MARBELLA. Som en av Elfenbenskustens mest lovande spelare var Elohim Kabore eftertraktad. Men varken Red Bull Salzburg, Strasbourg, Troyes eller Lens kunde övertyga honom. Det kunde däremot Hammarby som alltid lyckas locka fram ett leende hos 18-åringen. [show_ad id=3] Det är kväll på Hammarbys hotell i Puerto Banus och Elohim Kabore har just avslutat ett spelarmöte. Med hjälp av tolk intervjuar Fotboll Sthlm den fransktalande ivorianen som just skrivit på för Hammarby. När Elohim kommer hem till Årsta ska han lära sig engelska fort, betonar han, och det verkar som att han menar det. Kabore kommer från ordnade förhållanden i sitt hemland, båda föräldrarna har stabila arbeten, och uppväxten var beskriver han som trygg. Han talar vårdat och självsäkert och kontrasten till spjuvern Bazoumana Toure som är Elohims bäste vän (tillsammans med Awaka Djoro som spelar i Kalmar FF) är tydlig på så sätt. Ni hade ett lagmöte nyss? – Det var ett möte mellan spelarna, utan tränaren. Det var lagkaptenen som kallade till det. Vi spelare gick dit, han pratade om saker som vi behövde vara noggranna med att respektera under säsongen. Det tog typ 25 minuter. Vad pratade han om? – Att jobba hårt, vara noggrann och punktlig. Exempelvis om tränarna säger åt oss att vi ska vara i gymmet, då måste alla vara där på minuten. Om vi har något att stå i utanför fotbollen, då får vi göra det efter träningen. Säsongen börjar nu, vi måste sätta allt på plats och reglerna måste följas. Vad gör Nahir Besara för intryck på dig? – Jag är inte direkt överraskad över något. Jag känner mig inte malplacerad, så att säga. Jag har ju följt Hammarby sedan provspelen. Jag vet hur mycket han betyder för laget. Det är en ödmjuk och beslutsam person. Han pratar inte mycket, men när han pratar säger han rätt saker. Han är en exemplarisk lagkapten, som en pappa för hela laget. Laget ger honom mycket respekt för de vet vad han gör för spelarna. Han försöker dra alla de här ungdomarna åt rätt håll. Han lyssnar alltid på alla, är uppmärksam på vad folk behöver, försöker hjälpa till och ge bra råd för att folk ska gå framåt. För tillfället plågas Elohim av en hälskada som han drog på sig på en träning före resan till Spanien. Därför kommer han stå över åtminstone de två första matcherna på lägret, men annars trivs han i Hammarby. Att klubben tar hand om honom är den främsta anledningen till att han är här med en grönvit tröja på sig. – Alla ler alltid mot en. De frågar alltid hur man mår, vad man vill göra, om man behöver något, vad de kan hjälpa till med… Voilà, de lämnar inget åt slumpen. De är alltid där för att locka fram ett leende. Var det så du trodde att proffsfotbollen i Europa skulle vara? Fotbollens värld är ju ofta ganska kall. – Jag hade inte så bra koll tidigare. Man ser proffsen på tv och tänker ju att de här killarna har det bra, men man vet ju inte riktigt. När jag var 16 var jag på provspel i olika klubbar i Europa (bland annat hos Hammarby). Många klubbar var väldigt annorlunda. Inte så att det är dåliga klubbar, men de tar inte riktigt hand om en. I Hammarby är folk där för dig, vad det än är, minsta lilla. De hjälper en med allt. Då tänker man inte så mycket på ens föräldrar, man koncentrerar sig mest på fotbollen. Var det mycket intresse kring dig nu när du fyllde 18? – Ja, jag hade många alternativ. Det har jag haft sedan jag var 16. Jag och Asec bestämde oss tillsammans för Hammarby. Inte bara för att folk här är trevliga och tar hand om en, också för att de ett ungdomsprojekt. Men sedan handlar det förstås om alla andra ivorianska spelare som kommit hit, framförallt Asec-produkter, och gjort det väldigt bra. Vilka andra klubbar ville värva dig? – I Sverige: BK Häcken. Där var jag på provspel 2022. I Österrike: Red Bull Salzburg. I Frankrike var jag hos Troyes på provspel. Sedan var RC Lens och Strasbourg också intresserade, men där var jag inte på provspel. Om vi ska vara ärliga är det där större klubbar än Hammarby. Var det svårt att ta beslutet att komma hit? – Det var inte ett svårt beslut, skulle jag inte säga. Jag är 18 år gammal så det viktiga är inte att hamna i en stor klubb, utan att hamna i en klubb med rätt sportsligt projekt. Då kan jag explodera och sen hamna i en drömklubb. När Elohim tog steget till den berömda akademin Asec i Abidjan var det också en dröm. Han minns dagen då han började i Asec så väl att datumet etsat sig fast. – 3 september 2018. Det var fantastiskt. En pojkdröm. Alla småkillar i Elfenbenskusten drömmer om att få spela i Asec, att spela i en sådan fantastisk akademi och en vacker dag bli proffs. Det är inte alla som får spela där, det är få förunnat. Vi hade tur nog att få spela där och vi tackar Gud för det, säger Elohim som kommer från en kristen familj. Tidigare har du berättat att din pappa inte var helt övertygad om att det var en bra idé att spela fotboll. – Ja, det är inte helt ovanligt, väl? Ens föräldrar vill ju alltid att man ska gå i skolan. Om man är förälder, och plötsligt ska ens barn försvinna iväg under veckorna för att spela fotboll, det är ju lite konstigt. Det fattar jag med. Mina föräldrar sa att jag skulle fokusera på skolan och få ett jobb. Men de ändrade sig när du kom in i Asec? – Det är ju en storklubb. Då förstod de att det kunde bli något av mitt fotbollsspelande. Och vi hade skola på internatet också. Det gjorde dem tryggare. I Asec var Elohim en del av ett lag som kom att kallas för “mirakelgenerationen” där han tillsammans med bland andra Bazoumana Toure och Malick Yalcouye vann i stort sett allt som de ställde upp i. – Vi kunde spela hela säsonger utan att förlora. Om vi förlorade, då var det en match på 60. En oavgjord match kändes som en förlust, säger Elohim. Att laget vann så mycket handlade inte bara om att de samlade landets främsta talanger. De tränade också stenhårt i stort sett varje dag. På frågan om hur en vanlig dag såg ut berättar Elohim om ett strikt schema med ett par timmars träning redan innan frukost. – Man går upp 05.50. Sedan tvättar man sig och borstar tänderna, gör sig i ordning till och med 6.20 eller 6.30. Därefter går man till planen. Alla har en individuell uppvärmning, går igenom sakerna som man behöver slipa på. Alla behöver utveckla olika saker med sitt fotbollsspelande, eller utveckla fysiken. Sedan är klockan 7.00, då är alla vakna, tränarna är på plats. Man har det första passet, spelar fotboll, till och med klockan 8.30. Då tar man en dusch och sedan äter man, eller man äter frukost – yoghurt eller en croissant. 9.30 är det lektion. På Asec har man skola fyra timmar om dagen, så det är slut 13.30. Sedan sover man siesta och så är det träning på kvällen. Så är det varje dag: två träningar om dagen och skola däremellan. I Asec handlar det också om att ständigt vara på topp. Om man inte presterar tillräckligt bra byts man ut mot en annan talang som kommer utifrån. På frågan hur det var att se vänner lämna akademin svarar Elohim osentimentalt. – Det är normalt. Det är ändå en dröm att spela i Asec, någonstans. En dag kommer tränarna och säger att man inte håller, så är det med det. Men det är väldigt tråkigt förstås. Det slår ner en mentalt. Men vissa som blev utskickade orkade ändå hålla i och bli proffs ändå. Var du någonsin rädd för att skickas ut? – När jag var liten tänkte jag på det. Man är medveten om att det kan ta slut, men mig sporrade det bara. Då orkade jag att jobba dubbelt så hårt. Det är ett tufft liv, det du beskriver, ändå? – Ja. Det är så det är. Det är så du ser på det, det är så det är? – Ja. Lite som en… soldat? – Ja. Även på planen är Elohim en hårding. I podden Studio Allsvenskan beskrev Kim Hellberg honom som en typ som nickar in såväl bollen som stolpen om så krävs. – Han ljuger inte, säger Elohim och skrattar. – Det gör mig glad att tränaren gillar mina kvaliteter. Det gör mig glad för det stämmer verkligen in på mig, det är sån jag är. Jag har aldrig varit rädd på planen. Om det gäller att nicka in bollen, kriga in den med hela kroppen, jag går liksom till angrepp för att göra mål. Jag gör mål, kosta vad det kosta vill. Det var så jag skadade mig på hälsenan, för jag går alltid in till hundra procent för att göra mål. Hur beskriver du dig annars som en spelare? – Jag är en attaquant d’espace. Jag går i djupet och attackerar ytor, jag vill gå bakom backlinjen. Det är så jag har utbildats, jag är en anfallare som ska ta sig förbi och in i boxen, helt enkelt. Jag försöker vinna mina nickdueller med. Trots att Elohim Kabore nyss fyllt 18 är han tilltänkt för a-laget med en gång. Tanken på att han skulle ta omvägen via talanglaget har inte föresvävat honom. – Självklart kommer jag spela i a-laget. Det är självklart, alltså? – Ja, jag kommer inte spela med juniorerna. Jag spelade med a-laget i Asec. Jag har spelat i Elfenbenskustens högstaliga och i stora turneringar som afrikanska Champions League. Så jag tror att jag ska vara redo. Elohim följde noggrant Bazoumanas Toures fjolår och gladdes med sin vän. Samtidigt var han inte ett dugg överraskad, då han länge känt till vilka speciella förmågor som den vindsnabbe, vänsterfotade yttern besitter. Tänker du att “det där kan vara jag”? – Självklart. Vi har spelat ihop sedan vi var tolv. Jag känner honom och mig själv, så jag vet att det han gör, det kan jag också göra. Vad tänker du om Bazoumanas framtid? – Jag vill bara hans bästa, det är min nära vän. Jag kan ju förstås sätta mitt egenintresse framför hans, men det är ju min kompis och jag hoppas han kan fortsätta klättra uppåt. Han vill ju ta sig högre upp, det vet jag. Du vill inte att han stannar så att ni kan spela ihop igen? – Skulle det bli så blir jag jätteglad. Men om han måste ta ett beslut hoppas jag att han tar det som gör att han utvecklas mest. Vad drömmer du själv om i fotbollen? – Att nå toppen. Spela i de allra största klubbarna och göra massor av mål.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription