Gunilla ”Gugge” Karlsson har jobbat ideellt för Djurgården i 39 år.
Vanligtvis håller hon sig i bakgrunden, men i helgen fångades hennes måljubel på bild.
– Man blir ju jätteglad när Djurgården gör mål, konstaterar Gunilla när Fotboll Sthlm ringer upp.
[the_ad_group id=”567″]
Djurgården tryckte på i nästan en hel match, men utdelningen dröjde. I den 78:e minuten fick dock de få åskådarna på Tele2 arena sträcka armarna i skyn efter att Haris Radetinac skjutit in det avgörande målet mot IFK Norrköping.
En som firade var Gunilla Karlsson som såg matchen i egenskap av sitt ideella arbete för klubben. Att hennes jubel bakom Radetinac och Jacob Une Larsson fångades av Bildbyråns fotograf Johanna Lundberg har Gunilla blivit påmind om på slutet.
– Jag fick den skickat till mig så jag har lagt ut den och visat för några kompisar. ”Det är du i ett nötskal” har de sagt, de ser när jag ropar och jublar där under masken, säger Gunilla som även kallas för Gugge, och lägger till:
– Jag ser ju rätt rolig ut.
Det var stor glädje?
– Ja, man bli ju alltid jätteglad vid Djurgårdsmål och den här gången hade vi suttit och väntat länge. De skulle ju gjort mål mycket tidigare. Så det är klart att man ropar hurra och jippie när målet äntligen kom. Samtidigt är det jättekonstigt att sitta där nästan ensam på arenan.
Gunilla är van vid att jubla när blåränderna gör mål. Det är ingen överdrift att kalla henne för eldsjäl, för hon har jobbat ideellt för Djurgården i 39 år.
– Ja, herregud, skrattar Gunilla när jag frågar om uppgiften stämmer.
– Jag började sälja souvenirer 1982 och har varit med herrhockeyn och herrfotbollen länge. På senare år har jag också hjälp till på damfotbollen. På hockeyn har jag hand om 50/50-lotter och på fotbollen brygger vi kaffe till lagen, domare, press och alla andra som jobbar ideellt.
Hur började det?
– Jag har varit djurgårdare sedan jag var ung, tio-tolv år, och sen sökte de souvenirförsäljare några år senare. Jag provade och fastnade direkt. Det var en otrolig gemenskap. Det blir som en stor familj med alla som jobbar ideellt, kanslipersonalen och alla andra. Man kommer varandra väldigt nära. Och sen är det alla supportrar som man hälsar på år efter år fast man inte ens vet vad de heter.
Gunilla med Lennart Johanssons pokal efter SM-guldet 2019. Foto: Privat
Har du familj själv?
– Nej, men jag brukar säga att jag har min djurgårdsfamilj. Det är många som frågar om familj och då svarar jag att jag har Djurgårdens alla barn, alla tjejer och killar. Är man barnsköterska så är det naturligt att barnen är närmast. Jag blir stolt när jag ser ungar i djurgårdskläder på tunnelbana och bussar: ”åh, där är en av våra!”
Ja, du jobbar på Astrid Lindgrens barnsjukhus?
– Ja, jag är barnsköterska på barnkirurgiavdelningen. Vi har ett samarbete med spelare från Djurgårdens hockey- och fotbollslag som kommer och hälsar på barnen. Det är väldigt fint, framförallt för barnen som ligger inne länge, att de får träffa idoler. Vi har en avdelning med barn som har cancer till exempel. Vissa spelare kommer dit flera gånger så de lär känna barnen och föräldrarna.
Är det några spelare som kommer fler gånger än andra?
– Jadå. Tommi Vaiho är en sådan, han har varit med i många år och det fungerar jättebra. På hockeysidan är det samma sak med Henrik Eriksson, han är otroligt bra.
Vad betyder Djurgården för dig?
– Väldigt mycket. Man kan säga att det har styrt mitt liv. Det är ett ansvar som jag gärna tar. Även om det är ideellt så gäller det att de kan lita på dig. Ibland brukar jag säga att om man är någorlunda bra på att hålla tider så suger de tar i dig direkt, haha.
