Djurgården hade chansen att lägga sig en ynka pinne bakom Malmö. Men IFK Göteborg trasslade till det för Blåränderna – som dock lyckades rädda ett oavgjort resultat i slutminuterna. Här är Fotboll Sthlms fem spaningar från 1-1 matchen. [show_ad id=3] En läkt tabell I en toppstrid är det lätt att varje match blir utnämnd till säsongens viktigaste, och det stämmer ju såklart i grunden. Tretton finaler och så vidare. Egentligen var väl den här matchen varken viktigare eller mindre viktig för Djurgårdens del jämfört med den förra mot Elfsborg. Men eftersom tabellen i och med den här omgången slutar halta var det ändå en möjlighet för DIF att lägga sig endast en poäng under Malmö – närmare än på mycket länge, och utan behov av glädjekalkyler vad gäller hängmatcher. DIF lyckades dock inte få med sig ett optimalt resultat idag, och oavsett hur mycket fotbollspelare och ledare talar om att ta en match i taget tror jag att den "fysiska" närheten i tabellen spelar en viss mental roll. Ännu större roll spelar dock kvitteringen i slutminuterna, som ser till att avståndet till Malmö bara är tre poäng istället för fyra. Men ett halvsargat Djurgården DIF är inne i en period av tufft matchande, och hoppas förbli det ett tag till. Skadelistan är inte superlång, men med Tokmac borta ännu en stund, Albin Ekdal ur spel och såväl Sabovic som Une Larsson avstängda var Kim och Tolles alternativ ändå något begränsade. Startelvan var förvisso stark, men Djurgården har inte en obegränsad mängd spelare att gå runt på. Det har kommit in två ytterbackar under sommaren, men i mittförsvaret, på ytterpositionerna och allra längst fram börjar det se något tunt ut. Än värre blev det när Rasmus Schüller lade sig ned med handen runt foten och tvingades halta av strax efter paus. Hårt jobbande Deniz Hümmet har än så länge ingen vikarie, och även om han är i sin bästa fysiska form någonsin är det tveksamt om han orkar dra nummer nio-lasset helt själv särskilt länge till. Det ryktas om August Priske och utan att veta särskilt mycket om honom tycker jag att det låter bra. Man behöver få in ett till par ben och lungor på strikerpositionen. För övrigt anser jag att tre mittbackar är för lite. Åtminstone med tanke på de halvskador och helavstängningar som Djurgården har att tampas med på positionen. Göteborgsväder IFK fick med sig en riktig västkustskur till Stockholm. En halvtimme innan match öppnade sig den jämngrå himlen och förvandlade på mindre än en kvart konstgräsplanen till en anlagd sjö. Eller så är det Djurgården som på Mario Kart-manér är förföljda av åskmoln, från Borås till Stockholm. I förra matchen var det en talisman, idag snarare ett omen. Göteborgarna trivdes som makrillen i vattnet i den trassliga matchbilden som blev, medan DIF-motorn bara rykte, utan att någonsin lyckas varva igång. Adam Ståhls sista gnista lyckades dock rädda DIF från en tung förlust. Dimbatalj Efter att spelarna fått vänta en timme på avspark och en utomordentligt tät bengaldimma lägrat sig över Tele2 kom spelet så småningom igång. Förutsättningarna var inte de bästa, och det syntes. Under hela första halvlek rådde en närmast lützensk förvirring på planen. Avbrotten var många och linjerna oskarpa. Djurgården försökte ta tag i bollen och taktpinnen utan att riktigt lyckas. Spelet slutade aldrig vara upphackat och orent. Varje gång någon (oftast DIF) var på vippen att bryta igenom så var det någon som sprang offside eller tappade bort bollen. I andra halvlek var luften på Tele2 klarare, men det var Göteborg som kom ut med de klaraste huvudena. IFK lyckades etablera ett visst tryck på hemmalaget under de första minuterna. Kanske hade Schüllers påtvingade uttåg och avsaknaden av en bollvinnare på mitten någonting med saken att göra. I den 57:e minuten fick också gästerna utdelning, genom ett snyggt volleyavslut på bortre stolpen signerat Thomas Santos. Djurgården bytte in Magnus Eriksson för att försöka kontroll på saker och ting, men även om han spelade fram Deniz Hümmet till ett vackert offsidemål fick DIF aldrig riktigt ordning på spelet. Oskar Fallenius hade ett jätteläge att kvittera i den 80:e minuten men fick – symptomatiskt för matchen – ingen fart på avslutet. Matchen hade alla den tunga hemmaförlustens yttre tecken, men Keita Kosugi spelade fram Adam Ståhl till ett välbehövligt 1-1 i slutminuterna och de välfyllda läktarna fick till slut jubla. Försvarsrotationen. Hyllas de som hyllas bör. Jag har redan lovordat Hammarbys försvarsspel, som trots stor spelarrotation är näst bäst i Allsvenskan. Inför den här matchen var Djurgårdens ännu bättre. De hade minst insläppta mål av alla, och även om dagens resultat inte blev som DIF skulle önskat kan man ändå konstatera att just försvaret har fortsatt fungera även i svåra omständigheter. Liksom Bajen har Blåränderna blivit tvungna att byta ut nyckelspelare längst back. Båda ytterbackarna har försvunnit, till sjukstugan respektive Rom, och två nya har just anslutit. Båda dessa startade idag och stod för stabila insatser (även om en spelare som Samuel Dahl såklart inte riktigt går att ersätta för ett allsvenskt lag). Adam Ståhl blev dessutom poängräddare. Sedan har också Keita Kosugi gått från att få lovord på träningar till att få lovord i både allsvenska och europeiska matcher. Djurgården har inte en lika tydligt formulerad sportslig strategi som Hammarby, men man har de senaste åren uppenbarligen varit bäst i stan på att driva klubb. Och även om det just nu finns en del frågetecken kring bredden i förhållande till det dubbla matchandet måste man säga att DIF än så länge har hanterat sommarens försvarstapp minst lika bra som sina grönvita rivaler – från sportchef till spelare till tränarduo. Utmaningen som återstår är att ersätta Jacob Widell Zetterström, som väl förr eller senare i sommar kommer att lämna.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier