Träningslägret blev en Sälenvistelse, stjärnvärvningen kom aldrig, bortapremiären blev en tung förlust. I hemmapremiären såg AIK till att de negativa tongångarna tystnade. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] Deras träningsläger ställdes in, deras utlovade stjärnvärvning kom inte, cupdrömmarna bleknade och dog en kylslagen kväll i Malmö. Trots det gick AIK in med högst ställda förväntningar när försäsongen var avslutad. Och inte för inte. Vintern kantades av ett imponerande sportcheferi. Dödkött rensades ut, pigga förstärkningar hämtades in och lovande ynglingar skrev på långa kontrakt. Det investerade kapital som hindrat AIK från att vara framgångsrika frigjordes, den transferstrategi som brukar fungera som bäst fick slå ut i full blom. Sen kom våren och med den Bartosz Grzelaks ingenjörsmässiga förbättringsarbete i kaizenanda. I gruppspelet såg AIK lika stabila bakåt ut som alltid, men framåt var det frejdigare än på länge när tonåringarna Joe Mendes och Amar Abdirahman Ahmed visade att vill man så kan man. John Guidetti kom inte, men mycket annat. Den andra april 2022 kunde vi sammanfatta vad det hela lett fram till: 2–4 på bortaplan mot Häcken. Vad ska man säga, saker händer, och det fanns ursäkter nog att inte måla fan på väggen trots en tråkig start. Ibland spelar man på konstgräs, ibland får man straff emot sig tidigt, ibland vaknar Jeremejeff på hattrickhumör. Men ändå. Premiärförlusten var en missräkning. Inte bara för att AIK:s ramstarka defensiven var helt frånvarande, också för att det största utrymmet för förbättring, bortaspelet, inte verkade ha blivit mycket bättre. Hade AIK slarvat bort fjolårets adelsmärke utan att ha förbättrat sig på den punkt som ett eventuellt SM-guld kräver allra mest? "Det här får bli vår andraserve", sa Bartosz Grzelak om premiären, och nog var det så. Nytt underlag, en spelklar Jordan Larsson och ett extrainsatt träningsläger på Öland är förstås ett bättre utgångsläge än Bravidas plast. För den neutrala åskådaren var det också ett spännande möte mellan två toppaspiranter vars premiärinsatser inte levt upp till förväntingarna. Visst såg det lovande ut för AIK:s del i matchens inledning. Norrköpings svåra man-man-spel är mer utvecklat än det var när Norling skulle implementera samma filosofi i AIK, men på Friends såg det mest ut som att de vitklädda var en man mindre både på centralt mittfält och utanför eget straffområde än AIK:arna. Det blev för ofta långpassningar på chans och förlorade andrabollar, och det är helt okej att det ser ut så när en ambitiös idé inte funkar, men det är inte en matchplan att lägga förhoppningarna att slå AIK på bortaplan hos. Särskilt inte när en 30-åring från Rissne bestämmer sig för att nu får den här minikrisen lov att kvävas i sin linda och nickar in en hörna. Därefter verkade Norrköping hitta syre och komma längre upp i plan, men det kändes mest som att det var på grund av AIK tillät dem det, tryggt förvissade om att Lustig och Otieno står på rätt sida av ytteranfallarna och att Nabil Bahoui och Jordan Larsson hugger som kobror så fort en motståndare blir lite övermodig. När domaren blåste av för dagen lämnade AIK en med känslan att ha fått matchbilden precis dit de ville, och det är ett hyggligt besked för ett lag som var helt under isen i bortapremiären. En krånglig motståndare med en ovanlig matchplan hade kvävts, två tonåringar hade intagit centralt mittfält utan att göra någon besviken och samarbetet mellan nyförvärvet Larsson och AIK-veteranen Bahoui var så bra att de två skickade slängkyssar sinsemellan. För stora växlar`? Nej, det tycker jag inte. AIK har inte vunnit SM-guld, men det kan man inte göra i omgång två. Ett nyförvärv som gör poäng direkt, debutanter som imponerar och en stabil defensiv. Mycket mer kan man inte kräva av en hemmapremiär.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription