I halvtid och även efter matchen noterade jag en del missnöje i AIK-kretsar. Själv tänkte jag att AIK hade gjort precis vad de ville i 3-1-segern mot Örebro SK. Det här hade de planerat i flera veckor för. [show_ad id=3] När jag strax före klockan 15 på söndagseftermiddagen klev av vid Globens tunnelbanestation överhörde jag två unga AIK-supportrars samtal. ”Två timmars resa men nu är vi äntligen framme”, sa den ene. ”Ja fy fan” sa den andre. Ja, när säsongen 2024 inleddes AIK spelade på Tele2 arena söder om Söder och det för att det ska vara techmässa(?) och Melodifestival på Friends arena samtidigt som Skytteholms IP inte håller måttet. Åt det ämnet kan man ägna en del tid, men det tar vi en annan gång. Istället konstaterar vi att inramningen under cuppremiären blev riktigt fin den ovana arenan till trots. AIK spelade i en tjusig retrotröja och AIK-legendarerna Roland Grip och Kurre Hamrin hedrades med en tyst minut inför avspark. Hamrin, Hamrin. Nu är det bara en person kvar från den svenska 1958-upplagan, den mytiska som vi läst och hört så mycket om, och det är doldisen Owe Ohlsson, även han med en AIK-bakgrund. Bara en kvar. Det är så att man får rysningar, och jag kände utan att riktigt förstå att tårarna var nära under stillheten inför matchen. Maledetto tempo, förbannade tid, som Francesco Totti sa när han tackade för sig i Roma-tröjan. Sedan rullade bollen på konstgräset. Trots en skaplig AIK-inledning stod det 0-1 efter tio minuter sedan Axel Björnström stött bort sig, Samuel Kroon älgat fram på högerkanten och Kalle Holmberg varit klinisk i straffområdet. Någon fara under taket var det emellertid inte, och kvitteringen via Ioannis Pittas, som visade storkukslugn när han fick läget, kom knappa tio minuter senare sedan Anton Saletros slagit en precis genomskärare. I början av året reste jag till Algarvekusten där AIK hade sitt första träningsläger och från den första övningen på det första passet har jag sett vad Henning Berg vill med sitt lag. Elvan som placerades ut på träningsplanen i Portimao var den samma som spelade igår och principerna var lätta att känna igen. AIK satsar hundratio på cupen 2024 och när domaren blåste igång spelet var de väl förberedda. 4-4-2 i försvar, 4-2-3-1 i anfall, centrering från Celina och offensiv övervikt till höger. Laget hängde ihop, det var metodiskt och tryggt, men en smula förutsägbart. I första halvleken var de individuella misstagen också för många, så trots den noggranna strukturen krängde det lite för mycket. AIK inledde andra halvlek något avvaktande, men hade kontroll, och sista halvtimmen var det ett lag på planen. Örebro SK må vara en Superettanklubb, men jag tycker att Henning Berg ska vara nöjd (och det var han) med hur hans lag presterade. En premiär är en premiär. I halvtid noterade jag på sociala medier och på läktaren en del AIK-missnöje, men jag tyckte själv att det hade sett lovande ut, att det var detaljer som störde snarare än helheten. Nej, AIK kommer inte spela som Manchester City och Henning Berg kommer inte vara matchcoachen som gör briljanta rockader när det behövs som mest. AIK kommer inte vara laget som utvecklar talanger till flygfärdiga stjärnor utan ett solitt och tajt gäng som inte gärna bjuder in motståndarna. AIK har valt väg, och det har vi vetat sedan länge nu, vi har egentligen vetat det sedan Thomas Berntsen kom in och fick fria tyglar av en Manuel Lindberg-stukad styrelse. Det här är inget lag för framtiden, utan nutiden, och det är något av en bära eller brista-satsning som vi bevittnar. Risken i det bedömer jag vara hög, för hög för min smak, men vad gäller spelet handlar det snarast om motsatsen. Stabilitet, rutin och beprövade kort. Kanske räcker det hela vägen till cuptiteln, kanske räcker det till en topp tre-placering – konkurrensen ser svag ut i år – och då kan det fortsätta att rulla på. Om det blir varken eller… nej, det tänker vi på en annan gång. Med kvarten kvar, efter ett par missade jättechanser, kom avgörandet då Taha Ayari petade fram bollen till Rui Modesto som sprätte upp den i nättaket till förlöst jubel från läktarna. På övertid gav Ioannis Pittas bollen till inhopparen Omar Faraj som fick fastställa slutresultatet 3-1 från straffpunkten, och det var en fin avslutning på en lyckad tillställning för AIK. Chansmässigt var det en klar seger och tilltänkta stjärnor som Anton Saletros, Bersant Celina och Ioannis Pittas leverade med en gång. Slutet gott, allting gott och drömmen om Europa svävar vid horisonten. Mycket mer kunde AIK inte ha hoppats på i en cuppremiär på hemmaplan i fiendeland.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription