Vid 18 års ålder lämnade Elliot Käck Djurgården för att lägga elitsatsningen på hyllan i Division 3. Elva år senare var han nyckelspelaren på vänsterbacken när Djurgården blev svenska mästare i Norrköping. Fotboll Sthlm sammanfattade karriären med trotjänaren, som idag drömmer om att se Djurgården vinna fler titlar, att fler spelare gör resan från knatteskolan till a-laget och att knäet en vacker dag duger till att springa med. [show_ad id=1] Egentligen var det tänkt att vi skulle ses på någon plats med särskild betydelse för Elliot Käck. Norra Djurgårdsstaden, en halvtimmes promenad från de östermalmskvarter där ytterbacken växte upp, eller Kaknäs IP, där han tillbringat största delen av sitt yrkesliv. Men inför säsongsavslutningen åkte ett av barnen på en förkylning. Det är lite av en ny situation för honom. Vab:ande tillhörde inte vardagen som aktivt fotbollsproffs. – Nej, precis. Då var det väl mer på lediga dagar. Men man har under åren kunnat pussla lite. Man har ju ganska korta dagar som spelare, så man har ändå kunnat komma hem och avlasta lite, säger Elliot Käck. Det har gått en knapp vecka från sista hemmamatchen, där Elliot Käck tackades av med stående ovationer, lurade reportrarna i mixad zon att han bara skulle “lämna något i bilen” innan han smet ut i natten. Nu är han inte längre aktiv fotbollsspelare, och det har han egentligen inte varit de två senaste åren. Beslutet att lägga skorna på hyllan meddelades under hösten. Eller beslut och beslut. – Jag hade inte så många alternativ. Knäet var så pass dåligt att det inte går att fortsätta. Jag hade väl kunnat… Nej, det fanns inga alternativ. I våras sa Djurgården att du hade drabbats av ett bakslag i rehaben, men de sa aldrig riktigt vad det var? – Det var samma skada. Så nu finns det inte så mycket mer jag kan göra än att rehaba. Mitt mål just nu är att försöka få det så bra som möjligt för att kunna leva ett hyfsat normalt liv. Men just med fotbollen så växte det väl fram att det inte längre kommer gå. Vad menar du med ett hyfsat normalt liv? Hur illa har det varit? – I perioder har det varit ganska illa. Normalt liv, då menar jag väl att jag vill kunna träna, och det har inte gått. Jag vill försöka hålla knäet i schack, kunna hålla igång, träna, leka med barnen, förhoppningsvis kunna springa, jaga dem, sitta på knä. Det är väl sådana saker. Hur ont har du haft de här två åren? – När jag kom tillbaka och valde att operera, då hade jag haft ont ganska länge. Till slut gick det inte längre och då valde jag att operera. När jag kom tillbaka kände jag ganska snabbt att smärtan var tillbaka. Jag försökte ändå, i januari, februari i år, spelade någon match, men till slut gick inte det heller. Det har varit väldigt mycket smärta. Fotbollen har känts kopplad till smärta, på något sätt också. Det har inte varit roligt. Innan Elliot Käck blev myndig behövde han egentligen aldrig tänka på något annat än fotboll. Familjehemmet låg på Torstenssonsgatan, en kortare promenad från Stockholms stadion, och där var Elliot för jämnan. Han såg Djurgården, sålde matchprogram, var bollkalle. Det kändes realistiskt att drömma om att en dag själv stå på den planen, för Elliot sågs som en av föreningens mer lovande juniorer och gick hela vägen från knatteskolan till fotbollsgymnasiet. Men där tog det stopp. – De flesta av mina vänner var från klassen och laget. Vi hängde runt fotbollen hela tiden, sedan tog jag studenten och var i Värtans IK. Det var någon form av samarbetsklubb till Djurgården i Division 3, och vi var ett gäng juniorer som gick dit. Sen jobbade jag vid sidan av. Då var jag 18 – 19 år, gick från nio pass i veckan med Djurgården till tre pass med Värtan. Även om vi var många unga som ville uppåt var det ju ett steg ner. Det var mer fokus på annat och mindre på elitsatsning. Mer fokus på annat? – Det var ju jobb. Jag var tvungen att ha en inkomst. Så det blev som för många fotbollsspelare när man tar studenten och lämnar en akademin, man lever ett normalt liv. Jag spelade fotboll tre gånger i veckan, sen var det match. Resten av tiden var det jobb och hänga med kompisar. Vad jobbade du med? – Just den säsongen jobbade jag faktiskt på Djurgården med CSR. Vi var ute i förorterna och spelade fotboll med skolungdomar på raster. Det var jag och en kille till från Djurgårdens juniorer som fick det jobbet. Såg du det som en elitsatsning, det du höll på med? – Absolut inte. Jag gick till Värmdö året efter, i Division 2, men det var inte heller elitsatsning. Långt ifrån. Jag jobbade, sen gick jag till HTFF i Division 1. Då blev det väl elitsatsning igen, men det var två år utan. Och de två säsongerna för mig gick väldigt bra, det var jäkligt kul med fotboll och jäkligt kul att märka att man stack ut på något sätt. Division 3 var ju för låg nivå, Divison 2 var för låg nivå, Division 1 kände jag väl att jag var för bra för redan andra året. Hade du släppt tanken på att bli fotbollsproffs? – Jag vet inte om jag hade släppt det. När man är 19 år och försöker få ihop livet… Jag tyckte att det var jättekul med fotboll och jag försökte ta reda på vad jag ville. Ska man plugga, ska man satsa, ska man jobba? Jag tänkte nog bara att så länge det var kul så körde jag på. Jag kommer inte ihåg om jag tänkte på att bli fotbollsproffs. Det blev två säsonger i HTFF. Elliot Käck gjorde bra ifrån sig och hade mycket väl kunnat hamna i Hammarbys a-lag, men Erik Figueroa prioriterades före. Istället blev det IK Sirius, dit Ola Andersson hade värvat Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Planen för Uppsalaklubben var att låta en “överdimensionerad” managerduo sköta allt, och hoppas att de skulle ställa samma krav på sin omgivning som de gjorde på sig själva, tills Sirius hade vuxit in i elitfotbollens kostym. För Elliot Käck-typen, late bloomers som sent hade insett att en framtid som fotbollsspelare på högsta nivå faktiskt var möjligt, var det helt rätt miljö. – Att få Kim och Tolle var extremt bra för mig. Också att flytta från Stockholm till Uppsala. Jag tränade väldigt mycket extra och vi var ett gäng i Sirius som hängde hela tiden, var mycket runt i Uppsala och hade studentleg, gick på nation. Det var ett jävligt bra gäng. Man kunde fokusera på fotbollen och laget. Hur kom det sig att du hade studentleg? – Jag gick nog kurser på Uppsala universitet. Mest för kurserna eller mest för studentleggets skull? – Det var nog mest för studentlegget. Minns du hur du såg på din fotbollskarriär där och då? – Det kändes ganska naturligt att vara där. Jag hade varit på provspel med Värnamo, men jag valde Sirius. Det kändes som en spännande satsning och så fanns närheten till Stockholm. Det var jättekul. Jag tror att det var bra för mig och andra unga spelare i Stockholmsklubbar att lämna Stockholm. Att vara i en mindre stad, klara sig själv, ha egen lägenhet och fokusera på att träna extra. Sen värvade ju Kim och Tolle ihop ett lag som var för bra för Division 1. Vi gick till gruppspel i Svenska Cupen, vann mot Elfsborg, vann mot Djurgården, vi var ju i semifinal. Det var ett väldigt bra lag. Hur var Kim och Tolle som tränare? – Väldigt duktiga. De var väldigt målinriktade och fokuserade på att vi skulle gå upp. De var i princip hela klubben. De värvade spelare, fajtades mot kommunen, försökte få så bra förutsättningar för oss som möjligt. Jag tror också att de såg potentialen i Sirius som klubb. Min spelstil passade väl deras lagbygge också. Var de så hårda som folk har velat få det till? – Nej, jag tror att det är väldigt mycket upp till vilken spelare du pratar med. Det har passat mig väldigt bra. Jag tycker inte att de har varit särskilt hårda. Men jag har också brunnit för det och velat framåt och utvecklas, inte varit så känslig för kritik eller vad man ska säga. Den sista säsongen i IK Sirius blev Elliot Käcks första på elitnivå. Klubben inledde återkomsten till Superettan med att bortaslå Syrianska med 5–1 (Käck gjorde tre assist), hade häng på toppen och slutade till sist sexa. Klubben skulle inte spela i Allsvenskan året därpå, men det skulle Elliot Käck göra. Han hade “tre – fyra” alternativ i högstaserien, men bara ett som verkligen kändes rätt. – Det var helt fantastiskt att Djurgården ville ha mig. Det var ingenting att tveka på. Som 25-åring fick Elliot Käck ta på sig den blårandiga tröjan igen. Först som reserv till Jesper Arvidsson, men mot slutet av 2015 som startspelare i sju raka matcher. – Det var lite kämpigt under våren. Men samtidigt hade de sagt att om jag bara gav det lite tålamod så skulle jag slå mig in efter ett tag. Det var några andra klubba där jag hade kunnat få spela från start, men jag ville hellre växa in i det i Djurgården, säger Elliot Käck. En del hade kanske blivit bekväma, tänkt att det var okej att sitta på bänken för nu har man ändå nått Allsvenskan till slut. Men du hade inte den känslan? – Absolut inte. Jag var i ett jätteflow och tyckte att jag skulle spela. Jag var absolut inte i Djurgården för att mysa runt. De två åren därpå gjorde du 60 raka matcher, hur kändes det? – Det var jättekul. 2016 var ganska tufft för laget. Pelle Olsson fick sparken och vi gick tungt, sen kom Mark Dempsey in på sommaren och så gick det bra på hösten. Därefter kom vi trea med Kim Källström och Mange och gänget. Det var en jättebra säsong också, även om Djurgården inte var vad det är idag. Därefter blev det ett misslyckat år i norska IK Start, som värvade friskt och åkte ur högsta ligan (“klubben var nog misskött”, minns han idag). Elliot Käck trivdes i Kristiansand, men skulle snart bli pappa och ville hem. Dessutom hade Djurgården anställt en tränarduo som han var sugen på att återförenas med. – Då löste Bosse det på något sätt med IK Start. Det var jäkligt skönt. Jag fick komma hem till Stockholm och Djurgården, kände att jag ville spela fotboll på Kim och Tolles sätt. Jag hade väl ett försprång gentemot resten av truppen. Det gick bra direkt, sen gick det jättebra hela det året. Vad var det som gjorde er så bra? Ni hade inga tydliga stjärnor, direkt. – Nej, det kanske var just det. Kim och Tolle kom in med sin filosofi, jag tror att många tog till sig den och tyckte att det var jäkligt kul att spela fotboll. Vi hade inga stjärnor, men vi fick ihop det jäkligt bra och alla gjorde sin bästa säsong i karriären. Sen hade vi jäkligt kul utanför också. Efter varje match sågs vi i hotellobbyn, tog en öl, snackade. Alla våra tjejer kom bra överens. Vi blev jäkligt tajta. Hade du upplevt den sammanhållningen förut? – Nej, det hade jag inte. Den var speciell. Unik. Inför säsongens sista match var Elliot Käck nervösare än någonsin förut. I Norrköping syntes djurgårdare överallt och eftersom matchen skulle spelas 13:00 hann aldrig anspänningen riktigt lägga sig. Eftersom få i laget hade blivit mästare förut fanns heller ingen riktig rutin för hur man skulle hantera guldmatchen. – Sen släppte vi in två tidiga mål, vilket i efterhand inte var så dumt ändå. Det kändes som att vi direkt efter deras 2–0-mål spelade väldigt bra. Resten av första halvlek var vi överlägsna. I paus satt vi där i omklädningsrummet och sa bara att vi skulle vända det här, det var ingen som tvekade. Vi bara gick ut i andra halvlek och dominerade. I matcher som Djurgården behövde vända det året var Elliot Käck van vid att höra Astrit Ajdarevic elda på lagkamraterna. Men nu var han ute och värmde upp. Istället minns han att Jesper Karlström tog till orda, men att det mest härskade en tyst beslutsamhet i omklädningsrummet. – Det var framförallt med deras röda kort som man kände lite lugn. Sen kommer jag ihåg att Buya missade ett friläge i slutet. Man tänkte bara “fan, varför punkterade du inte?”. Jag drog på mig en frispark med 30 sekunder kvar också. Då var jag jäkligt nervös. Av den veckolånga fest som följde har Elliot Käck en tydlig minnesbild. På Stadion dagen efter matchen hyllades laget, och för Käck sjönk guldet in. – Det är ett starkt minne. Jag är uppvuxen nära Stadion och var alltid där under hela min uppväxt och kollade matcher. Att få stå där och lyfta pokalen framför familj och vänner, det var jäkligt kul. Tänker du på det ibland? Att ditt namn faktiskt står i historieböckerna? – Vi pratar om det ibland, jag är fortfarande kompis med några från det laget. Vi hörs och ses mycket. Ju fler år som går, desto starkare blir minnet. Jag har tänkt på det nu under veckan. Jag har ju några medaljer, vi kom trea, två och fyra, för mig personligen är det otroligt. Men det är heller ingen annan som kommer komma ihåg det. Men att vi vann SM-guld, det kommer folk alltid minnas. Det kommer alltid stå i historieböckerna. Det är jäkligt kul. Men året därpå inleddes med en något diffus skadeproblematik. Knäet började krångla lagom till försäsongen hos Elliot Käck, som ändå lyckades spela över 25 matcher både 2020 och 2021. Året därpå tvingades han till operation för att rädda de sista åren på elitnivå. Det lyckades inte. Avslutet blev bittert för Elliot Käck, som ju var känd för att kunna spela 67 matcher från start i följd, som bet ihop efter guldåren då knäet började värka. – De senaste två åren har det varit en sorg att jag knappt kunnat spela en match. Det har varit extremt tufft både fysiskt och mentalt. Hur är det att vara på Kaknäs och inte kunna träna med de andra? – Det är sjukt tråkigt och konstigt. Det är svårt att komma till en arbetsplats och inte kunna göra det man är där för mentalt. Det är jättekul att träffa alla, snacka och så, men i slutändan är man där för att spela fotboll. På det sättet är det skönt att det är slut. Det har varit mentalt utmanande att se alla gå till planen när man själv går till gymmet. Har man tur är någon annan skadad, har man otur är man där en och en halv timme själv. Har det varit utmanande för att du inte har fått vara med och göra något kul, eller för att du inte fått känna att du bidrar? – Både och. Det är klart att jag saknat själva fotbollsbiten, men också det där med att bidra. Det är ändå mitt yrke. Vad var tuffast: att missa 2022 då ni stormade fram i Conference League eller att missa det här året, då Djurgården kanske hade behövt dig? – Bra fråga, säger Elliot Käck och tar en tankepaus. – Om man kopplar bort det sportsliga har det här året varit tyngre att missa. Förra året opererade jag mig och var inställd på att missa den här säsongen, sen vara tillbaka. I år har jag ändå trott hela tiden att jag ska kunna komma tillbaka. Det är tyngre. Men du fick i alla fall en avtackning, hur kändes det? – Jag blev nästan lite förvånad faktiskt. Det var en sån uppskattning som jag fick. Det var jäkligt stort och kul. Det är väl ett bevis på att man inte bara har gjort något bra, utan kanske också varit en bra människa. Det är ganska få idag som går hela vägen från knatteskolan till att bli SM-guldvinnare, också. – Ja, det har ju varit en debatt i Djurgården de senaste åren. Jag har typ varit den sista från akademin och jag är 30 plus. Jag tror och hoppas att Djurgårdens akademi kommer att bli bättre och få fram fler spelare framöver. Det känns som att de har bra grejer på gång också, vad man hör. Då finns det väl möjligheter att det finns fler som går upp och vinner SM-guld också. Idag är det så lätt att man drar iväg utomlands också. Har du något råd till de spelare som kommer upp idag, likt du gjorde? – Gå till Division 3. Nä, om jag ska vara helt ärlig så har jag haft en känsla de senaste åren av att det är många som kommer upp och är bekväma. Man är i Djurgården, man får en liten lön, det är kanske coolt bland polarna. Mitt råd är väl att man absolut inte ska trro att man är en allsvensk spelare bara för att man har en plats i omklädningsrummet. Bara för att man är en truppspelare så ska det väldigt mycket till för att man ska starta några matcher. Det tror jag att många måste förstå.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier