ALMANCIL. För ett år sedan var han den före detta fotbollstalangen som jobbade som servitör på en restaurang i Sundbyberg. I år är Elias Durmaz AIK-spelaren med siktet inställt på SM-guld. Fotboll Sthlm träffade ett nyförvärv som fått lära sig ett och annat om ödmjukhet och hårt jobb. [show_ad id=4] Det är tidig eftermiddag när jag slår mig ned i spelarhotellets lobby för att lära känna Elias Durmaz. Uppgiften är relevant, han är inte bara ett spännande nyförvärv i AIK, det är också det att han tycks bära på flera alternativa identiteter beroende på vilken vinkel man betraktar honom ur. För vem är egentligen Durmaz den yngre? Är han den en gång hajpade talangen som misslyckades i Hammarby? Lillebrorsan som kämpar för att kliva ur Jimmys skugga? Den laglojale gnuggaren som blev kapten i Vasalund redan som 22-åring? Ett spännande och poängstarkt nyförvärv som kommer göra nytta i Gnaget? När vi ses i Almancil bollar han upp ett nytt alternativ: den före detta servitören på restaurang Din-Din i Sundbyberg. Under 2022 var Elias Durmaz liv inrutat. Han var lagkapten i topplaget Vasalund, men utanför plan förde han en anonym tillvaro och jobbade lunch- och middagsservering på restaurangen i Sumpan. Den ena dagen var den andra lik: jobba lunch, träna med Vasalund, jobba middag, hem, sova. – Jag minns en lördag när vi mötte Motala. Jag gjorde två mål och två assist. Sen drog jag direkt ned till jobbet. Det var som att inget hade hänt. Bakom det tjocka skägget skymtas ett leende. I Ettan Norra sträcker sig sällan stjärnstatusen utöver 90 minuter.

Elias Durmaz väg till AIK har varit krokig, men att det skulle bli fotboll stod tidigt klart. När han som 16-åring gick till Hammarby var han en av landets mest omtalade talanger, som liten i Örebro var han en snackis. I släkten Durmaz fanns det mycket att brås på: storebror Jimmy blev landslagsman, morbror Sharbel Touma var utlandsproffs och ikon i Syrianska, pappa var målvakt i Karlslund och Örebro-Syrianska. – Jag såg honom aldrig spela själv, men de säger att han var riktigt grym. Han var inte så lång, bara 1,80, men folk säger att han gjorde det bra. Han spelade i dåvarande Superettan, Division 1, säger Elias Durmaz om sin pappa. Men några högre nivåer blev det aldrig. Elias pappa, som kom till Sverige som tioåring, fick växa upp fort. Han var strax över de tjugo när han fick Jimmy, istället för att rädda bollar fick han lov att fokusera på att grädda pizzor och driva kiosk. – Han säger att om han hade samma förutsättningar som jag och Jimmy hade han blivit proffs. Jag tror det stämmer. Han var tvungen att ta hand om ett hem, försörja en hel familj med fyra barn som ung. Han hade ingen som skjutsade honom till träningarna, ingen som hämtade in pengar till familjen. Han ville säkert bli proffs, men det fanns viktigare saker att tänka på. Har det varit viktigt för dig att slå igenom för att besanna din pappas drömmar? – Såklart, såklart. Jag har alltid velat göra min pappa stolt. Han är stolt över mig oavsett hur det går med fotbollen, jag har inte känt press på så sätt, men nu när jag är i AIK känner jag mig jätteglad för hans skull, jätteglad att han får se mig och Jimmy lyckas. Det har varit mitt mål, att göra farsan och morsan stolta och lyckliga. De har uppfostrat fyra barn, varit på varje match, varje träning, alltid ställt mat på bordet. Så det är en fantastisk känsla att kunna ge tillbaka. Från barndomen minns Elias Durmaz att "hela Örebro" pratade om honom. Han var åtta när storebror Jimmy gick till Malmö, och spåddes en lika ljus framtid. Han kommer ihåg hur han "gjorde kaos" på turneringar med pojklaget, hur han tidigt bjöds in till distriktsmästerskap och landslagsläger. Det var samma barnsliga glädje som drev honom oavsett om det rörde sig om spontanfotboll eller pojklandslagen, men i de tidiga tonåren märkte han hur något förändrades kring fotbollssatsningen. På Elias matcher, som numer spelades i Division 1 Norra, dök det plötsligt upp scouter, agenter, klubbföreträdare. De hade ett annat allvar i rösten, men sa egentligen samma saker som han fått höra hela uppväxten: Elias hade något, han kunde gå långt om han la manken till. Valet föll på Hammarby, familjen lämnade Örebro för att ge en 16-åring Elias tryggheten att satsa. Planen var att tillhöra klubbens U19-lag, göra bra ifrån sig och inom kort en ordinarie plats i startelvan. Två år senare hade han lämnat för Syrianska FC. – Första året i Hammarby gick jättebra, säger Elias Durmaz. Jag var uppe med a-laget, satt på bänken i två matcher i Allsvenskan, jag var nära att få kontrakt med a-laget. Sen förändrades allt på en sekund. Sportchefen sparkades, tränaren byttes. Plötsligt var jag högerback i U19. Det var riktigt tufft faktiskt. Jag fick tänka att de jag inte skulle låta en U19-tränare eller en sportchef bryta ner mig. – Jag var jätteprofessionell, men till slut sa jag till tränaren att om han skulle spela mig som högerback var det bättre att han satte mig på bänken, för för jag fick inte ut mitt spel där. "Okej, inga problem", sa han. Sen satt jag på bänken. Efter några månader kom han fram till mig själv och sa att "du har all min respekt, jag trodde aldrig att du skulle ta dig igenom det här". Så det var bara att tacka och ta emot, packa väskan och dra därifrån. Kändes det jobbigt att familjen hade flyttat till Stockholm för din skull, och så funkade det inte i Hammarby? – Ja, så klart. Hela min familj var i Stockholm och så började det gå knakigt. Men farsan och morsan sa alltid till mig att "tänk inte på oss, tänk inte på att vi flyttat hit för din skull". Mamma sa att om det inte blir fotboll finns det annat i livet. Så jag tänkte inte på det så mycket, men det är klart att de hade offrat jättemycket för min skull, och jag kände att jag var tvungen att ge tillbaka. Det låter konstigt att Hammarby trodde på dig tillräckligt för att värva dig och plötsligt satte dig på bänken. Har du rannsakat dig själv? Var det du som gjorde något fel? – Jag ser inte riktigt att jag gjorde någonting fel. De värvade ju mig som en av Sveriges största talanger. Jag blev riktigt chockad när jag blev bänkad i U19 och ledningen inte gjorde något åt saken. Men det fanns ingen kommunikation, jag satt ju bara där och körde min grej. Egentligen borde jag kanske ha pratat med Micke Hjelmberg och dem som tog mig dit, men jag ville inte ta den vägen. De hade andra grejer för sig också, de brydde sig inte. Men vad ska man göra? Sån är fotbollen. 2019 blev det alltså Syrianska. Att få speltid i Superettan som 18-åring stärkte självförtroendet, men säsongen slutade i degradering till Division 2 för ett Syrianska som inte betalat arbetsgivaravgifter. På transferfönstrets sista dag, i slutet av maj 2020, hann han bli klar för Vasalund i ettan och fixade ett jobb på ett hotell. – Det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv, säger Elias Durmaz. Första året gick vi upp till Superettan, och även om det gick knackigt för laget kände jag att jag utvecklades. Hela klubben trodde på mig, ledningen var alltid där och stöttade. Cengiz Rahman kom ner och sa att han inte kunde lära mig något offensivt, men han var alltid på mig i det defensiva. Hemjobbet. Sista året släppte det ordentligt, jag fick kaptensbindeln, fick tian. Jag kände ett ansvar som jag aldrig fått förut. Facit blev 15 mål och tolv assist, och även om han inte kunde leva på fotbollen tycks Elias Durmaz ha känt harmoni i sin servitörstillvaro. Det var ett slitgöra, men det märks att han blir på gott humör av att prata om det. – Det var lärorikt. Det var nyttigt att få känna på det livet också, men nu har jag slutat. Alla gånger var det inte så kul, säger han. Är du glad att du haft ett riktigt jobb? – Ja, faktiskt. Jag har alltid känt att det enda jag kan är att spela fotboll. Skolan var inte för mig, men nu har jag fått prova på att jobba. Det är jag tacksam för, att jag har fått se hur samhället fungerar. Men jag kände inte att jag kunde se en framtid i det. Det är fortfarande fotbollen och inget annat. Kunde du inte ha bett Jimmy om pengar? – Jag skulle kunna göra det. Han hade hjälpt mig, 100 procent, det är inte det det handlar om. Jag vill förtjäna mina pengar. Om jag ber min bror om pengar, plötsligt har jag 30, 40 000 på kontot, vad ska jag göra sen? Sitta i en soffa och chilla?, säger Elias Durmaz och lägger teatraliskt ut armarna över ryggstödet i soffan han sitter i. – Det är inte så livet fungerar. Inte för de allra flesta. Jag ville lära mig hur det är att jobba. Erbjöd han sig? – Jag har fått sätta stopp flera gånger. Han har sagt att om jag behöver något är det inga problem, jag kan komma ner till Turkiet när jag vill, han kan sätta över pengar så att jag kan fokusera på fotbollen. Men jag själv har sagt att jag inte vill. Det är inte så att jag blivit uppfostrad, det hade inte känts bra. Har du jämfört dig mycket med var han var när han var i din ålder? – Jag har försökt att inte jämföra mig, men man kollar ju en del på var brorsan var när han själv var ung. Han spelade i Malmö, vann SM-guld, gick långt i Europa. Själv var du i Ettan. – Alla spelare har sin egen resa, jag kan inte titta på andra. någon gör allsvensk debut när han var 17, jag gör allsvensk debut när jag är 23. Han har sin resa och jag har min. Jag har inte fokuserat på var andra är eller vad de gjort i min ålder. Jag är den spelare jag är på grund av den resan jag gjort, jag tror inte många hade klarat av den resan jag gjort. Alla andra hade gett upp, lagt skorna på hyllan. Så många motgångar jag åkt på, det går inte att föreställa sig. Så jag har inte tänkt på den banan. Nu är jag i AIK och ska göra allt för att vi ska nå våra mål. Som är? – SM-guld. Det finns inget annat. Vi är den största klubben i Sverige och ska gå för SM-guld varje år. Vad talar för att ni ska vinna SM-guld? – Framförallt att vi har fått in enormt bra spelare. Vi har fått in Jimmy, vi har John, Nordfeldt som är fantastisk, Omar som är fantastisk. Många unga som är riktigt bra. Sen har vi en bra stab med Andreas, Mesut och Henok. jag tycker att de är fantastiska spelare, så jag tror att de kommer få till det riktigt bra i år. Under intervjuns gång framstår Elias Durmaz som både självsäker och ödmjuk. Han tillstår att han och brorsan aldrig hade klarat av att göra resan hans föräldrar gått igenom, men berömmer sig också över att han själv behövt kämpa mer än de flesta för en plats i Allsvenskan. Han säger sig inte bry sig om att den självklara statusen i Vasalund, som lagets bästa spelare och kapten, nu bytts mot att vara nyförvärv på en position där konkurrens är stentuff. – Jag är i Sveriges största klubb, säger han som ett kallt konstaterande. – Det hade varit konstigt om det inte fanns konkurrens, det är AIK vi pratar om. Jag visste att det var det här som gällde när jag bestämde mig för AIK, och det kommer göra mig till en mycket bättre spelare. Här pushar de mig varje dag. Jag är hungrig på att lära mig, på att utvecklas. På att nå våra mål. Ni konkurrerar om samma positioner, hur skulle det kännas att sätta brorsan på bänken? Frågan lockar fram ett hjärtligt skratt. – Det hade varit kul, det hade varit kul! Vi får se, vi är här för att hjälpa varandra och han är här för att hjälpa oss med sin erfarenhet. Jag försöker lära mig så mycket som möjligt av honom, redan nu på de här träningarna ser jag att han kan det här, men det hade varit kul att bänka honom någon gång. Jag ska göra mitt bästa.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription