte allt det som man var van vid hemma, när man gick och handlade saknades många varor i affärerna. Folket var trevliga. Det enda jag upplevde var otrevligt var när man var ute på restaurang på kvällarna och det kom västtyskar från Berlin. De var så kaxiga och otrevliga mot östtyskarna. De nedvärderade östtyskarna totalt. Det var en grej som jag lade till minne, men annars tycker jag att östtyskarna själva var jättetrevliga. Kände du dig övervakad någon gång? – Gud ja. Det var många gånger som vi hade polisen efter oss. Man fick ju inte vika av från transitvägarna. Ibland körde polisen fram och stannade oss för att fråga vart vi skulle. "Ni får inte åka där, ni måste åka transitvägarna". De skulle vad man hade i bilen och sånt där, vet du, det hände flera gånger. Vi var var nere så ofta så att man lärde sig språket perfekt, så det gick bra att komma ur det, men de var elaka ibland. Genom fotbollsresorna och vänskapen till bilkemekanikern Walter fick Margareta Norberg insyn i DDR. Folket var sympatisk, men regimen var otrevlig, tyckte hon. När DDR:s landslag var på Söderstadion tog paret Norberg emot truppen hemma i Enskede. Att spelarna var övervakade märktes. – De pratade, men man fick ju vara försiktig. Man visste inte vilket parti de höll på eller vilka de var. Det visste Stig också, man fick vara försiktig. Vi var ute med ledarna på middag och då fick man vara väldigt försiktig med vad man sa, säger Margareta. – En gång var vi bjudna på fest hos bekanta och de blev lite högljudda. De gillade inte regimen, men de ville inte prata om det. Men ibland gjorde de det. Så kunde det vara en granne som anmälde dem för att de hade pratat illa om regimen, för det fick man inte göra. Till och med barnen blev övervakade. I skolan frågade lärarna dem om de tittade på östtysk eller västtysk tv hemma, för man kunde ju få in väst, och då noterades det vilka familjer som såg på väst-tv. Det var inte lämpligt, tyckte man. Pratade du och Stig något om det där? – O ja. Det visste vi ju, hur jobbigt det var för barnen och för familjerna. Under sina resor knöt Stig kontakter med östtyskar och såg till att inte dra onödig uppmärksamhet till sig. Men han var ingen vän av regimen, slår Margareta fast. Det var ingen DDR-vurm som lockade honom till bokmässan i Leipzig, snarare affärssinne. – Han gillade inte att DDR var en diktatur, men det var inte mycket för honom att göra åt. De som han jobbade med var bra med böcker och så där, hade fina mässor med bra utställare, så det var därför han åkte dit. Margareta berättar också att Stig, som föddes 1924, hade internationella kontakter som var ovanliga för sin generation. Han var utbildad byggnadsingenjör och jobbade flera år i Venezuela med järnvägsbyggen. Han talade fyra språk flytande och ville att familjen skulle få se världen. – Vi var på långresa i Sydamerika, för Stig talade ju spanska. Det var väldigt mycket resor, han gillade ju att resa och träffa folk. Vi var i Bolivia, Peru, Paraguay, Brasilien, där vi vart bestulna på öppen gata. Ja, Chile var vi också i. Stack inte Stig ut i Hammarby, på 70-talet, undrar jag. Det var ju inte alla i föreningen som hade universitetsutbildning, talade flera språk och hade arbetat i olika länder. Nja, svarar Margareta. Stig var en person som "hördes ibland", men han ville inte framstå som von oben. Hans roll i föreningen var att hålla koll på pappren, vara behjälplig vid resor och ställa upp för nya spelare i laget. – De hade bingo som Stig ordnade någon gång per år, så att Hammarby skulle få lite pengar. Alla nya spelare som kom till Hammarby hade vi boende hemma hos oss också, innan de fick egna lägenheter. Då servade man dem. Stig var väldigt sådan att han ville att det skulle vara bra för spelare och föreningen. Varför var han hammarbyare? – Hans pappa var med och grundade Hammarby. Hammarby är ju från början en roddförening, som egentligen bildades 1889. Om man läser protokollen från den tiden, då finns det en Norberg med bland grundarna. De sista vänskapsmatcherna i DDR spelade Hammarby 1986. Varför besöken upphörde vet inte Margareta med säkerhet, men hon tror att spelarna tröttnade och till slut ville se något nytt på försäsongen. Kontakten med Walter från Leipzig och familjen behöll dock paret Norberg. Tre år efter det sista lägret, i november 1989, satt Walter och hustrun fått tillstånd att lämna DDR och satt hemma hos Norbergs i Enskede på ett Sverigebesök. – Då revs muren. Helt otroligt. Walter sa alltid att han trodde att muren skulle rivas en vacker dag och att det skulle bli en återförening av Tyskland, men han visste ju aldrig när. Att det skulle ske precis då, när de satt hemma hos oss i lägenheten, det var ju otroligt. Han vart tvungen att kasta sig på telefonen och ringa hem. Då kom många tårar. Det var lycka. Walters och hustruns visum till Sverige, dem hade Stig ordnat. – På något sätt hade han fått ut den här Walter. Han måste väl ha vetat vart han skulle vända sig och skrivit till myndigheterna. Jag vet inte hur, men han fick väl något papper och grejer.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription