Stora försäljningar av afrikanska spelare har varit viktiga för Djurgården när föreningen gått från konkursbo till svenska mästare.
Fotboll Sthlm kan nu publicera ett utdrag ur Bosse Anderssons självbiografi med Afrikaspåret som tema.
Läs om kazaken som ville betala för Olunga kontant, Sydafrikas största guldhandlare och hur Bosse hämnades på KRC Genk.
Annons
Den 10 november släpps Bosse Anderssons och Marcus Birros bok ”Super-Bosse – från blodröda siffror till blårandiga framgångar”. Den avhandlar Bosses senaste tio år i Djurgården och beskriver vägen från 2013 till Lech Poznan-matcherna 2023.
Delar av boken handlar om Bosse Anderssons resor och affärer i Afrika, som lett till att spelare som Sam Johnson, Nyasha Mushekwi, Michael Olunga, Tino Kadewere och Omar Colley slagit igenom i Djurgården med sportslig framgång och ekonomiska vinstaffärer som följd.
Fotboll Sthlm kan idag publicera ett tredelat utdrag ur boken med Afrikaspåret som tema. Läs om Bosses första möte med Patrice Motsepi 2003, Michael Olungas genombrott och försäljningen av Omar Colley.
Kapitel 3: ”Hälsa Carl-Philip och Victoria från mig”
När mitt försenade flyg väl landade i Johannesburg en tidig lördagsmorgon hade min kontakt på plats blivit försenad, och meddelade att han inte kunde möta mig som planerat. Redan där tändes de röda lamporna i mig. Min väska kom på rullbandet och jag kikade mig ängsligt om både en och flera gånger medan jagtraskade mot utgången. Det är en sak att vara försiktig när man är på en främmande plats. Men man kan också bli en aning paranoid och få för sig att varenda människa som står och hänger i ett hörn har för avsikt att råna dig och sedan kasta din döda kropp i en ravin. Jag hade ingen aning om hur långt det var till hotellet eller vad man behövde veta för att åka taxi med livet i behåll. Det var lika delar gissningslek och gott omdöme att fråga sig fram.
Hotellet såg fräscht ut när jag anlände, men det var väldigt mycket folk som köade för incheckning, så jag satte mig i en av de stora, låga fåtöljerna intill glasväggen ut mot gatan. Jag ser till att ha väskorna under uppsikt. När jag suttit där och andats en stund kommer en man i tighta leopardbyxor, blinkande träningsdojor, träningsjacka och keps fram och söker min uppmärksamhet. Instinktivt – och en aning fördomsfullt – tror jag att han är där för att sno mina väskor, så jag lägger en hand på dem.
»Hello sir«, säger han artigt på bruten engelska. »Hoppas inte du tar illa upp, men jag undrar vad du heter? Och var du kommer ifrån, sir?«
Med ett grepp om väskorna och ändå något lugnad av hans vänliga ton svarar jag:
»Jag heter Bosse och jag är från Sverige.«
»Var någonstans i Sverige bor du?«
»Jag är från Stockholm.«
»Åh, Stockholm. Mycket vacker stad. Jag har varit där flera gånger. Mycket vacker stad … Och vad arbetar du med, sir?«
Här någonstans ställde sig alla tjattrande fördomar upp och skrek att han nu skulle röva bort mig om jag sa att jag arbetade med något som genererade ens den allra minsta lilla lön.
»Jag arbetar med fotboll«, sa jag till sist.
Då sken han upp och blev ett enda stort leende.
»På riktigt? Fantastiskt. Jag har precis köpt ett fotbollslag! Det är därför jag är här i Johannesburg.«
Jag satt där och stirrade på honom en stund, fullproppad med alla dessa varningar om staden Johannesburg, att alla skulle vara ute efter att blåsa mig på tiotusen olika sätt. Kanske kände han av min något skeptiska min.
»Jag är med laget på det här hotellet. Ska du också bo här?«
»Ja«, svarade jag.
»Då kanske vi ses vid frukosten.«
Jag visste inte vad jag skulle säga. Precis innan han gick sa han:
»Och, sir?«
»Ja?«
»Hälsa prins Carl Philip och Victoria från mig.«
Sedan gick killen i leopardbyxorna därifrån. Jag satt där som ett mänskligt frågetecken och visste inte ens vem det var jag pratat med. Kön till incheckningen var fortfarande rätt lång och efter tio minuter kommer killen tillbaka, den här gången har han med sig en annan man, mer diskret klädd i skjorta och vida byxor.
»Jag vill presentera dig för en man som är med och bygger vår nya arena, den som ska stå som värd för VM här i Sydafrika 2010.«
Jag ställer mig upp och hälsar på honom. Vid det här laget har jag inte ens ett halvt öga kvar på mina väskor, men det är lugnt, de står där jag ställt dem. När vi står och småsnackar lite kommer min kontakt Mike som är agent i Sydafrika och rätt välkänd, eftersom han även kommenterar fotboll i tv.
Jag ser när han kommer gående att han tappar hakan ner till knäna. När killen i leopardbyxor och mannen i skjorta har lämnat oss frågar Mike rakt ut:
»Hur i helvete kan du känna de där två? När hände det? Hur långt tillbaka går er vänskap?«
»Vänskap?«
»När lärde du känna de där två?«
»Lärde känna? Jag har aldrig träffat dem förut i hela mitt liv«, svarade jag.
»Det där«, sa Mike med darr på rösten, »är Patrice Motsepe.«
»Vem?«
»En av världens största guldhandlare.«
»Det var som fan.«
»Vad ville han?«
»Han undrade vem jag var …«
»Vad sa du då?«
»Jag sa vem jag var.«
»Vad sa han då?«
»Att han köpt en fotbollsklubb precis … Vet du om det är sant?«
»Jag vet att det är sant eftersom det är överallt på nyheterna och har så varit i nästan en vecka. Han har precis köpt Mamelodi Sundowns.«
Tre år senare, 2006, spelade Djurgården den första matchen någonsin på den helt nybyggda arenan i Johannesburg, som fyra år senare var huvudarenan under VM i Sydafrika 2010. Så fungerar ibland slumpen när man väver in nya kontakter och relationer i sitt nätverk. Patrice Motsepe är idag ordförande för hela det Afrikanska fotbollsförbundet, CAF. Han sitter även i Fifas styrelse.
Kapitel 4: Olunga slår igenom
»Nej, vi kommer inte värva in någon mer spelare«, svarade jag. »Vi har inte pengarna.«
»Vad ska vi göra då? Vi har entledigat Pelle Olsson, eller hur? Och …«
Tystnad.
Jag visste fan inte vad jag skulle säga. Ska jag vara ärlig hade jag i den sekunden inte den blekaste jävla aning om hur vi skulle börja vinna fotbollsmatcher och klättra i tabellen.
»Vem ska göra målen då?« undrade en i styrelsen.
»Michael Olunga kommer lösa det här åt oss«, svarade jag.
Det var som att bädda in rummet i en liksvepning. Det blev knäpptyst. Till saken hör att den gode Olunga fram tills nu knappt hade hittat målet med kikare.
»Är du säker på det, Bosse?«
Det kändes som att någon annan svarade åt mig, när min röst sa:
»Ja, jag är helt säker på det. Jag tror både Olunga och Kadewere kommer få sina genombrott i höst.«
»Nja«, utbrast någon, »fan vet … Är Olunga verkligen tillräckligt bra för att dra in poäng åt oss den här säsongen?«
Något triggade rebellen i mig när jag hörde det där. Det var något som vaknade i mig när jag blev ifrågasatt av mina egna.
»Inte bara är han tillräckligt bra«, svarade jag. »Han är riktigt bra. Han kommer ösa in mål och han kommer bli Djurgårdens dyraste spelarförsäljning någonsin.«
Jag fick anstränga mig för att hålla kvar blicken och inte röra en min. Jag tror att det var några i styrelsen som där och då undrade om jag hade blivit galen. Bara några dagar senare spelar vi matchen mot IFK Göteborg. Väl där är stämningen ändå god bland våra supportrar. Och vad händer på planen i den matchen?
PANG! PANG!
Olunga gör två mål. Vi vinner med 3–1 borta och Michael blir dessutom framröstad som matchens spelare. Jävlar vad det började ringa från styrelsen efter den matchen. Om jag hade kunnat drömma fram hur jag hade velat ha en första match e0er att ha bytt tränare, så hade den drömmen sett ut så här. Vi vände ett tidigt underläge till en stabil seger med två mål av ett lejon som just klivit ur sin bur, två mål av den spelare som jag dagen före hade lovat styrelsen äntligen skulle blomma.
Samtidigt var det bara en enda match. Men jag tillät mig att vara en smula lycklig och fira i några timmar ändå.
På de resterande 12 omgångarna gör Olunga 12 mål och vi klarar kontraktet hur enkelt som helst. Han blir också nominerad till årets nykomling och innan året är slut har jag sagt nej till allt för låga bud från Spanien, Belgien och Ryssland. I mellandagarna ringde det en herre från Kazakstan. Han sa att han befann sig i Stockholm med en tolk och att han var beredd att köpa Olunga. Nu. Med en gång.
Jag slet mig från julfirandet och mötte honom i Pokalrummet på Stadion. När vi är samlade i Pokalrummet säger han:
»Vi vill värva Olunga. Här och nu.«
»Okej …«
»Vi betalar givetvis och gärna kontant.«
Vi tittade först dumt på honom, sedan något mindre dumt på varandra.
»Kontant?«
»Ja, givetvis betalar vi kontant.«
»Kontant kan bli ett problem«, sa Henke.
»Hur fan kan kontant vara ett problem«, frågade han via sin tolk.
»Vi arbetar inte på det sättet.«
»Vi kan träffas på flygplatsen i Amsterdam«, sa han tvärsäkert.
»Nej det kan vi inte«, svarade vi unisont. »Det fungerar inte …«
Han satt tyst en kort stund, som om han funderade på nästa drag i ett parti schack.
»Är Paris flygplats bättre?« frågade han sedan.
Henke och jag skrattade till och avslutade mötet.
Kapitel 4: Bosses strider med KRC Genk
Vid vår första träning efter detta, på torsdagen, får jag höra att Omar Colley utan vår tillåtelse har åkt ner till Genk för att genomgå en läkarundersökning. Det är anmärkningsvärt med tanke på att killen har ett och ett halvt år kvar på sitt kontrakt med oss. När jag får höra att han åkt ner skriver jag ihop ett avtal där jag väldigt tydligt förklarar vilka villkor och vilken ersättning som gäller om affären ska bli av.
Undersökningen i Belgien drar ut på tiden så Colley missar den viktiga träningen inför vår match mot IFK Göteborg den helgen. Det var dessutom vår första match med ny ansvarig huvudtränare och en av våra viktigaste spelare kan inte vara med för att han olovligt dragit till Belgien.
I det läget är jag rätt förbannad på Genk för de bryter så uppenbart mot ett avtal. De vet att de inte får ha med Colley att göra. Jag meddelar Genk att vi kommer sätta hårt mot hårt. Det dröjer ytterligare några dagar men på söndagen kommer avtalet om Colley tillbaka till oss. Påskrivet. Jag meddelar Henke och jag tror att det är först då som polletten trillar ner hos honom. Jag kan bara hoppas att han förlåter mig för min galenskap …
I den här vevan hade UEFA gjort en förändring i sina stadgar. Om en spelare skulle kliva in i ett europeiskt spel räcker det att han anmäls 24 timmar före den första europeiska matchen. Avtalet vi får påskrivet på söndagen är verkligen ett fantastiskt avtal för oss. Det är en bra övergångssumma, bra struktur på bonusar, och framförallt är det en osedvanligt bra summa vid vidareförsäljning, och jag vet att Genk verkligen hatade att behöva gå med på en så hög summa.
Avtalet landar hos oss på söndagen och Genk ska spela i Europa på torsdagen. Vad de behöver av oss nu är att vi ska godkänna avtalet samt att Svenska Fotbollförbundet ska se till att allting gått schysst till. E0er det är han spelklar och kan spela i den belgiska ligan.
Jag ringer upp Dimitri De Condé och meddelar honom nyheten.
»Okej, min vän. Vi har en deal. Vi har en överenskommelse.«
Efter det samtalet blir Genk väldigt ivriga att få Colley spelklar så fort som möjligt. Framförallt vill de ha honom klar för spel i Europa på torsdagen. Till saken hör att vi formellt i avtalet inte preciserat att han ska bli spelklar för Europa. På måndagen börjar Genk ringa vid halv sju på morgonen. För vår räkning är det Affe som ska kolla och skriva på avtalet.
Där och då bestämmer jag mig för att dra vapen mot Genk, efter hur de har behandlat oss. Det fina avtalet är säkrat så jag riskerar ingenting. Vi har redan vunnit. De lyckades inte hålla sig kalla, så vi vann. Vi har fått igenom vartenda önskemål och avtalet är signerat. Genk ringer och ringer.
»Har ni fyllt i uppgifterna och godkänt övergången?« frågar Genk.
»Det är Affes bord«, svarar jag.
»Vilken jävla Affe?«
»Alf. Det är han som sköter allt sådant hos oss.«
»Var är han då?«
»Han är inte tillgänglig just idag för han är ute och =skar i
skärgården …«
»Är han ute och fiskar?«
»Affe älskar att fiska.«
»När är han tillbaka då?«
»Man vet aldrig med Affe. Det kanske beror på fiskelyckan.«
Klick.
En stund senare får jag ett samtal från Svenska Fotbollförbundet.
»Okej, Bosse, Genk ringer och undrar vad det är som händer …«
»Med vad?«
»Ni har inte godkänt övergången gällande Omar Colley.«
»Affe är och fiskar.«
»Kan du ringa Affe?«
»Han har aldrig mobilen med sig när han =skar.«
»Okej …«
»Seriöst, ni vet också att jag officiellt har sju dagar på mig att svara från det att jag fått kontraktet från köpande klubb. Hälsa Genk att käka lite is så hör Affe av sig. Hej då.«
Under något dygn blev jag bombarderad av meddelanden från Genk som ringde allt och alla och krävde att vi skulle svara. Jag ringde Affe som givetvis också blivit jagad av belgare i några dygn.
»Hörru, hur fan gör vi med Genk?« frågade han.
Jag hör på hans röst att han nog druckit några glas vin för att dämpa oron som hela historien väckt i honom.
»Testa att mejla dem sent på kvällen«, sa jag, »en kvart innan de måste ha registreringen för att kunna spela Colley i Europa. Testa att mejla dem en kvart i tolv så ser vi om de är på tårna.«
Så Affe mejlade dem kvart i tolv och fick ett vändande svar exakt tio sekunder senare.
»YES WE ARE READY.«
Affe skrev på och allt löste sig någon minut före midnatt så Colley hann bli spelklar för Genk till den där matchen i Europa. Det blev en fantastisk affär för Djurgården. Sedan såldes han till Sampdoria i Serie A och då hade vi en rejäl vidareförsäljning inskriven i kontraktet. Colley gjorde över 80 matcher för Sampdoria.
Vi hade viss inblick i Genks försäljning till Sampdoria och den erfarenheten kunde vi långt senare ha nytta av när vi sålde Isak Hien till Hellas Verona. Vi utvärderade noga Colleys övergång till Genk och sedan till Sampdoria. Vi insåg att man kunde skriva in bonus för 20 matcher, 30 matcher, 40 matcher, och jag lärde mig också att man kunde skriva in att landskamper var meriterande och därför skulle generera stålar. Olika marknader ser olika ut, det har jag fått lära mig genom åren. Den italienska premierar o0a
antalet spelade matcher.
Colley genererade en jävla massa pengar till Djurgården. Han såldes för 20 miljoner kronor och utöver det har bonusar och försäljningen till Sampdoria gett föreningen minst lika mycket till. Det är bara att göra sin enkla matte och sedan konstatera att Colley är en av de allra bästa försäljningarna i Djurgårdens historia.
