Snart är Enavallen utbytt mot arenorna ute på kontinenten. Årets bästa fotbollstid är här och för djurgårdarna gäller det att njuta. Kanske väntar en sensommar att minnas som för två år sedan. [show_ad id=5] I ett minnesvärt Offside-reportage från sommaren 2004 reser den legendariske reportern Simon Kuper till Sverige för att följa sin landsman Geert den Ouden. Geert var het då, målkung i Djurgården, men Kuper blir varken imponerad av anfallaren, Djurgården eller svensk fotboll i stort. För att tala klarspråk: Kuper hatar vad han ser. Spelet är undermåligt, spelarna är usla, de kutar mest planlöst runt för att visa tränaren att de kämpar. Är alla enfotade, frågar sig Kuper? Fredrik Stenman ser enligt reportern ut som en korkad surfare och är så dålig att han lika gärna kan lägga av. Men en sak får faktiskt den arrogante holländaren Simon Kuper att smälta: de underbara färgerna. Att man spelar boll när det är som varmast och intrycken som starkast, när himlen är blå och träden gröna, ja, det hör den svenska fotbollen till. Jag har ofta tänkt på det där. För mig är det rentav det starkaste skälet till varför jag vill behålla vår/höst, att vi kan välja att spela när det är varmt, skarpt och skönt istället för att gå och vänta på bistrare tider. Högsommaren, sensommaren och den tidiga hösten, alla omgångar efter mästerskapsuppehållet, brukar vara den härligaste fotbollstiden på året. För Djurgården blev 2022 just den perioden underbar med tätt matchande i Allsvenskan samtidigt som expeditionerna till Dalmatien, Transylvanien och Nicosia gav oförglömliga supporterminnen och många miljoner till klubbkassan. Sommaren 2024 har knappt börjat, men möjligheterna finns där igen. Först rullar Allsvenskan igång med tre omgångar, därefter tar Djurgården sig an Progres Niederkorn från Luxemburg vilket förhoppningvis leder till två mer eller mindre exotiska kvalresmål till. Djurgården är numera Sverigeettor enligt Uefa och kommer – förutsatt att de inte drar en riktig nitlott i exempelvis playoff – ha en hygglig chans på att ta sig till Conference League, vilket numera innebär ett slags slutspel där man ska samla poäng under hösten. Igår kväll spelade Djurgården i ett mindre glamoröst sammanhang, mot Sirius på Enavallen i Enköping, och matchen präglades av kvav hetta, tunga ben och bitvis hafsigt spel. Djurgården gick upp till 2-0 efter mål av Samuel Leach Holm och Besard Sabovic, men Sirius jagade ikapp och kvitterade till sist på tilläggstid. Samtidigt slog det mig under matchen att Djurgården förefaller redo för den andra delen av säsongen. Tillställningen i Enköping var en det-är-vad-det-är-match där man hellre bör zooma ut än in. Piotr Johansson har skadat sig och Lukas Bergvall har bytt upp sig, men man vet var man har truppen. Det blixtrar kanske inte på samtliga positioner, men det är stabilt och ganska spetsigt. Mittfältet fungerar, och snart är Rasmus Schüller tillbaka, och det finns offensiva alternativ att välja på i samtliga positioner. Marcus Danielson var tillbaka i mittlåset – han är nästan lika viktig som alltid – och Jakob Widell Zetterström går mot karriärens hittills bästa säsong. Det enda som kan oroa en smula är ytterbackspositionerna. Till höger ser det ut som att Djurgården får förlita sig på Peter Therkildsen eller Theo Bergvall och ingen av dem har övertygat under våren. Till vänster ser det strålande ut med Samuel Dahl, men klarar Djurgården att stå emot där? Om det kommer ett bud på 70 mille, kan Bosse säga blankt nej då? Att prislappen ska vara hög råder det i alla fall inga tvivel om, för bakom landslagsesset finns bara Keita Kusugi som är nyss fyllda 18 och nyss influgen från andra sidan jordklotet. Att japanen kommer få en fin karriär är jag säker på, han är en stor talang och gjorde inte bort sig mot Sirius, men jag kan inte se honom som redo för en ordinarie plats. Det bästa vore att invänta en Dahl-affär i ett-två år till och så får Keita bida sin tid tills han är startklar. Som enskild spelare ser jag rentav Dahl som Djurgårdens viktigaste för att lyckas i Europa och under resterande del av den allsvenska säsongen. Nåväl, det sista får vara en parentes. Den övergripande ögonblicksbilden är att Djurgården ser ut att må bra, den vårsäsongsavslutande derbyförlusten till trots. Kanske väntar en klassisk sommar, en 2022-repris där DIF har sin bästa period när färgerna är som klarast. Kanske har vi underbara dagar framför oss, för att avsluta med en parafras som möjligen leder tankarna rätt.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription