Idag spelar Joseph Aidoo, 26, för Celta Vigo i La Liga vecka ut och vecka in.
Men för inte så länge sedan var tvivlen på mittbacken stora, inte minst från Hammarbys tränare Nanne Bergstrand och Jakob Michelsen.
Det framkommer i chefsscouten Mikael Hjelmbergs bok som Fotboll Sthlm idag publicerar ett utdrag ur.
[the_ad_group id=”568″]
I november ges boken Uppdrag chefsscout ut där Mikael Hjelmberg, tillsammans med författaren Jonas Cederquist, berättar om sitt arbete i och runt Hammarby under de senaste åren.
Fotboll Sthlm kan idag publicera ett utdrag som handlar om hur Mikael Hjelmberg upptäckte Joseph Aidoo på en scoutingtur i Ghana 2014 och den långa vägen till ett permanent kontrakt med Hammarby. I boken skildras en minst sagt snårig resa och hur motståndet från tränarna Nanne Bergstrand och Jakob Michelsen såg ut, enligt chefsscouten.
Här läser du utdraget.
2014
”Ska ni inte åka med? Det kryllar av talangfulla spelare i Ghana.”
Sportchefen Mats Jingblad och jag diskuterade agenten Patrick Mörks inbjudan och bestämde oss för att åka. Med oss på resan hade vi en lista på cirka 20 namn, varav några var inringade som extra intressanta. De flesta var från Inter Allies, en av flera huvudstadsklubbar i Ghanas Premier League. Patrick Mörk hade en väldigt god relation till klubbens ägare och president, de libanesiska tvillingarna Omar och Rabeh Nasser El-Eter.
Vi landade i Accra sent på kvällen och dagen efter var det match i Ghanas Premier League. Inter Allies mot Liberty Professionals, som också är från Accra, på Tema Sports Stadium. Matchen började i ett rasande tempo och det smällde ordentligt i närkamperna på den stenhårda planen. Men lagen var långa och ostrukturerade och spelet fullständigt okontrollerat.
”Otroligt vilken skillnad mot Sverige och Allsvenskan”, sa Jingblad.
Baba Mensah, en 20-årig försvarsspelare, var en av spelarna på vår lista. Han imponerade inte på mig. Var loj i attityden, nonchalant med bollen och ganska trög i sitt rörelsemönster. Hans ett år yngre mittbackskollega däremot. Han var visserligen inte lika reslig som Mensah, en decimeter kortare ungefär, men med en helt annan pondus. Under matchen blev han ”min mittback.” Han hade alla egenskaperna för att växa till något riktigt stort. Det var mitt första möte med Joseph Aidoo. Han fanns inte med på vår lista med inringade spelare men jag kunde redan se honom i en grönvit tröja på Söderstadion.
Det kunde däremot inte Jingblad som inte alls höll med mig. ”Han är alldeles för kort”, muttrade han.
Mats och jag var oftast överens men inte i det här fallet. Inte till en början.
Efter en dusch och lite vila mötte vi upp tvillingarna för middag och en utvärdering av spelarna i matchen. Omar och Rabeh började med att hylla Baba Mensah och Fatawu.
”What a game, they were amazing! What do you guys think?”
”I didn’t like Mensah at all”, sa jag.
Brödernas leenden stelnade.
Jingblad tittade på mig med smalnande ögon och i hans blick läste jag att man inte säger så när vi blivit hitbjudna. Börja med att såga den spelare de precis rekommenderat till oss, inte bra.
Men jag höll fast vid det jag sagt, tycker att det är viktigt att vara uppriktig. Jag fortsatte: ”The other one, Aidoo, is much better. I like him more.”
”I think he is too short”, sa Jingblad igen.
Bröderna höll med mig och reviderade lite vad de först sagt.
”Mensah maybe didn’t have his best day, he can do much better. Aidoo is also very good.”
När europeiska scouter kommer till Ghana och tycker att någon är bra har jag svårt att tro att de säger emot, eftersom det alltid är en lönande affär att sälja en spelare till en europeisk klubb.
Vi snackade vidare om matchen, åt en god middag och åkte tillbaka till hotellet. Det var massor av intryck från dagen som snurrade i huvudet, många spelare vars insatser kördes i snabbrepriser i mitt huvud.
Och den jag såg mest och tydligast framför mig var min mittback.
2015
I början av mars 2015 spelades Afrikanska U20-mästerskapen i Senegal. Det blev min tredje resa till Afrika. Jag var självklart extra spänd och förväntansfull inför att se Joseph Aidoo igen, min mittback som jag nu följt under ett års tid. Ghana var klart bättre än Sydafrika och vann med 2–0. Benjamin Tetteh gjorde båda målen och blev matchens lirare. Aidoo var också riktigt bra, ännu en gång. Hans fysik och attityd imponerade återigen. Uppspelen var hans svaghet. De enkla gick bra men om han försökte sig på mer avancerade grejer blev bristerna i passningsspelet avslöjade.
Det rörde sig scouter och agenter överallt. I mitten på andra halvlek vände sig en scout från Ryssland mot mig och sa; ”That central defender is really good.” Precis då missade Aidoo ett uppspel som gick ut över sidlinjen.
Skönt, helt rätt ögonblick att missa i, tänkte jag. Rätt för mig, rätt för Hammarby.
”Yes, but his passing game is not good enough”, svarade jag och tänkte ”håll dig borta!”. Som tur var hamnade allt fokus på matchvinnaren Benjamin Tetteh efteråt.
Dagen efter började jag prata med mina vänner i Inter Allies om möjligheterna för Hammarby att värva Aidoo.
”It will be difficult. There are much bigger clubs who want to sign him.”
Helvete också!
Samtidigt insåg jag förstås att jag knappast var den ende som såg Aidoos kvaliteter.
Jag bad Omar och Rabeh att få träffa Joseph efter en av Ghanas matcher, där han dock inte imponerat lika mycket som tidigare. De kunde ordna ett snabbt möte innan han klev på spelarbussen. Jag stod tålmodigt och väntade.
”Sorry for my performance Mr Michael”, var det första han sa.
Jag svarade att han inte behövde be om ursäkt och att han kommer bli en fantastisk försvarsspelare.
”You have all the qualities to succeed.”
Det var inte riktigt sant. Hans passningsspel var för dåligt, men det skulle vi kunna träna upp. Jag önskade honom lycka till i den fortsatta turneringen och avslutade med att säga att jag hoppades få återse honom i Sverige. Joseph sken först upp när jag sa det, men sedan blev hans blick allvarlig. Han såg på mig och sa; ”I won’t let you down again.”
Det jag såg i hans ögon… eye of the tiger! Den här grabben visste vad han ville.
Efter mötet med Joseph kändes allt rätt. Han hade enorma kvaliteter som spelare och verkade vara en stark personlighet. Med bättre uppspelsfötter hade han garanterat redan varit i en storklubb. Nu fanns chansen att knyta honom till Hammarby. Men vi var tvungna att slå till före U20-VM i Nya Zeeland i slutet av maj och dit Ghana var kvalificerat. Bara ingen annan hinner före, tänkte jag. Men min goda relation till tvillingarna i Inter Allies var en stor fördel. Likaså kontakten med Patrick Mörk. Jag hade skapat starka band till dem under mina tre resor till Afrika och det skulle jag få stor nytta av nu.
När jag kom hem rapporterade jag till Nanne och Jingblad att Joseph Aidoo var väl värd att gå för. Jag förklarade att vi kunde få en gynnsam deal genom lån med option, men att vi måste agera snabbt då andra klubbar också var intresserade och att det kunde vara försent efter U20-VM. Jingblad var fortsatt osäker med tanke på Aidoos för en mittback ringa längd.
Nanne ryckte på axlarna och visade inget intresse alls. Nu var det uppförsbacke men jag tänkte inte ge mig, även om det inte fanns någon förankring i organisationen för att värva Aidoo. Min mittback skulle en dag dra på sig en Hammarbytröja, så var det bara.
Jag fortsatte att hålla en tät dialog med Rabeh, Omar och Patrick Mörk. Samtidigt förberedde jag olika alternativa upplägg. Köp, lån eller lån med option. Jag ville inte vara tjatig och ligga på Jingblad och Nanne för mycket, men klockan började klämta. Det var bara ett par veckor kvar till U20-VM och en succé där för Ghana och Aidoo och han skulle vara förlorad för oss.
Tiden rann iväg och jag insåg att vi inte skulle hinna få något klart före VM. Turneringen startade och Ghana spelade 1–1 mot Österrike i inledningsmatchen. Jag följde matchen på tv mitt i natten. Aidoo klarade sig bra, men utan att utmärka sig nämnvärt. När Ghana besegrade Argentina med 3–2 i andra matchen blev jag orolig. Aidoo gjorde en väldigt bra match och jag kontaktade direkt Rabeh, Omar och Patrick Mörk och undrade om de hört något från andra klubbar. Responsen från dem var svag. Jag misstänkte att de redan hade någon annan på gång och ville hålla mig utanför. Så är det ofta i spelet när det blir konkurrens om de intressanta namnen.
Ghana vann gruppen efter att besegrat Panama med 1–0 i sista matchen. När Ghana sedan förlorade mot Mali i åttondelsfinalen med 3–0 såg jag chansen. Defensivt var Aidoo nästan klockren men i spelet med bollen visade han än en gång en del brister. Detta samt hans begränsade längd gjorde att jag hoppades på att de större klubbarna tvekade.
Jag pratade med Jingblad igen och pushade på om Aidoo. Lyfte fram den enorma potential jag såg i honom och att han hade gjort två bra internationella U20-mästerskap på kort tid.
”Vi behöver en mittback, vi måste bara gå för honom. Jag har redan förberett allt. Dialogen med Inter Allies och Mörk är klar. Vi kan låna honom i princip gratis med en option på förlängning. Låg risk, hög uppsida!”
Jag hade nu kört både rent fotbollsmässiga argument och mer känslomässiga där magen och hjärtat talade.
Jingblad smälte det jag sagt.
”Vi måste prata med Nanne”, sa han till slut.
Det innebar att Jingblad till slut var övertygad. När vi var två som var för en spelare vägde det tungt även hos Nanne. Han var inte direkt entusiastisk, utan för honom var det mer att det behövdes ytterligare en renodlad mittback i truppen för att träningen skulle bli optimal. Vi hade i det läget Lars Sætra och Richard Magyar som ordinarie plus att Mats Solheim och Birkir Már Sævarsson kunde agera mittbackar vid behov. Täckning på positionen för matcherna fanns alltså men en mittback till i träning skulle väl inte skada.
Så tänkte Nanne.
För mig var det riktigt stort när vi den 12 augusti 2015 kunde presentera Joseph Aidoo i Bajentröjan. Kontraktet innebar ett lån från Inter Allies året ut, med option på ytterligare tre år. Min mittback var nu äntligen vår mittback.
————————————————————————————–
”Herregud, han kan ju inte ens slå en bredsida!”
Spelarna var irriterade på Aidoo och jag kunde läsa deras tankar. De tyckte att hans passningskvalitet var för dålig helt enkelt. Jag såg ju själv tidigt att det var hans svaghet, att det var vad han mest behövde förbättra och utveckla. Det var smärtsamt att se hur hans nya lagkamrater såg till att byta grupp i passningsövningarna.
Frustrationen var stark men det varierade bland spelarna hur de tog sig an problemet. Spelare som Kennedy, Stefan Batan och Mats Solheim var alltid oerhört värdefulla när det kom nya spelare. De stöttade Aidoo på ett mycket bra sätt och de såg också hans kvaliteter, inte bara hans brister i passningsspelet. ”Vad fan Hjelmberg, han är ju ett jävla monster!” skrek Batan efter ett ”4vs4”-spel där ingen lyckades passera Aidoo en enda gång. När hans defensiv sattes på prov under träningen var han obeveklig. Efter ett tag var det ingen som ens vågade utmana Aidoo. Våra anfallsspelare sökte istället kombinationer och passningsalternativ när de kom nära honom.
Linus Hallenius var mest frustrerad av alla. ”Det går ju inte att passera fanskapet!” Linus är känd för sin explosivitet och fysiska styrka som gör att han ofta rycker förbi och tränger undan sin motståndare men i duellerna med Aidoo var han chanslös.
Aidoo matchades först i U21-laget, som Patrik Hansson blivit ansvarig för. Patrik gillade honom, såg potentialen precis som jag hela tiden gjort. Men från Nanne fick han från första början höra hur oduglig Aidoo var med bollen, särskilt vid uppspelen, men även att hans positionsspel var för dåligt. Tiden gick och samma kommentarer återkom gång efter gång från Nanne. Jag tappade aldrig min tro på Aidoo, men genom Nannes negativa syn började jag tvivla på att vi som klubb skulle lyckas förädla och utveckla honom.
Jag tröttnade och blev till slut förbannad på de upprepande kommentarerna om Aidoo. Tog upp saken med Patrik Hansson, som då varit individuell tränare hos oss i ett år, och påpekade med intensitet att det faktiskt var han som hade ansvaret för spelarnas individuella utveckling.
”Nanne skiter uppenbarligen i Aidoo, men du måste börja jobba aktivt med honom. Vi är för helvete en klubb med heltidsanställda tränare och spelare. För en som Joseph Aidoo måste det finnas utrymme och förutsättningar att växa, att få professionell hjälp med att förbättra svagheterna. U21-matcherna filmas ju! Ta ut klipp på Joseph och sätt er ner och studera hans spel. Är hans tillslag dåligt? Jaha, men ut på planen och jobba med det då!”
Patrik nickade och jag inväntade hans reaktion.
”Du har helt rätt. Jag ska fan få ordning på den där passningsfoten.”
Patrik visade helt rätt inställning och från och med då gjorde han tveklöst ett väldigt bra jobb med Joseph. Vi kunde att han självförtroende lyfte. Han fungerade bättre och bättre i den kollektiva träningen, blev tryggare och säkrare med bollen, i uppspelen och i positionsspelet. Allt det som Nanne kritiserat honom för, med rätta. Men nu gjorde vi något åt det. Kvaliteten på prestationerna i U21-matcherna höjdes allt mer. Patrik och jag körde uppföljning efter varje match och träning. På kvällarna satt jag i långa samtal, både med Patrik och med Joseph själv, där vi pratade om hans utveckling.
Inför årets sista hemmamatch mot Malmö var Richard Magyar avstängd. Optionen på Aidoo skulle gå ut efter säsongen och han hade ännu inte spelat en enda riktig tävlingsmatch i A-laget. Jag pratade med Jingblad om det inför mötet med MFF.
”Nu måste väl Nanne ändå spela Aidoo.”
”Jag tror inte det. Han spelar nog med Birkir eller Solheim i mitten. Det skulle vara säkrare.”
Mats hade rätt i att det var en riskfriare uttagning med Birkir eller Solheim. De är stabila spelare som alltid gör ett bra jobb. Men hur skulle vi veta om Aidoo höll om vi aldrig testade honom i skarpt läge?
Mycket riktigt var det som Mats trodde, Nannes plan var att spela Birkir som mittback och att Aidoo skulle sitta på bänken. Jag vägrade att släppa det och diskuterade vidare med Nanne och Mats i tränarrummet. Mats tyckte också att Aidoo skulle starta, men ville inte driva frågan för hårt mot Nanne. En tränare måste få äga sina laguttagningar var Mats princip och han gick aldrig emot Nanne fullt ut.
”Okej, men då avslutar vi ju lånet utan egentliga svar”, sa jag till slut.
Nanne var tyst ett tag och muttrade sedan fram en enda mening:
”Det var inte jag som ville ha in honom …”
Vi hade tagit beslutet att rekrytera en ung lovande spelare från Ghana. Att sedan inte ge honom en enda chans vore rena tjänstefelet ansåg jag. Nanne märkte att jag blev riktigt förbannad, men han tyckte inte att någon annan skulle lägga sig i hans laguttagningar.
Vi lämnade rummet starkt oense. Minst sagt.
På kvällen ringde Patrik Hansson upp mig.
”Aidoo startar imorgon.”
Patrik hade lyssnat in vår diskussion i tränarrummet och sedan tagit det själv med Nanne.
Patrik och Nanne hade en historia ihop sedan tidigare och Nanne litade helt enkelt mer på honom än på mig. Patrik hade jobbat noga och systematiskt med Joseph under säsongen och varit den som närmast och bäst kunnat se utvecklingen. Det var bra och klokt av Nanne att omvärdera läget.
Jag var väldigt nervös inför matchen. Visste om att bara en okej insats förmodligen inte skulle räcka, utan att han var tvungen att göra ett ordentligt avtryck i matchen, framför allt på Nanne förstås. Vilket inte var det enklaste …
Joseph gjorde en bra första halvlek, hans positionsspel var godkänt även om han i någon situation borde flyttat över tydligare. Det behövdes mer än så för Nanne, det insåg jag. Drygt tio minuter in i andra halvlek stod det fortfarande 0–0 när Malmö fick en hörna. Nanne spelade alltid zonförsvar på hörnor, utan markeringsinslag. Aidoos zon var första ytan, rakt framför första stolpen. Det var just där som Rasmus Bengtsson nickade in det mål som blev matchens enda.
40 minuter senare ropade speakern ut vem våra sponsorer valt till lagets bästa spelare: Joseph Aidoo!
Visst, det var våra sponsorers val och de kanske inte utgjorde en fulländad expertpanel, men Joseph fick även fina omdömen och betyg i medierna. Jingblad var också imponerad av Aidoos insats. I Nannes värld såg verkligheten annorlunda ut. Där var Joseph Aidoo syndabocken som fick skulden för Malmös segermål, trots att det fanns flera spelare som missbedömde hörnan och tappade positionerna. Han slarvade enligt Nanne dessutom med flera uppspel, vilket han såg som en bekräftelse på de brister han sett hela tiden. Men Nanne hade också en mer djupgående kritik mot Aidoo, att han inte förstått principerna i vårt kollektiva försvarsspel.
Jag och i stort sett alla åskådare på Söderstadion den dagen såg något helt annat än vad Nanne gjorde. I mina ögon var Aidoo helt fenomenal. Positionsspelet var kanske inte klockrent alla gånger och ja, han borde ha agerat bättre vid målet, men det kompenserades på flera sätt. Helheten i agerandet var det viktiga. Han spelade enkelt men kraftfullt och resolut, precis som en riktigt bra mittback ska göra. Förutom den olycksaliga hörnan nickade han bort allt, han täckte skott, han tacklade, han sprang ikapp, han bröt, han slet, han kämpade. Och han plockade ner både Markus Rosenberg och Jo Inge Berget fullständigt.
Aidoo gjorde avtryck hos våra supportrar, som hyllade honom stort när matchen var slut. För hans spel och kanske ännu mer för hans inställning. Jag var otroligt stolt över min mittback. Vi vann inte matchen men han var kvällens vinnare.
——————————————————–
Nannes efterträdare Jakob Michelsen hade heller inget gott öga till Joseph Aidoo. När vi under våren 2017 fick klart för oss att det började finnas konkret intresse för Joseph från flera bra europeiska klubbar skrattade Jakob bara.
”Good luck selling him!”
Det fick vi höra säkert 100 gånger.
”I will play him until summer and then put him on the bench.”
