MARBELLA. Innan han fyllde 20 hann han se sin pappa och syster gå bort och plågas av skador i Belgien. Idag vill Ibrahima Fofana ta igen för förlorad tid. – Jag förväntar mig inget av någon, jag ska kriga för min plats, säger Hammarbys mittfältare. [show_ad id=3] – Början av min karriär har ju varit en katastrof. På riktigt, det har varit en katastrof. Först tror jag att han skämtar, eller åtminstone överdriver för komisk effekt. Nej, Ibrahima Fofana menar allvar. Vid 20 års ålder har han spelat i belgiska andraligan, skrivit på ett fyraårskontrakt med Hammarby och flyttats upp i a-laget. Han är landslagskapten i Guinea, fick fina vitsord för sin höst i HTFF och beskrivs av Mikael Hjelmberg som den typen av mittfältare som "täcker oerhörda ytor och sparkar folk på benen". Men vägen dit har varit svår. Kantad av katastrofer, rent ut sagt. – När jag var 17 började Brügge intressera sig för mig. Jag kunde inte skriva kontrakt, så jag började pendla. Ena månaden i Guinea, andra månaden i Brügge, fram och tillbaka. Sen skrev jag på när jag fyllde 18. Jag hade varit lite småskadad, men jag trodde att det var en stukning i tån. När jag kom till Brügge fick jag göra en läkarundersökning och då såg de allt som var fel med min kropp. Lilltån var bruten. Vi ses i restaurangen på spelarhotellet. Bredvid Ibrahima slår sig vännen Saidou Alioum ned och snor åt sig en banan, som mittfältaren sparat som mellanmål. Ett skojbråk utbryter, Fofana tar tillbaka bananen, Saidou skrattar hjärtligt, går iväg för att hämta lite ananas och slår sig sedan ned igen för att lyssna på intervjun. Det är tydligt att de två killarna står varandra nära, men de skiljer sig åt i sättet. Saidou är spjuvern, en sprallig tonåring, som aldrig har långt till ett skratt. Ibrahima är bara ett år äldre, men när han talar vilar ett allvar i varje ord. Han släpper sällan ögonkontakten, ser till att svara utförligt på alla frågor. Jag har undrat varför han, som hamnade i Club Brügge som 17-åring, tre år senare befinner sig i Allsvenskan, och han vill gärna ge mig svaret. – De sa att jag inte fick träna med den brutna tån, det skulle bara förvärra saken. Jag opererade mig istället och kunde börja träna två månader därpå. Jag tränade med a-laget, men spelade med b-laget, som låg i belgiska tvåan. Så flöt det väl på i två månader, träna med a-laget, spela med b-laget, jag tror jag gjorde åtta matcher totalt. Men då började jag känna av lite smärtor i magmusklerna, och det ville jag inte gå till läkarna med. Ibrahima Fofana ler snett. – Du vet, jag ville inte vara killen som precis kommit till en klubb och börjar gnälla på småskador. Jag ville ju visa upp något, i alla fall. Men på uppvärmningen inför en match skulle jag skjuta en boll när jag hörde hur något gick av längst ned i magmuskeln. Jag föll till marken, reste mig upp och märkte att jag inte kunde springa, knappt stå rakt upp. Då kände jag att "nej, det här var knock out-en". Jag var borta hela första säsongen. "Är man från Afrika och vill lyckas inom fotbollen måste man ha någon som stöttar en", konstaterar Ibrahima Fofana tidigt i vårt samtal. Hans pappas lön som anställd inom det guineanska gendarmeriet gav ingen fet tillvaro, men det räckte för att Ibrahima skulle känna att det fanns möjligheter att ge fotbollen en ärlig chans. Och om det någon gång kändes kämpigt med satsningen kunde han lita på sin storasyster. – Om man inte har någon som hjälper en ekonomiskt eller stöttar en, då kommer man inte lyckas, säger Ibrahima Fofana. Jag kan säga att jag har sett enorma talanger i Guinea, alltså verkligen enorma, mycket större än jag själv, som inte lyckades inom fotbollen. Idag är jag före dem, och det är inte för att jag är bättre tekniskt eller vad det nu är, det är för att jag har legat i. Det är bara ren beslutsamhet. Och för att du haft folk runt dig som stöttat dig? – Absolut. Jag kan ta min storasyster som exempel, hon har varit kärnan i allt det som jag är på väg att utfärda nu. Hon var där när det gick tufft, hon var där när det gick bra. Hon var med från början till slutet. Ibrahima Breze Fofana skrev på för Club Brügge i september 2020 när han nyss fyllt 18 år. För Ibrahima, som hade drömt om att få bli proffs så länge han kunde minnas, var det en lyckans dag. Brügge var inte vilket lag som helst heller, att landa ett a-lagskontrakt med en Champions League-klubb var något att vara stolt över. Men det var också en sorgens tid. Tanken var att storasystern som hade stöttat honom under uppväxten skulle följa med till Belgien och bevittna kontraktsskrivningen, men hon avled strax innan avresan. – Jag kommer alltid minnas den dagen. Det var den 30 juli, vi skulle ta tåget för att sen åka till Brügge. Hon skulle följa med. Det tog verkligen hårt på mig, men det är så livet är. Jag åkte ändå. Var det vad hon hade önskat, tror du? – Det var precis så det kändes. Det hade varit hennes val. Hon ville verkligen att jag skulle nå långt inom fotbollen. Om jag når toppen kan jag åtminstone säga att jag har lyckats med det som min syster ville se mig göra. Men det blev ingen lyckad sejour i Brügge. Efter att magmuskeln läkte fortsatte Ibrahima Fofanas skadebekymmer under hans andra år i klubben, så fort den ena var rehabiliterad dök nästa upp. Våren 2022 blev också den en prövotid för Fofana efter att hans pappa gått bort i januari. – Frid vare över hans minne. Det tog också riktigt hårt på mig. Det var så svårt att greppa att jag aldrig skulle få träffa min pappa igen. Nu har jag gjort fred med faktumet att han är död, men att aldrig få träffa sin pappa igen... Det är overkligt. Tror du att han är stolt över dig? – Ja. Det tror jag faktiskt. Efter två år i Belgien, under vilka han mottagit två sorgebesked men sällan tränat regelbundet, hade Ibrahima Fofana ett år kvar på kontraktet med Brügge. Tillsammans med sin agent beslöt han sig för att försöka bryta avtalet och leta provspel i Sverige. Efter en mellanlandning i Västerås SK blev det Hammarby. Han visste ingenting om Bajen, förutom att den gamle lagkamraten Odilon Kossounou och motståndaren från afrikanska U17-mästerskapen Akinkunmi Amoo spelat för klubben. – Det har alltid funnits något i mig som tvingat mig att pusha mig själv, att ta mig till den högsta nivån. Det är som en sorts energi i mig, som säger åt mig att alltid lyfta mig till nästa nivå. Inshallah kommer jag fortsätta så nu. När jag kom till Hammarby sa jag till mig själv att det inte spelar någon roll att det är svenska tredjedivisionen, om jag inte är stark nog mentalt kommer jag inte lyckas. Det spelar ingen roll vad det är för nivå, du måste vara stark mentalt. – Nu har jag ett a-lagskontrakt, men jag säger till mig själv hela tiden att inget är klart än. Jag har inte åstadkommit något än. Jag tappade två år i Brügge, dem ska jag kompensera för nu. Det drivet har jag i huvudet hela tiden. Du kan väcka mig mitt i natten, det kommer vara i mig då med. Är du redo för att ta en plats i Hammarbys a-lag i år? – Det är vad jag önskar. Jag kan inte spela i HTFF ett år till, jag tillhör a-laget och ska spela med dem. Men jag fokuserar på att kämpa mig till en plats i a-laget, och för det måste jag prestera. Jag måste göra mål, göra assist, massa saker. Jag måste ta en plats i startelvan och få tränarnas förtroende. Resten kommer. Du menar att du inte förväntar dig en plats i startelvan? – Exakt, jag förväntar mig inte någonting. I fotboll är det ingen som ger dig din plats, det är ingen som säger "kom hit, du får spela här". Nej, du måste ta den själv. När jag kom till HTFF, även om det var tredjedivisionen, var det första jag sa till mig att jag ska kämpa mig till en plats i elvan här. Så är det nu också. Vad säger du om laget? – Det är ett ungt lag med några etablerade, som delar med sig av sin erfarenhet till oss yngre. Det är god stämning och jag är helt övertygad om att laget kommer kunna gå långt. Snittåldern är under 23 år, kan man förvänta sig av Hammarby att ni kommer topp tre i år? – Klart man kan. Om du ser till fotbollen idag är det massa unga som spelar, det blir vanligare och vanligare. De äldre behövs, de är där för att dela med sig av sin erfarenhet, och när vi yngre tagit till oss av den kommer det bli riktigt bra. Erfaren blir man inte från en dag till en annan, det tar tid, precis som när man lär sig ett spelsystem. Men när vi har tränarens filosofi i huvudet och fått seniorerfarenhet, då kommer det här laget bli ostoppbart. Helt ostoppbart. Så topp tre, absolut, vi kan sluta topp tre. Vi kan sluta som mästare också. Varför inte?

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription