MARBELLA. För ett AIK där inte mycket gått som planerat i Skandinaviska mästerskapen har Amadou Sanyang varit ett glädjeämne. AIK:s ytter berättar om fördomar, höftskador och gårdsfotboll. [show_ad id=4] Sen kväll på Marbella Football Centre. På plan lider AIK kval mot norska Stabæk, som sätter en ursinnig press och tvingar de unga svenskarna till nickdueller centralt i banan. Långa bollar spelas upp från backlinjen, fysiska norrmän sticker i djupet och AIK, som saknar flera ordinarie spelare ur P19-laget, hänger inte alls med. Snart går norrmännen upp i en tremålsledning. Ett av få svartgula glädjeämnen heter Amadou Sanyang. På sin vänsterkant tar sig 18-åringen flera gånger förbi sin ytterback, slår ut Stabæks press och skänker lugn till en kaotisk match. Framförallt är det höftrörelserna som sticker ut. Amadou Sanyang, som bara gjorde fem starter i årets P19-Allsvenskan, kroppsfintar, överstegar och kränger med kroppen. Ibland ser det ut som att han dansar fotboll. Tre dagar senare, på spelarhotellet, har Amadou Sanyang ingen bra förklaring på var rörligheten kommer ifrån. Faktum är att han haft problem med just höftrörligheten de senaste åren. – De belastas väldigt mycket när jag spelar, säger han. Jag har haft skador i höfterna de senaste åren, de har varit tufft. När jag spelar använder jag höfterna väldigt mycket, det är min spelstil. Vad har det varit för skador? Överansträngda muskler? – I vissa fall har det varit det. I vissa fall har det försvunnit och så har det kommit något nytt. Förra året var jag borta stora delar i slutet av säsongen när vi vann P17, typ fyra, fem månader. Innan dess har jag haft lite problem fram och tillbaka, det har spridit sig här och var. Jag har försökt få hjälp, men det är inte alltid man får rätt svar. Det är inte alltid det blir bättre, men ja, nu går det åt rätt håll i alla fall. Amadou Sanyang föddes 2004 och växte upp i Fisksätra, som ligger i Nacka öster om Stockholm. Första gången han sparkade på en boll var han för liten för att som 18-åring komma ihåg det, men han minns att fotbollen var närvarande sedan unga år. Både hans pappa och äldre storebror spelade. – Alla höll på med det. Det är fotbollsfamilj, ändå. Mina bröder har hållit på med det, alla gillar att kolla på med fotboll. I vilket lag började du? – I Brommapojkarna som sexåring. Jag var började i knattelaget, sen blev det akademin. Rätt lång pendelväg från Fisksätra? – Exakt. Jag åkte med pappa, mest. Det var mycket tunnelbana och så. Var det viktigt för honom att du skulle hamna i en bra klubb? – Det var nog mest viktigt för min mamma. Hon hade hört mycket bra om BP, min brorsa hade spelat där och hon kände att det var en bra klubb. Hon förstod att det var viktigt för mig och hon kände väl att det gick ganska bra för mig. Men det var i Fisksätras spontanfotboll som Amadou Sanyang först kände att han hade någon sorts fallenhet för fotboll. Han känner att han har gårdsfotbollen att tacka både för tekniken och mentaliteten. – Fiskis är ganska litet. Jag hade många vänner, vi alla spelade fotboll. När man var liten fick man lite respons från äldre, de tyckte att jag var bra. Då kunde jag själv känna att jag var bra. – När man var yngre spelade man ofta mot de äldre. I de duellerna, det är inte bara vad man kan göra med bollen. Man behövde vinna mot dem i huvudet. Det var mycket mentalt. Har du haft några stora intressen förutom fotbollen? – Nej, inte på det sättet. Nej. Jag har gått på fotbollsskolor väldigt länge också. Hur var du som elev? – I början var jag kanske lite stökig. Annars gjorde jag mitt bästa, men det var lite fram och tillbaka, men jag hade många kompisar, så det var inte dåligt. På vilket sätt var du stökig? "Fotbollskille som inte kan sitta still"-sättet? – Ja, lite så. Det var lite tjaffs med lärarna. Vad betyder Fisksätra för dig? – Det är mitt hem. Det är där jag är uppväxt. Jag har tagit med mig mycket från Fisksätra, det är en plats som alltid kommer finnas för mig. – Jag bodde på Ålgatan. Jag spelade alltid på gården och i sporthallen, på lördagar och loven. Det var det man gjorde. Fisksätra är ett av Nackas få höghusområden. Fyra hållplatser bort med Saltsjöbanan ligger Saltsjöbaden, men där har aldrig Amadou Sanyang känt sig hemma. "Det är bara Fisksätra som är som Fisksätra", säger han, resten av Nacka skiljer sig åt. – Om jag åker till Saltsjöbaden känns det som att man är utanför. Så har man alltid känt, säger Amadou Sanyang. Har du mött fördomar? – Ja, det har varit mycket fördomar. Även om många av mina vänner gick på samma skolor som de från Saltis så har det alltid varit så att om man rör sig i de områdena, då får man de här blickarna. Men det är inget jag tänker på nu. Det var ingen spikrak resa i Brommapojkarna. Som 13-åring kände Amadou att han inte fick spela lika mycket som han hade önskat, och efter BP:s mytomspunna Katrineholmsläger, där talangerna delas upp i första- och andralag, bestämde han sig för att byta klubb. – Det gick bra i Katrineholm, jag hade kul och så, men under året hade speltiden gått ner lite. Det kändes inte lika bra, jag ville göra en förändring. Sen om DIF var det rätta, det vet jag inte. Men jag ville byta, liksom. Hade du blivit bekväm? – Det var mer att jag kände att jag inte fick spela tillräckligt. Sen kanske jag blev lite bekväm också, jag ville testa något annat. Hur var det att komma till Djurgården? – Det var lite nytt, lite annorlunda, inte samma nivå som i BP. Vi förväntade oss att det skulle vara lite högre nivå än det var, men det var inte riktigt likadant som i BP. Det var ett stopp på vägen, liksom. Och att komma till AIK? – Kul, faktiskt. En ny miljö. Det var utvecklande. Vad sa AIK till dig när du kom? Var planen att du skulle bli ordinarie? – Jag vet inte riktigt, säger Amadou Sanyang. Jag hade några vänner i AIK och jag hade ju mött dem. De sa att "ey, du borde komma". Sen hade vi några möten, jag kollade runt och det såg bra ut. När jag kom dit sa de att jag fick testa på. Om jag ville börja fick jag börja, det var inte mycket mer än så. Du var ytter mot Stabæk och tia mot Midtjylland, var spelar du helst? – Det beror på. Jag gillar att vara tia, att få bollen och komma rättvänd. Men om det är en lite mer svängig match är jag helst ytter. Få mer boll på kanten och så. Gemensam nämnare: boll och yta. – Exakt. De lovande insatserna i Skandinaviska mästerskapen till trots föredrar Amadou Sanyang att inte uttala sig för mycket om framtiden. Han säger sig en dag vilja kunna leva på sin idrott, men framför allt vara skadefri. Med en tysk mamma, gambiansk pappa och svensk nationalitet kan han representera tre landslag, men i de banorna erkänner han knappt ha tänkt. Eftermiddagens gruppavgörande derby mot Hammarby tar upp det mesta av tankarna. – Det är klart. Nu när det gått så bra för dem vill man slå dem extra mycket. Det ska bli kul med derbyn, kul att få spela en bra match. Ni måste slå dem för att de inte ska gå till final, taggar det igång dig? – Det taggar mig. Jag hoppas bara att vi i laget spelar bra tillsammans, att vi har en bra stämning. Nu ska vi tävla, alla måste kämpa hårt.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription