[the_ad id=”69588″][the_ad id=”69590″]
Guldskölden är en enkel tävling.
Tiotusentals människor röstar under ett par veckor och till sist vinner Erik Niva det mesta.
Men vid sidan av den gamla sanningen har Fotboll Sthlm viss vana av att sätta avtryck och i år är vi dubbelt nominerade. Jag har förmånen att vara en kandidat som årets lokaljournalist och i den fina kategorin årets sportjobb har vår maratongranskning av villkorstrappan uppmärksammats.
Det gör mig stolt. Det går inte att räkna på timmarna som vi har grävt i det snåriga ämnet där motparterna anstränger sig för att undvika granskning. Flera av våra artiklar har vållat uppmärksamhet och debatt. Det har varit en hel del obekväma publiceringar, och det kan alltid vara svettigt, men inte någon gång har jag ångrat mig i efterhand. Tvärtom tycker jag att vi kunde gått längre i vissa fall.
För vilket perspektiv jag än anlägger kan jag inte komma ifrån hur skandalös historien är.
Hur säkerhetsläget runt fotbollen radikalt förvärrats till följd av politik, prestige och kanske även personliga intressen.
Hur Polismyndigheten mörkat och förvanskat i år efter år.
Hur Riksidrottsförbundets toppnamn suttit på dubbla stolar och haft tveksamma agendor.
Hur ministrarna plockat billiga poänger och spelat dumma när det bränt till.
Det har inte varit lätt alla gånger. Ibland har materialet som vi kommit över inte räckt till publicering, även om uppgifterna som sådana varit spektakulära. Inte sällan har polisens mörkläggning – som jag snart kan skriva om en bok om – tjänat sitt syfte och hindrat oss från att få de avgörande detaljerna. När vi i höstas efter många om och men fick ta del av bland annat mejlkorrespondens mellan olika nyckelpersoner bakom villkorstrappan märkte vi omedelbart att sidor saknades.
En slump? Vid det här laget är vi vana vid att sidor ”fastnar i skrivaren” och vad det gäller personen som vi var mest nyfikna på saknades mejlen helt. Personen ifråga hade helt enkelt raderat dem, lämpligt nog.
Men åter till ämnet:
Att vi får två nomineringar gläder mig. Vi är sannolikt landets minsta redaktion, för stunden är det Viktor Asp (honom ska ni rösta på nästa år!) och jag som gnetar på, och vinden i ryggen från er läsare betyder mycket.
Tack!
