Gästanalys: Så vände Djurgården på mittfältstriangeln

Djurgårdens nya taktik har varit framgångsrik under inledningen av 2021.
En nyckel har varit den förändrade formationen på centralt mittfält.
Jonas Tegnér taktikbloggar på Fotboll Sthlm om pyramiden som försvann.

Annons

Text: Jonas Tegnér
jonas.tegner@gmail.com

Här följer du Jonas på Twitter!

Det här är ett inlägg där jag hoppar mellan rena spekulationer, gissningar och ett par hyggligt underbyggda observationer.

Nu har jag sett samtliga matcher i år och aktivt sökt skillnader från ifjol och kanske framför allt röda trådar i den här upplagans sätt att tackla motståndarna. Då i synnerhet hur den omtalande mittfältstriangeln har drejats om till en annan form. Innan träningsmatcherna satte igång så pratade Lagerlöf och Bergstrand om att man skulle testa ett platt mittfält. Blev det ett platt mittfält eller hur har det sett ut egentligen? Bildexemplen i den här texten är samtliga från situationer från kvartsfinalen mot Östersund.



BILD: En exempelelva från 2020

Säsongerna 2019 och 2020 spelade Djurgården som bekant med en tia och två sittande mittfältare i form av Karlström och Ulvestad. ”Tian” låg ofta bredvid anfallaren i det lägre försvarsspelet och sifferformationen gick att likna faktiskt vid en 4-4-2 i långa stunder. Ulvestad och Karlströms agerande var ganska självklart för alla supportrar, dom själva och förstås för motståndet. De var blocket som med bravur skyddade backlinjen, och ofta lösgjordes en av dom offensivt. Karlström lite oftare 2019 och Ulvestad lite oftare 2020 var känslan. Men när diskussionerna och åsikterna var få kring dessa två spelares vara eller icke vara och deras roller så var det mer av den varan kring ”tian”. Framför allt vem som skulle spela där.

Det allroundkunniga bollplanket men i folks ögon offensivt ofarlige Curtis Edwards eller passningssnidaren Astrit Ajdarevic? Under 2020 klev Kalle Holmberg och Magnus Eriksson in i handlingarna om den positionen. Till och med Erik Berg spelade som tia i två matcher om jag inte minns helt fel under våren 2019. Ingen cementerade sig egentligen i den positionen även om jag tror, utan att ha räknat på det, att Curtis Edwards gjort flest matcher från start dessa säsonger. Det som dock utmärkte diskussionen kring ”tian” var att ingen verkade passa där. Curtis för ospetsig, Astrit för långsam och svag i presspelet, Erik Berg var ju mittback liksom, Kalle Holmberg hade tydliga problem i presspelet på grund av ovana och Magnus Eriksson kom helt enkelt fel in i laget där under sommaren 2020. Kevin Walker var faktiskt inte dum som tia när jag tänker efter, hade det mesta som krävs. Smartness och bra placering som vägde upp sämre fart, och aktiv i motståndarnas box. Problemet var bara att han var nummer fem eller sex på innermittfältet…

Någonstans i ovanstående stycke tror jag svaret finns i varför Djurgården spelar så annorlunda centralt i år.

Nu sätts spekulationsrally igång, så håll i er! Jag får det till två stora avgörande anledningar. Den självklara är förstås att man tappar de två viktigaste tegelstenarna i mittfältsmuren i Ulvestad och Karlström (alltid topp fyra-insatser i Djurgården) som borgade för ett försvar som sällan spårade ur, men även god transport och leverans av bollar upp på forward, tia och kanter. Att hitta två liknande spelare är förstås extremt svårt med en allsvensk budget och en uppgift som man inte ens försökte sig på är min gissning. Den andra stora anledningen tror jag var att man helt enkelt inte tyckte det fungerade med en ”tia” i spelet man ville föra.

Även här väger den allsvenska plånboken in. Att hitta en tia som kan slå avgörande passningar, avsluta men samtidigt klara det smarta och tunga presspelet centralt som man vill ha är även det en väldigt tuff uppgift. Som jag var inne på så var det alltid något som strulade med alla tior man försökte använda. Exempelvis när Buya Turay lämnade så tappade man en intensiv första tidig press (han blev riktigt bra på den efter halva säsongen) som underlättade för bakomliggande tia att skärma av och ge understöd i uppsamlingsspelet. Tians uppgift försvårades och för Kalle Holmberg verkade uppgiften bli övermäktig. Curtis klarade det med smartness och löpstyrka men då han ansågs iskall offensivt (något överdrivet tycker jag personligen) samtidigt som yttrarna inte presterade under fjolårssäsongen så föll han bort också i den rollen. Här gällde det att inte tvingas värva toppspelare för att passa in exakt i hur man spelat utan göra om. Så med det här i huvudet började man snickra om det viktigaste man har. Mittfältstriangeln.

Mot CFR Cluj hade Djurgården spelat med ett rakt innermittfält bestående av Curtis, Ulvestad och Karlström. Här fanns ingen tia i sikte. Man ville skydda sin backlinje och drog även ner yttrarna i något som ofta liknande en 4-5-1. Efter matchen kommenterade Kim Bergstrand valet av det platta mittfältet på följande sätt i Fotbollskanalen: ”Vi valde att ha ett lite mer platt innermittfält med tre spelare för att vi visste att det skulle bli mycket andrabollsspel och att vi behövde vara starka där.” Med det var nog hit tankarna for under hösten och vintern när Djurgården skulle renovera om tv-rummet, det centrala i alla hem. Med det här raka innermittfältet så hade man fått bra kontroll på rumänerna i det öppna spelet och man försökte skicka fram innermittfältarna när man hade kontroll på bollen. Men även när man klev fram så fick Karlström som var den centrala av de tre (är jag ganska säker på i alla fall) vara den som höll sig hemma.

Det raka statiska innermittfältet som det ändå var mot Cluj skulle inte riktigt bli modellen när man funderat klart dock. Även om grunden fanns där. För att vara mer framåtlutad som man ändå får chansen att vara mot merparten av allsvenska lag så behövdes det ändras lite grann. Lösningen blev att det raka mittfältet skulle kombineras ett att man vände på triangeln. En spelare skulle alltid vara central och ha lite större defensivt ansvar medan de övriga två hade varsin korridor. En till höger och en till vänster. När de inte låg bredvid varandra det vill säga.

Mot Östersund ställde Djurgården upp på följande sätt och det här, bortsett från rotation på manskap förstås, är så som Djurgården hade varit formerat i hederlig Football Manager-stil.

Som redan nämnt så spelar Djurgården nu med en omvänd triangel på mittfältet, det här är ju förstås inte unikt i fotbollsvärlden på något sätt.

BILD: Motståndarnas mittback har boll och förbereder uppspel.

På bilden ovan så ser vi hur mittfältet och anfallet är ganska centrerade i sina positioner vilket man har varit ganska genomgående så här långt. Man har väldigt sällan fallit ner med båda ytteranfallarna för att bilda ett 4-5-1. Här är det dock viktigt att komma ihåg att Djurgården har mött motstånd som kanske inte krävt det. Istället har man släppt bortre sidan nästan helt för Witry att ansvara för. På nästkommande bild är ett exempel på hur det kan se ut några sekunder senare efter att bollhållande mittback vänt spelet.



BILD: Motståndares mittback har slagit en lång crossboll till Djurgårdens högersida.

Med pigga ben och bra beslutsförmåga så har Curtis Edwards hunnit ut utan problem till höger för att sätta press efter att mittbacken har slagit en lång crossboll. Nu slår bollhållaren en boll in bakom backlinjen, men hade denne behållit bollen så hade Curtis legat kvar i press med understöd av Finndell. Här flyttar hela mittfältet efter och blir ”platt”. Bortre ytter faller emellanåt ner i bortre ytan om det behövs.

Om man utgår från bild 1 där motståndarens mittback har bollen och han väljer ett annat alternativ såsom att spela kortare ut på sin ytterback (wingback i det här fallet) så aktiveras yttrarna omedelbart i sin press och triangeln för mittfältet blir väldigt tydligt.

BILD: Ademi sätter press på ytterback.

Som man kan se på bilden så har Ademi gått ut i press och tvingat fram en längre boll längs med sidlinjen. De två mer framskjutna mittfältarna, Mange och Curtis, är här väldigt centrala i det här presspelet då de söker upp potentiella passningsadresser centralt för bollhållaren och på så sätt tvingar fram den mer osäkra längre bollen fram. På bilden syns också hur Finndell faller av i sin roll som den centrala mer balanserande mittfältaren. Märk väl att Elliot Käck har klivit fram för att förhindra den kortare passningen framåt. Kvar lämnas rättvända mittbackar mot en lång boll.

Här kommer några exempel på hur anpassningsbar triangeln har varit under inledningen av säsongen.

Exempel ett är utifrån bild 1 också där motståndarnas mittback har boll men nu väljer att spela bollen centralt. Här kommer första bilden i en serie av fyra bilder:


Mittback spelar bollen centralt till adress och Curtis sätter omedelbart press då det är i hans ”zon”.

Bollhållaren spelar bollen tillbaka till mittback efter att Curtis satt press och på väg tillbaka i position ser Curtis att Chili har fallet ner för att skärma av spelare (eller så har han bara drivit ner lite omedvetet). Det ser ut som att tydligt ansvarsskifte sker här där Curtis tar över passningsvägen och ”skickar” upp Chili så att han kan pressa istället.

Curtis har nu bra koll på den här passningskorridoren och Chili flyttar framåt. Då slår mittbacken Holmberg med en passning och får in den centralt i alla fall. Det här uppfattar Finndell och sätter själv press trots att han normalt sett balanserar mer och agerar understöd i presspelet för sina mittfältskollegor. Märk väl att Mange har ”sin gubbe” redan. Så för att inte låta Östersund få bra kontroll på bollen centralt så pressar Finndell fram en passning tillbaka till en annan mittback.

Eftersom Curtis ”lösgjorde” Chili tidigare så finns nu Chili tillgänglig för att direkt sätta press på bollhållare och han är så när att vinna boll (den rinner ut över sidlinjen dessvärre efter ihopslaget).

Ovanstående sekvens är dock ett talande exempel på hur mittfältet agerar i sitt presspel. Man läser av och anpassar sina positioner och kanske framför allt så verkar man kugga i varandra väldigt bra.



BILD: Boll i ytterzoner på egen planhalva

Går vi tillbaka i banan så kan vi se hur man arbetar när motståndarna har bollen djupt i egen zon. Finndell som central mittfältare är först in i boxen medans Curtis och Mange mer läser av situationen om de behöver falla ner tillsammans med Finndell. Här ovan är det ganska tydligt att Mange är uppmärksam på ytan i boxen för att upptäcka löpningar in, det samma förutsätter jag gäller Curtis.

BILD: Boll har transporterats längs med vänstersidam

I bilden ovan så är det återigen Finndell först in i boxen medan Mange i sekvensen före har hjälpt till med press på vänsterkanten. Här är nog tanken att Curtis redan ska vara i boxen och säkert Chili djupare även han. För ett överlångt inlägg här skulle kunna bli farligt.

BILD: Passning snett inåt bakåt till Curtis

Bilden ovan är ett exempel på att vid omställningar i synnerhet så är det inte skrivet i sten vem eller vilka av mittfältarna som löper in i boxen. I sekvensen före den här bilden så har bollen vunnits på mittplan och snabbt levererats ut till Chili. Samtidigt hade Finndell påbörjat en löpning framåt som han fullföljer, Mange läser av och stannar kvar. Inlägget hamnar hos Ademi som spelar snett inåt bakåt till Curtis som skjuter i täckande.

BILD: Finndell balanserar och Curtis och Mange attackerar box

I ett mer etablerat anfall är det tydligare att den centrala mittfältaren mer sällan attackerar boxen. Istället är det, som i det här fallet, Mange som är på väg in och Curtis som löper till yta dit Ademi slår inlägget till.

BILD: Spelvändning efter bollvinst

Bilden ovan är ytterligare ett exempel som visar att vid bollvinst och omställningar så är det väldigt flexibelt hur mittfältet agerar. Bollen har i sekvensen innan vunnits på mittplan och Witry har vänt spelet ut på Ademi. Finndell som för tillfället var längst fram i triangeln är den som tar löpningen direkt in i boxen.

BILD: Spelvändning igen

Spelvändningar är något som är vanligt förekommande i dagens fotboll och kanske i synnerhet när Djurgården spelar. Aslak Witry är här väldigt viktig och duktig. Ovan slår han en lång vändning på Ademi medan Östersund är i tydlig rörelse över mot hans sida. Lägg också märke till Chilis uppoffrande löpning.

Slutligen tar jag upp två exempel på hur det kan se ut i de egna uppspelen.



BILD: Schüller spelar bollen till Finndell

BILD: Ekdal spelar bollen till Curtis

De här bilderna visar att det inte finns någon tydlig mittfältspunkt dit uppspelen går. De tre mittfältarna turas om att möta och ofta försöker de alla tre vara spelbara.

SUMMERING

Så här långt har Djurgården fått till ett väldigt dynamiskt mittfält där man kuggar i varandra bra och växlar mellan en intensiv tidig press till att skära av och läsa av passningsvägar. Man har gått från en tydlig pyramid där ”tian” agerat anfallare i låga försvarsspelet bredvid ”nian” till att i år kvickt växla mellan två framåtlutade innermittfältare till att kollapsa ner i ett platt innermittfält. Allt för att kunna anpassa sig efter motstånd och matchbild. Vänder vi blicken mot spelet med boll så har man haft tre innermittfältare som samtliga har varit bolltrygga och skickliga på att vända spelet och framför allt sätta yttrarna i arbete. I omställningsspelet verkar man inte vara speciellt låst alls i sina roller varken vid bollvinst eller bollförlust. Kan den skärpan i beslutsfattandet behållas är mycket vunnet.

Det är det här, mångsidigheten eller totalfotbollen om man vill vara så pass fräck som gjort Djurgården framgångsrika så här långt på försäsongen. Samt en smått hysterisk formtopp på Edward Chilufya förstås. Istället för att lägga stora pengar på spelare som skulle ta över högpresterande spelare på mittfältet samt hitta den där dyra ”tian” så har man ändrat om och litat på spelarnas mångsidighet, arbetskapacitet och beslutsförmåga. Att Finndell helt plötsligt tagit ett par sjumilakliv i utvecklingen har ju såklart inte skadat heller eller att Curtis är Curtis-bra och att Mange visar att han är en toppspelare i Allsvenskan igen. För man ska ändå komma ihåg att man kan teoretisera sig fram till spelmodeller som i teorin kan slå alla lag men man är sällan bättre än sina sämst presterande spelare. Så betydelsen av att spelare som exempelvis redan nämnda Chilufya och Finndell utvecklats går inte att underskatta.

Men när motståndet blir bättre, för det kommer det bli, ska det bli intressant att se om grunderna har satt sig så pass väl att man växer med uppgiften och håller formkurvorna i ett järnkaminsgrepp.