SALOBRE. Djurgården är Sveriges näst rikaste klubb. Ändå är nyförvärven som kommit till klubben för det mesta kontraktslösa spelare. I Salobre tog sig Bosse Andersson tid att förklara varför klubben fortsatt skyndar långsamt, trots mer pengar än någonsin. [show_ad id=1] En ny dag med dubbelpass stod på schemat när Djurgården körde igång på söndagen. Igår var spelarna lediga och smålagsspelet bjöd på pigga ben. Idag dök också Bosse Andersson och Peter Kisfaludy, som numer har halva Europas storklubbsadel i telefonboken, upp på träningen. Det blev en intervju med sportchefen om försäljningen av Lucas Bergvall och planerna för transferfönstret, och Kisfaludys planer för Djurgårdens talangutveckling kommer vi att återkomma till sen. Efter intervjun stannade jag och Bosse till lite vid försäljningen av Bergvall. Det var ett intressant samtal, som bjöd på en del inblickar i hur Bosse tänker och Djurgården agerar. Under vintern har han fått bekanta sig närmare med storklubbar från större ligor och intrycken från europeisk toppfotboll har inte varit helt positiva. Framförallt har Bosse reagerat på hur många klubbar, som till ytan framstår som välskötta med stora publiksnitt och proffsiga kanslier, har allvarliga problem med likviditeten. Avbetalningsupplägg och "köp nu, betala sen" tycks ha blivit legio. Bosse, som lagt ett årtionde på att stabilisera Djurgårdens ekonomi, känner viss skepsis mot den utvecklingen. Han har förstås också känt av tongångarna i supporterled, som ifrågasätter att fyra av fem nyförvärv till Sveriges näst rikaste klubb kommit som bosman. Kan inte Djurgården bara blåsa på? Det är inte helt enkelt, tycker Bosse. Han verkade inte ha något principiellt emot att göra en enskild stor investering i en toppspelares kontrakt, men han var rädd att det skulle trissa upp löneläget i truppen. Spelare som kostar 30 miljoner kräver i regel högre löner än spelare som kostar tio, och har man en gång höjt högstalönen i en trupp dröjer det inte länga innan fler spelare vill få bättre ersättning. Här tror jag att Bosse har en poäng. Djurgårdens kassakista har fyllts av framför allt ett vansinnigt framgångsrikt Europaspel och försäljningen av Allsvenskans just nu största talang. Men det är inte säkert att Djurgården kommer att dra in lika mycket pengar i Europa de kommande åren, eller att nästa Lucas Bergvall kommer fram i BP eller ens i Stockholmsregionen. Ett annat problem är att Bosses favoritmarknad, den inhemska med tonvikt på Stockholm med omnejd, inte nödvändigtvis värderar pengar högst. För mindre allsvenska klubbar kan en utlandsförsäljning vara ett viktigt symbolvärde i sig. Därför har Djurgården redan gått bet på en offensiv spetsvärvning, vars namn Bosse inte ville avslöja. Från supporterhåll hör man ibland önskemål om att byta spår helt och hållet, värva från marknader man aldrig rört sig i, men det tror jag föga på. Acklimatiseringsperiod, kunskapsunderläge och konkurrens från rikare klubbar borde göra en marknad som Argentina nästan irrelevant jämfört med Skandinavien och Afrika – där Djurgården historiskt träffat rätt. Ytterligare ett gissel är att spelare från högre hyllor ofta vill ha rätt till en stor andel på nästa försäljning. Enligt Bosse innebär det att man som klubb ger ifrån sig för mycket av initiativet när externa parter har starka skäl att ligga på för en flytt. Kommande år blir en utmaning för Djurgården. Efter Europaäventyret 2022 och Bergvallförsäljningen till sommaren kommer klubben ha större likvida medel att röra sig med än någonsin, men att ta nästa steg är inte okomplicerat. Nyckeln tror jag som alltid blir att inte låta kostnaderna skena, ha en rimlig åldersstruktur, behålla integriteten och bygga en organisation där alla drar åt samma håll. [caption id="attachment_111156" align="alignnone" width="1000"]

Jens Ericsson.[/caption] I Salobre har en sak stuckit ut med Djurgårdens pass: hjärngympan. Under veckan har djurgårdsspelarna fått bygga katapulter av gummiband, gissa sammanlagd ålder på ledarstaben och spela fotbollsbowling. Idag, efter att spelarna ägnat sig åt en ny klurighet hämtad från Fångarna på fortet, högg jag tag i fystränaren Jens Ericsson, som tillsammans med resten av medicinstaben är en av upphovsmännen bakom upplägget. – Idag var det en typ av stafett. Spelarna skulle springa igenom en bana och kasta en boll på en sån plastgubbe vi har i träningen. Träffade dem fick dem en ledtråd med ett ord. Sen gick det ut på att samla ledtrådar och hitta ett ord som hängde ihop med alla ledtrådar. Det bygger lite på Fångarna på fortet, förklarade Jens. Bäst har det gått för Piotr Johanssons lag, som vunnit de flesta övningarna. Men upplägget är uppskattat av hela truppen, menar Jens Ericsson. [caption id="attachment_111157" align="alignnone" width="1000"]

Tre av fem ledtrådar som DIF-spelarna jagade efter. Utmaningen var att hitta ett ord som passade alla till orden på lapparna. Lösningen: "glas".[/caption] – Det finns ett pris i potten, men vi har inte bestämt exakt vad det ska vara. Men det handlar kanske främst om att de ska få skratta, lära känna varandra lite bättre och hitta på andra saker än bara fotboll. Kan det hjälpa spelarna att ta bättre beslut på plan? – Någon sorts stresshantering är det förstås, men grundtanken är snarare att få ihop gruppen och göra saker som är roliga tillsammans. Får man något på köpet är det bara en bonus. Den första veckan på Djurgårdens läger går nu mot sitt slut, och Fotboll Sthlms plan är att dra upp tempot på bevakningen. Ikväll bär det av till hotellet för långintervjuer med båda spelare och ledare, så höll ögonen öppna på sajten.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription