WIEN.
Grüß Gott!
I Linz har Djurgården en chans att blåsa nytt liv i säsongen.
Fotboll Sthlm hänger med för att följa varje steg.
Annons
Det är stormiga dagar i österrikisk politik.
I valet till lagstiftande församling blev högernationalistiska FPÖ största parti. Partiet leds av Hegel-vurmaren Herbert Kickl, som kallar sig Volkskansler (samma benämning använde Hitler) och vid ett tillfälle föreslagit att asylsökande ska “koncentreras” till särskilda platser (ordets likhet till koncentrationsläger gick ingen förbi). FPÖ har alltså repat sig väl från Ibizaskandalen för fem år sedan, där det avslöjades att partiets representanter försökt sälja ut offentliga upphandlingar till personer som poserade som representanter för ryska oligarker. President Alexander Van der Bellen kommer få det tufft att få ihop en fungerande regering.
Alexander Van der Bellen förresten. När 80-åringen vann presidentvalet för två år sedan hade han sex utmanare, som av Cecilia Hansson i Svenska Dagbladet beskrevs så här:
“Tre av dem vill upplösa regeringen, även om det skulle utmynna i ett fiasko. Tre vill lämna EU. Fyra vill inte ha sanktioner mot Putin. En ser en våg av döda till följd av covidvaccinet och en tror inte på klimatförändringar.”
En sjunde kandidat var Dominik Wlazy, som ställde upp för Ölpartiet under artistnamnet Marco Pogo. Hans valslogans var “jag är snart packad igen”, “förläng helgen till tisdag” och “för ett försupet Wien”. Resultat? 8,3 procent i presidentvalet. Tredje bäst.
Man behöver inte leta med ljus och lykta för att hitta skandaler, trams och påminnelser om det tyskspråkiga Europas dunklaste kapitel när det gäller österrikisk politik. Men så är inte Österrike ett land som alla andra, här stormar det oftare än på de flesta andra ställen.
Fotbollen då? Jo tack, Djurgårdens motståndare Linzer ASK har en stökig säsongsinledning bakom sig.
De åkte ur Europa League-kvalet mot Steaua Bukarest och inledde Bundesliga uselt. Fyra förluster på de fem inledande omgångarna. 1–5 på hemmaplan mot Wolfsberg blev för mycket för klubben som bytte tränare, men nye coachen Markus Schopp inledde med att förlora derbyt mot Blau-Weiss Linz. Sedan dess har man slagit Grazer AK hemma och kryssat borta mot Rapid Wein. LASK är fortfarande nästjumbo.
Än mer uppretat har det varit utanför plan. Häromdagen skrev Landstrassler, en paraplyorganisation för LASK:s läktargrupperingar, ett öppet brev med stenhård kritik mot klubbledningen med anledning av de höga biljettpriserna på Europamatcherna. 68 euro kostar den billigaste biljetten på LASK:s matcher, vilket jämförs av Landstrassler med Chelseas prissättning på 32 pund per match och Rapid Wiens hälften så dyra biljetter.
Därför bojkottar ultrasgrupperna alla Conference League-matcher, med start med den mot Djurgården, och uppmannar alla LASK-fans att göra detsamma.
Bojkotten är höjdpunkten på en konflikt mellan klubbledning och supportrar, som pågått i flera år.
Den har sitt ursprung 2013, när LASK av ekonomiska skäl tvångsdegraderats till tredjeligan. Ett gäng affärsmän från regionen slöt upp under namnet Die Freunde des LASK, betalade av skulder och skickade in kapital i klubben. Nu klättrade LASK genom divisionerna och 2019 slutade man som nykomling tvåa i högstaligan.
Plötsligt ville folk synas och höras runt LASK. Bland andra Andreas Weißenbacher, VD för vattenreningsföretaget BWT, som av något skäl tycker om att sponsra idrottslag och färga dem rosa. Därför har det mesta – matchknattarnas tröjor, tränarnas utstyrsel och tredjeställen – från gång till annan blivit rosa i svartvita LASK.
Varför just rosa, kan man undra? Det verkar inte finnas något bra svar. Andreas Weißenbacher har inte berättat mycket mer än att han var på en mässa i Paris, insåg att BWT:s vitblåa färger kunde förväxlas med andra bolag och på flyget hem bestämde sig för att byta färg på allt till rosa.
– Vissa anställda sa att de skulle ge allt för BWT, men att jag inte skulle be dem att rosaifiera sig. Men samma personer gick sedan stolt runt med rosa skjorta, rosa keps och rosa näsduk några år senare, säger han i en intervju med Laola1.
De rosa tröjorna används bara ibland, men oftast i de viktigaste matcherna, som här mot Sporting Lissabon.
Även på hemmaplan har rosa detaljer dykt upp på tröjorna.
Svart-vitt-gult-rosa. Rent.
Fotbollssupportrar har ju dock en lite annan relation till föreningens färger, så riktigt så bra har det inte gått i LASK. En gång tystnade supportrarna när matchklockan slog 19:08 (året då LASK grundades) och slängde rosa rökbomber. “Vi ser inte LASK för allt det rosa”, stod det på banderollerna. I våras slängde de in tvättmaskinstabletter på plan. På en bortamatch mot HJK Helsingfors fick de höra från en klubbanställd att de rosa bortatröjorna var en tacksamhetsgest mot BWT och att det inte gick att “förarga en viktig sponsor” när klubben behövde pengar till ny arena, enligt uppgifter till Profil.
De rosa tröjorna är det största angreppet på LASK:s tradition och kultur, tycker supportrarna. Andra gånger har man varit arg på att klubben släppt sina bortabiljetter till en match mot Liverpool till en resebyrå, som sålt dem vidare till högstbjudande.
– I värsta fall heter vi snart BTW LASK, säger supporterrepresentanten Christian Waldhör till Zeit.
Det är inte otänkbart i Österrike, där ligan heter ADMIRAL Bundesliga efter spelföretaget och klassikerklubben Sturm Graz numera heter Puntigamer Sturm Graz efter bryggeriet Puntigam (som har den härliga sloganen das bierige Bier, den öliga ölen).
I våras gick det så långt att supportrarna slutade sjunga på matcherna, vilket till slut fick effekten att klubbens vd Siegmund Gruber gick med på “vapenvila” och återkommande samtal med supportergrupper. Man slog Rapid Wien med 5–0, läktarna sjöng och Gruber bar en tröja med Landstrasslers-logotyp. Ett startskott mot en sundare klubbdrift och bättre relation mellan ledningen och fansen, hoppades tidningen Wiener Zeitung som slutord i en lång granskning av klubben.
Men sen kom prissättningen i Conference League och bojkotten. De rosa tröjorna har blivit kvar. Dessutom har man värvat Jerome Boateng, som av sin egen mamma anklagats för fysisk och psykisk misshandel av kvinnor och har en obehaglig historia med en ex-flickvän som tog livet av sig efter parets uppbrott, vilket fansen inte heller uppskattade.
Jonas Hansson, MFF-reporter på Gasetten, skrev en gång att googlar man tillräckligt länge på klubben som MFF möta i Europa hittar man alltid något att hata. Det stämmer även i Djurgårdens fall. Är det inte galna ägare så är det politisk extremism och/eller huliganism, om man letar länge hos lagen DIF gästar.
Men i LASK:s fall orkar åtminstone inte jag känna något hat, bara en supporterskara att tycka synd om. Stackars LASK-fansen, som måste stå ut med rosa matchknattar och matchtröjor. Det ser dessutom ohyggligt fult ut i kontrast till de svartvita grundfärgerna.
Kanske är det här en supporters värsta mardröm? På något sätt känns det nästan värre än när Austria Salzburg blev Red Bull Salzburg eller när AFC Wimbledon tvångsförflyttades till Milton-Keynes. Där är identitetsstölden så grov och plötslig att man inser att man inte har något val: det går inte att göra något annat än att starta om med en ny klubb i Division 7. I LASK:s fall försvinner en liten bit tradition varje år, förändringen är så glidande att man hela tiden kan inbilla sig att allt trots allt är som förut, tills man en dag står på en läktare och hejar på ett rosa lag med BWT-företagsfolk. Jag inbillar mig att det leder till ångestfyllda grubblerier och splittrade supporterskaror.
Så låt mig omformulera Jonas Hansson citat: googlar man tillräckligt länge på motståndarlaget i en Europacup hittar man ett nytt skäl att ställa sig bakom 51-procentsregeln.
För Djurgårdens del blir LASK-matchen en möjlighet till nystart. Man ligger på Europaplats, men trenden är nedåtgående med ett poängsnitt på 1,5 de tio senaste matcherna och striden om topp tre-placeringarna blir gastkramande. Exakt vad lagets problem är har jag svårt svårt att sätta fingret på, även om jag funderat en hel del på saken, men klart är att ingen kommer undan kritik för den svaga sommaren. Kim och Tolle borde ha coachat sig till fler poäng i både Allsvenskan och i koefficienttabellen under sommaren. Spelartruppen har förstås också en del att rannsaka sig själva för. Bosse Anderssons sportcheferi har lett till en för rörig trupp, vars grundkvalitet är tydligt lägre än 2022-upplagan.
Samtidigt: man har fortfarande andraplatsen i egna händer och visst brukar DIF sprattla till i Europaspelet. Gustav Wikheim trivs mot man-man-försvar och Ilves hemma var den bästa spelmässiga prestationen på länge.
När de här raderna publiceras lyfter snart planet mot Österrike. Det stökiga Österrike och den stökiga klubben LASK. Kanske är det här som DIF får ordning på torpet igen?
