Det känns fel i hela kroppen att ett 08-derby ska spelas utan publik. Men det innebär också att det finns ytterligare intressanta frågor att ställa sig. [the_ad_placement id="under-ingress-generell"] Analys- och nyhetssajten The conversation har tittat på fotbollsstatistik på andra sidan coronautbrottet. Underlaget är för litet för att kunna anses som statistiskt säkerställt – ganska långt ifrån faktiskt – men den ger en intressant indiktion om hur mycket publiken påverkar slutresultatet. Min kollega Lennart Hedstigen sammanfattar slutsatserna här: https://twitter.com/uefaranken/status/1273877895597916160 Som sagt: det är inte facit, men siffrorna är anmärkningsvärda. Visst kan man kan prata om underlag (framförallt i Sverige), resor, allmän vana och så vidare – men den senaste tidens observationer tyder på att den stora hemmaplansfördelen först och främst handlar om publiktrycket. I omgångens AIK-podd spekulerade Mårthen Bergman och jag om AIK hade klarat sig bättre mot IFK Norrköping om man haft, säg, 20 000 åskådare på Friends arena. Hade man undvikit den totala kollapsen i första halvlek? Vi var överens om att så nog hade varit fallet. Först och främst var det en taktisk överlägsenhet – och den här gången även kvalitetsmässig – som gjorde att Peking drog ifrån men det var också uppenbart att AIK:arna knappt vann en duell. Det såg paralyserat ut, som om någon glömt att sätta i sladden eller trycka på ON-knappen. När det ser ut på det sättet i en fotbollsmatch vet vi vilken skillnad publiken kan göra. Framförallt AIK:s supportrar skulle jag säga. Jag har länge känt att AIK:s spelare och supportrar lever i en speciell symbios under matcherna. Det täta bandet finns förstås i flera klubbar, men i AIK upplever jag det som extra starkt. För så många gånger som jag på Råsunda eller Friends arena har slagits av den där plötsligt händer det-känslan. Plötsligt tar Kenny Pavey en tackling där han skickar en motståndare ut över sidlinjen och så står hela arenan upp och skriker rakt ut. Nu jävlar. Nu kommer det – NÅGOT I ALLA FALL! – att hända. Alexander Milosevic är en annan spelare som kunde elda igång en arena med en enda tackling. Tarik Elyounoussi hade glimtvis samma förmåga med hjälp av sitt frenetiska presspel. Sebastian Larsson är dagens främste i kategorin – det kan räcka med att Seb kämpar fram en hörna för att det ska börja slå gnistor. Det brukar också synas på långt håll hur spelarna kommunicerar genom yvigt kroppsspråk och teatraliska gester som är riktade lika mycket till Norra stå som till innerplan. Symbiosen mellan spelarna och supportrarna har även tagits upp av AIK-ledare genom åren, kanske främst Andreas Alm. Inför till exempel derbyn talade han gärna om fenomenet, vilket får mig att fundera på hur söndagens match på Tele2 arena kommer att påverkas av att spelas inför tomma läktare. I det här fallet hade Hammarby haft ett röstmässigt övertag i sin hemtama miljö, men frågan är om inte AIK hade gynnats mer av supportrar på plats av skälet som jag har försökt beskriva ovan. Nu är det lätt att hålla Hammarby som favoriter. Bajen har varit bättre än AIK under en rätt lång tid (fjolårets höst/cupspelet i våras/starten av Allsvenskan) och har trots allt fortsatt en viss hemmaplansfördel. AIK:s senaste match lämnar också stora frågetecken. Den här gången kommer det förmodligen heller inte bli några avbrott eller andra oväntade händelser som man måste hantera mentalt när anspänningen är som allra högst och adrenalinet sprutar ur öronen, utan spelet och bollen lär bara rulla på. Det tror jag att Hammarby gynnas mest av.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription