Johan Wiland: ”Det är fan svårt att hålla inne känslorna”

De närmaste veckorna avgör Johan Wilands fotbollsframtid.
Kan han vara en del av Hammarbys Europasatsning, eller ska han tvingas att lägga av?
Fotboll Sthlm träffade 38-årigen för ett samtal om smärtan, humörsvängningarna och sprutan som förändrade allt.

Ute på Årsta IP:s konstgräsplan står Hammarbys a-lag och tränar passningsspel. Med blandad kvalitet studsar passningarna fram och tillbaka mellan spelarna. Mittbackarna David Fällman och Richard Magyar är de som imponerar mest.

Försäsongen är igång, men Johan Wiland är inte med de andra. Målvakten som varit ute på planen tidigare under veckan och kört tre pass med lättare greppövningar är kvar inne i gymmet. I dag behövde hans skadade axel vila från fotboll.
– Skadan blir bättre och bättre, men sedan får man se ifall det håller för fotboll i slutändan. I dag kände jag att kroppen var lite seg efter att man inte spelat fotboll på rätt många månader. Men det har ändå känts ganska bra så jag är optimistisk, det får man väl vara som 38-åring, säger Wiland när vi slagit ned oss inne i ett mötesrum i klubbhuset.

När man varit borta så pass länge som du har varit, går det att vara optimistisk?
– Ja, men optimismen får nog inte ta över och bli till en fantasi. Man får vara realistisk, ta ett steg i taget. Mitt realistiska mål har varit att spela fotboll igen, men går man tillbaka till hur jag egentligen hade det så är mitt realistiska mål att kunna leva normalt med min axel. Jag vill kunna göra saker utanför fotbollen, precis som vanliga människor. Det är väl det som jag jobbar för, att få en vardag som är bra med mina barn. Att man kan leka och förhoppningsvis spela golf i framtiden och inte bli invalid.

En stor anledning till Wilands långa rehabilitering är en bedövningsspruta. Och svaret ”ja” på frågan om han verkligen vill ha den.

Inför säsongen 2018 hade Wiland i flera år haft problem med sina axlar. Han valde att genomgå en operation som blev lyckad. När serien startade fanns klubbens förstemålvakt med och tog upp Hammarby i en tidig serieledning. T-shirts med tabellen trycktes upp och hela Södermalm gick på moln under våren. Under hösten gled rivalen AIK förvisso förbi och skaffade sig en lucka på åtta poäng, men kampen om Europaplatserna pågick in i sista omgången.

Med fem matcher kvar att spela meddelade klubben att Wiland drabbats av en inflammation i axeln och att säsongen var över för hans del. Sviten på 39 raka matcher i den grönvita tröjan var bruten.
– När man älskar att spela fotboll så mycket att det nästan tar över, då tar man dumma beslut. När man har ont gör man vad som helst för att spela, säger han.

Wiland får behandling under derbyt mot AIK 2017.

Viljan att spela var alltså större än smärtan. En bedövningsspruta som skulle rädda Wilands säsong ledde istället till problem. 38-åringen vill inte gå in på detaljer, men säger att han själv bär skuld för det som hände.
– Jag hade haft problem innan också med mina axlar, men inte i den utsträckningen som det blev då. Jag tog några dåliga beslut och sedan genererade det att jag fick problem och fick akutopereras för det. Sedan blev det ännu mer problem. Det blev en ond cirkel.
– Där och då kände jag att jag ville spela och att jag sket i hur resten av livet skulle se ut. Nu i efterhand har man lärt sig att allting inte handlar inte om fotboll. Man lär sig mycket på äldre dagar.

Var läkarteamet i Hammarby med dig i beslutet att ta bedövningssprutan?
– Man kan väl säga att jag tog beslutet för att jag ville spela. Sedan behöver vi inte gå in mer på var de egentligen stod i det. Det var jag som sa att jag ville spela och gjorde vad som helst för att kunna det. Jag skyller på mig själv, säger han och tar en kort paus.
– Sedan att det blev som det blev är ren oflyt egentligen.

Du säger att det “dumma beslutet” var ditt fel. Har det skapat en ångest som följt med dig under skadeperioden?

– Nej, jag hade inte gjort så mycket annorlunda om det var i dag, faktiskt. Inte om man ser var jag befann mig då. Jag kan säga så här: nej, man ska aldrig ta den där sprutan. Men till sist står man där och ska ta ett beslut om man ska spela eller inte.

Hade du varit beredd att ta en bedövningsspruta inför den här säsongen för att vara redo att spela?
– Inte som det är nu. I dag är det inte bara fotbollen som är viktig, vilket gör det lättare när man tränar. Man vet att man tränar för att kunna leva ett bättre liv efteråt. Nu kämpar jag med axeln för att få det bra med min familj, men lyckas jag med det kommer jag även kunna spela fotboll… kanske.

Efter en lång rehabilitering gjorde Johan Wiland comeback förra hösten. Det blev sju matcher innan problemen dök upp igen. Nu var det en muskel i axeln som som var överbelastad, och säsongen var därmed över. I och med att Wiland inte heller kunde röra armen under en period försvann mycket av det som han byggt upp under den tidigare rehabiliteringen. Han kände att han tillbaka på ruta ett.
– Känslomässigt har det varit väldigt mycket upp och ner. Jag var så jävla glad när jag kom tillbaka och kunde spela fotboll igen och kände mig ostoppbar. Det är tråkigt när det händer, speciellt när man vet att man inte är 20 år längre.
– Men jag har haft ett sådant underbart stöd hemifrån. Min fru har varit fantastisk med mina humörsvängningar där hemma i huset. Hon har förstått att det inte har med familjen att göra utan att det handlar om min idrott. Det har vi pratat mycket om och hittat en balans.

Har du gått runt hemma och varit arg?

– Jag är inte en arg person, men tålamodet tryter lite snabbare om man har ont än vad det gör i vanliga fall. Man kanske inte har haft tålamodet för att hantera saker på rätt sätt, så det har blivit lite mer utbrott än vad det skulle ha varit vanligtvis. Jag försöker att inte gå igång på allting, men ibland när man har ont, är bitter och tycker synd om sig själv är det fan svårt att hålla känslorna inne. Men med tanke på att min fru tagit det så pass bra får man bita ihop lite och hantera det. Jag är en vuxen man.

Känner du att du skulle orka ett 2019 en gång till?

– Nej, aldrig. Inte ens i närheten. Närmar vi oss ligastarten och jag är inte i närheten av att kunna spela, då skiter jag i det. Men det får vi se då.

Fotboll Sthlm träffade Johan Wiland på Årsta IP.

Under vintern har Wiland fokuserat på sin rehabträning. Hammarby följer utvecklingen och har inte satt upp någon deadline för när ett besked kring skadan måste komma. I nuläget finns det två alternativ för Wiland: spela fotboll med ett guldjagande Hammarby eller sluta med fotbollen. Men i bakhuvudet har även ett tredje alternativ börjat ta form.

– Klubben måste se till sig själv och det är klart att man måste ha förståelse för. Jag skulle kunna rehabilitera fram till sommaren och spela i höst med Europaspelet ifall jag känner att jag är på rätt väg och om klubben går med på det. Men jag kan inte bara säga att jag vill vara kvar i Hammarby i två år med tanke på situationen som jag är i dag. Ingen svensk klubb kan kasta bort pengar på det sättet. Det måste veta lite och den enda de får lita på är mig och vad jag säger. De kan omöjligt veta vad jag känner i kroppen, säger Wiland och fortsätter:
– Hammarby har backat mig sedan den första dagen jag kom hit. Då vill jag ge tillbaka genom att vara ärlig med dem.

Det måste vara frustrerande att inte veta hur ens framtid se ut?
– Ja, jag hade gärna velat vara lite längre fram i processen och kunnat säga att ”fan det går så bra nu att jag kommer vara redo om en månad”. Men jag är inte det. Vissa mornar har man vaknat upp och känt sig stel i axeln och bara svurit för sig själv: “jag orkar inte med den här skiten”. Men i dag när man vaknar upp och har ont, ja då tänker jag att jag har hållit på det här i 20 och haft en bra karriär. Sedan måste man sluta någon gång oavsett om du vill det eller inte. Du kan inte hålla på med det här i hela ditt liv. Ibland känns det skönt ifall någon kunde ta beslutet åt en. Ibland känner jag viljan att verkligen spela en säsong till för att kunna tacka av alla.

Wiland tar en liten paus innan han fortsätter.
– Men vi får se. Blir det inte att jag spelar vidare blir det nog bra till sist ändå. Livet går inte under.

Foto: Bildbyrån