Den mest Stockholmska av tränare tar över Djurgården. Nu behöver klubben skaka liv i laget men också göra en osentimental analys av helheten. Det finns skäl till att vara radikal. [show_ad id=3] Djurgården är en tsunami som inte går att stoppa, sa Bosse Andersson när jag träffade honom för en längre intervju inför säsongen 2023. Det var så mycket positivism på kansliet på Gärdet att det var svårt att inte ryckas med. Kritiska frågor? Nej, det var inte läge för så många sådana då klubben befann sig i en våldsam medgång. Själv hade Bosse Andersson planerat att ta ett steg tillbaka när han fyllde 55, vilket var samma år. Men på sistone hade han tänkt om, det gick ju inte att lägga av när Djurgården hade vunnit ett europeiskt gruppspel, kommit tvåa i Allsvenskan, värvat Lucas Bergvall och hade resurser som endast Malmö FF kunde slå. Jag har funderat på intervjun i efterhand. Dels eftersom vinterfönstret blev sällsynt misslyckat, dels eftersom klubben kanske hade lite väl kul. Eller åtminstone ville ha det. Kul är inte alltid bra, men bra är alltid kul som det brukar heta. Det är lätt att vara efterklok, men jag kan inte låta bli att tänka på att ett mått av fat and happy-mentalitet infann sig. Bosse och Henrik Berggren hade gjort det mesta rätt sedan 2013, deras insatser vet ni allt om och de ska verkligen inte undervärderas, men de två senaste åren har frågetecknen varit flera. Spelare efter spelare har kommit och gått, ryktena om disharmoni i klubben och missnöje med Kim och Tolle likaså och derbyinsatserna ska vi inte tala om. Satsningen har blivit successivt större för varje år. På sistone har fokus legat på äldre spelare där man vet vad man får (eller tror sig få). Den offensiva arsenalen är tung med spelare som Tokmac Nguen, Denniz Hümmet, Santeri Haarala, Gustav Wikheim och Tobias Gulliksen. Samtidigt har fundamentet i laget, centrallinjen, varit svagare och mer instabil än tidigare vilket på sätt och vis kan symbolisera klubbens utveckling. Djurgården har inte fallit igenom, men trenderna under 2023 och 2024 har varit negativa. Tidigare värvade Djurgården spelare på väg upp, nu är ganska många på väg ned, om vi tillåter oss en generalisering. Det ovärdiga slutet för Bergstand och Lagerlöf var talande. En klarsynt och handlingkraftig klubbledning borde ha tagit beslutet tidigare och under andra omständigheter. Kanske hade även de solkiga derbyscenerna på Tele2 arena kunnat undvikas, vilket är en jobbig tanke. Nu blir det Roberth Björkensjös uppgift att leda laget säsongen ut, trots att han när han tog över division 2-klubben Viggbyholm i fjol sa att han egentligen hade slutat som tränare. Själv minns jag Björknesjö som en solig profil som gillade att spela possession under ett antal säsonger i BP där det gick ungefär som det brukar i gränslandet mellan Allsvenskan och Superettan. I pressmeddelandet nämns det att Björknesjö spelade som junior i Djurgården, inte att han spelade allsvenskt för AIK 1995 – den aktiva karriären tog sedan abrupt slut med en sjukdom. I övrigt har Björkensjö det mest 08-präglade cv:t som jag har sett. Tyvärr, måste jag säga, tränade han Östers IF 2014 men annars har han varit överallt inom riktnumrets gränser. Häng med bara: Högdalen, Tumba, Norsborg, AIK, Djurgården, Vasalund, Huddinge, Brommapojkarna, Väsby, Syrianska, Värtan, Frej, Viggbyholm och då har jag inte nämnt att han har flera sejourer i vissa av klubbarna. En mer stockholmsk dialekt är svår att uppleva, det är bara att spetsa öronen om ni inte redan hört Björkensjös svada. Det mesta intressant för klubben blir emellertid månaderna som följer serieslutet, för Djurgården har både ont om tid och mycket att göra. Det är hög tid att modernisera verksamheten utifrån en osentimental genomlysning av helheten. Vad vill klubben framöver? Vad gör andra jämförbara klubbar som lyckas? Vilka roller och funktioner krävs för att uppnå målen? Hur ser kravprofilerna ut för att fylla dessa roller? Hur gör man för att säkerställa att klubben följer en röd tråd? Hur ser beslutsordningen ut? Vem ser till att nödvändiga förändringar verkställs? Ansvaret vilar framförallt tungt på styrelsen, och valberedningen om styrelsen inte har en tillräckligt klar analys och handlingsplan. För första gången på många år finns det skäl att vara radikal i Djurgården men det gäller också att vara det efter en grundlig genomlysning. Annars riskerar DIF att slarva bort guldläget som de skaffade sig efter säsongen 2022.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription