MARBELLA. I nästan fyra år förhöll Göran Rickmer sig till cancern. Nu har han blivit friskförklarad och risken för återfall bedöms som låg. Fotboll Sthlm träffade Hammarbys veteran för att prata om livet bortom sjukdomen och att bestiga berg. ✓ Intervjun från 2023 är en av våra favorittexter som vi låser upp under jul/nyår. [show_ad id=3] Hammarby Fotbolls säkerhetsansvarige Göran Rickmer slår sig ned i en lyxig hotellobby i Marbella. Här bor han med laget under försäsongslägret där han har en spindel i nätet-roll. Han är 54 men ser ut som han alltid har gjort, tänker jag som har känt Göran i många år. Men de senaste åren har ingenting varit sig likt. – Det var faktiskt här nere som jag fick det sista beskedet. När vi var på förra lägret i november. Efter den sista eftermiddagsträningen skulle jag upp och duscha och så ringde det från Södersjukhuset. Och man är ju kille va… Så? – Jag tänkte fan, jag vill inte svara, jag vill inte veta vad mina tester visar. Men så tänkte jag en andra gång att man kanske ska vara vuxen för en gångs skull och ta det. Så var det läkarna som berättade att jag inte hade en förhöjd risk för återfall. I klarspråk: att jag inte har större risk att få cancer än någon annan. Vad tänkte du då? – Att det var ju skönt, säger Göran och skrattar. Det var i början av 2019 som han fick chockbeskedet att han drabbats av en form av tarmcancer. Bland det första som Göran gjorde var att googla. – Då ser man hur det ligger till med den cancerformen. Jag läste att jag hade tio till femtons procent chans att överleva. Jag tycker att jag har varit ganska bra på att hantera hela förloppet… men då var det svart. Vad minns du? – Det var tusen tankar. Jag blev inlagd på Sös ganska fort. Jag har en minnesbild av att jag stod och lyssnade på Three little birds med Bob Marley och tittade ut över Hammarby sjö, kanalen där. Det bara brast, tårarna bara rann, jag grät och grät och hade sådan jävla dödsångest. Nu när jag fick beskedet i november kom allting tillbaka. Det låter kanske klyschigt, men det var som allt spelades upp i revy. Det blänker till i ögonen. – Jag hade tryckt undan känslorna, men så kom de tillbaka. Och så blev man glad för familjens skull, för barnens skull. Det är inte bara en själv som det handlar om. Det är en svår situation att vara anhörig till någon som är dödligt sjuk. Man förväntas vara positiv och ett stöd, samtidigt som man egentligen har det mer komplicerat än den som är sjuk. Jag behövde mest fundera på om jag skulle leva eller dö, men vad som händer efter döden blir bara de anhörigas dilemma. Det måste man också våga prata om. – Så jag är glad för deras skull. Och jag hoppas att de tycker att det var skönt att det gick bra. Göran skrattar plötsligt. – Det sista lät jättekonstigt. Att ha humorn i behåll har varit stärkande under den tunga tiden. – Man får liksom inte skämta om döden, men jag tror att det är precis vad man ska göra för att orka. Överhuvudtaget är det knepigt att prata om en svår sjukdom för många. Jag märkte att folk runt mig var jättebesvärade. Cancer är ju ett jävla… ja, folk vill inte snacka om cancer. Jag samlade några släktingar och berättade för dem, jag släppte bomben direkt, jag tänkte att det var lika bra. En av dem var liksom ”jaha, och hur går jobbet då?” Och jag bara ”hallå, är du dum i huvudet, hörde du inte vad jag sa?” Men så senare så ringde han och förklarade att han fått panik, att han inte visste hur han skulle bete sig i situationen. Hur har du hanterat att vara sjuk? – Jag måste säga att jag varit duktig. Men varje gång som man har fått nya besked inser man att man inte mår bra. Det säger egentligen sig självt. Det ligger där och stressar. En tyngd på axlarna. Samtidigt har jag följt rådet som jag fick av min läkare. Han gillade inte att jag googlade och höll på. ”Du ska fokusera på att vilja leva, inget annat” sa han och det fastnade hos mig. Det bästa läkemedlet är att vilja leva, och att låta läkarna sköta det medicinska. Det har jag verkligen gjort. För mig glider sjukhusbesöken ihop, men jag har hela tiden varit oerhört trygg med att jag fått den bästa vården. Göran berättar att han mått hyggligt, efter omständigheterna, fysiskt sett under större delen av perioden. Han är ingen ungdom längre, men är fortsatt vältränad, och det har gjort sitt. – Det är stora påfrestningar på kroppen, och då har det hjälpt att jag varit i skapligt skick. Men jag har märkt att min kropp inte gillar att opereras. Fy fan. Jag minns att det var något som hände en gång på ”uppvaket”. Jag minns något diffust att de springer med mig i en korridor. Jag såg lysrören flimra över mig som i amerikansk sjukhusserie och då fattade jag att det var allvarligt. Men jag vet inte vad som hände egentligen. Och jag ville inte veta. Varför ska man inte lita på ett helt kirurgteam, liksom? De är så jäkla duktiga på Sös, man får ett helt team runt sig som man kan ringa dygnet runt. Göran tycker att stödet från Hammarby har varit lika värdefullt. – Man kan gnälla på Hammarby som arbetsgivare ibland. Men jag kan bara konstatera – från dag ett till idag – att de verkligen har varit där för mig. De har sagt att jag får komma och gå hur jag vill. Om jag ville vara sjukskriven kunde jag vara sjukskriven. Det har varit väldigt skönt att slippa den typen av funderingar. Jag hade det fullt upp med Försäkringskassan. Jaså? – Jag hade inte varit på Försäkringskassan sedan min yngste son föddes med kejsarsnitt 1995… och det har hänt en del, dessvärre. Göran berättar att han hamnade i ett slags återvändsgränd med en i hans tyckte stelbent myndighet, och skojar om att det är lika skönt att slippa dem som sjukdomen. Nu ser han framåt, men inte så långt. Han har jobbat så länge i Hammarby att han inte ens minns när han började (”någon gång på 90-talet, det är en definitionsfråga när jag började få lön”) men nu vill han ta saker och ting dag för dag. – Jag har fått ett annat perspektiv. Det är lätt att säga att det kan vara över imorgon, men någonstans har jag ändå varit i dödens väntrum. Jag hade lika gärna kunnat ligga i minneslunden på Skogskyrkogården som att sitta här. Hur yttrar perspektivet sig? – Jag hoppas att jag kan vara mer i nuet än tidigare. Att inte skjuta upp saker utan ta tag i dem med en gång. Inte vara lat mot mig själv, om du förstår vad jag menar. Jag sitter inte och planerar långa resor för att ta ett exempel. Där ska jag vara om ett halvår och så vidare. Jag går inte funderar på att jag varit sjuk hela tiden, men det finns där i bakhuvudet. Den känslan, av att värdesätta att jag är frisk, försöker jag behålla varje dag. Jag vill inte glömma bort den. Ynnesten. Just denna dag har Göran levt som han lär. Att det inte är något fel på hans fysik är lätt att konstatera. När jag var på väg till hotellet för intervjun meddelade Göran att han blev aningen sen, då han inte hunnit duscha av sig smutsen från förmiddagens expedition. – Jag har tittat på det där berget i ett par år och tänkte att man nog fan skulle klättra upp en dag när vi har ledigt, säger Rickmer och syftar på det majestätiska La Concha som reser sig över 1200 meter över havet och utgör en tjusig andalusisk kuliss. – Jag kunde ha förberett mig bättre, med en karta till exempel, för jag var uppe på fel topp först. Men jag tog två berg istället, det var väl lika bra. Vad det svårt? – Det var brant på vissa ställen så jag fick klättra en del. Det tog nog fem-sex timmar totalt med rätt bra tempo. Lite svårt kanske. Rickmer skrockar. – Jag är en jävla tjurskalle när det kommer till sådant. Det har jag alltid fått höra. Men det var en skön bekräftelse på att kroppen fungerade som den ska, för det måste väl vara ett friskhetstecken att bestiga ett berg. Hur var utsikten där uppe? – Den var väldigt vacker.

La Concha.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription