Derby endast på papperet.
Det spelar ingen roll i AIK-land.
Där är nu förväntningarna på morgondagen större än kanske någonsin.
För Hammarby väntar en svår fråga på sitt svar.
[the_ad_placement id=”under-ingress-aik”]
Nutidstro mot framtidshopp. Självklarhet mot tveksamhet.
Full fart framåt mot … full fart framåt? Hammarby mot AIK, absolut, men det här liknade ingenting annat vi någonsin upplevt. Ingen eld som kylde ner heta känslor genom obligatoriskt försenad matchstart. Ingen sång som tände matchtrötta ben. Ingen läktarrivalitet. Inget derby således. Inte på riktigt. Vi visste vad som väntade, men det spelar i slutändan ingen roll. Vi har sett matcher spelas utan publik flera gånger genom åren. Jag satt på Råsunda när AIK försvann ur högsta serien till ljudet av suckar från en uppgiven bänk. Vi är många som minns en allsvensk premiär på Stockholm Stadion där en skylift var den stora behållningen. Vi har klarat av två omgångar i skuggan av döden och i längtan efter Allsvenskan har det ändå varit acceptabelt. Det här … det här var Hammarby mot AIK, det var derby på papperet, men definitivt inte på riktigt.
Att sparka in öppna dörrar hjälper nu inte det allra minsta. För fotboll skulle det spelas ändå. Tre poäng i vågskålen och för båda lagen egentligen mer än så. Hammarbys självklara väg framåt saktade in borta mot Elfsborg där de tvingades slita hårt för sitt kryss även om en seger bara var minuter bort. De har under de två senaste åren förtjänat den position de nu besitter, men det är ändå okänd gyllene mark klubben Hammarby nu befinner sig på. Jag vill hävda att de inte riktigt levde upp till förväntningarna i fjol förrän de räknats bort som seriös guldkandidat. På de 13 första omgångarna räknade man in fyra kryss och lika många förluster. Därefter påbörjades klättringen som gör att de inför 2020 var den stora titelfavoriten tillsammans med Malmö FF. Läge att växla upp således, men det här är året när Stefan Billborn tvingas bänka sin bäste spelare (Alexander Kacaniklic) när man möter AIK.
AIK. Ja, AIK kan vi skriva en roman om, men vi nöjer oss med att konstatera att det var många skämt om hur dåliga Atalanta uppenbarligen måste vara efter debaclet senast. Ett nytt fiasko och vi skulle stå tre omgångar in i säsongen med ett stort, fett frågetecken hängandes över Rikard Norling.
Med vetskapen om detta valde tränarfilosofen att ge defensivt ansvar till den evigt unge äldremannen. Per Karlsson flyttade ut Robin Tihi till en kant och därmed blev den unge försvararen i första hand en offensiv kraft. Åtminstone i försvarsspelet. För helt ärligt var det inte mycket till offensiv vi fick se även om de svartgula jagade högt och gärna. AIK försökte, men saknade förmågan. Hammarby försökte inte. Billborns försök till vänta in motståndet-fotboll fungerade illa.
I 37 minuter kunde de båda burväktarna därför stå och tugga i sig varsin pölse. En fast situation senare och plötsligt tvingades David Ousted jobba lite, men att det var 0–0 i paus var fullständigt logiskt.
Lika logiskt var att Billborn agerade. Kacaniklic in direkt var en given reaktion på de inledande 45 minuterna. Bytet fick effekt direkt, men inte på det väntade sättet. Visst hemmalaget skapade ett jätteläge direkt, men så snart AIK svalt den skrämselhickan växte i stället deras anfallskunnande rejält. Ungtupparna längst fram glömde till synes bort vilken sorts dignitet det var på matchen. Saku Ylätupa testade, Paulos Abraham testade. När den sistnämnde plötsligt befann sig i ensamhetens hav och satte fart i i djupled samtidigt som de grönvita tävlade i att inte tackla eller täcka ytor hittade han Bilal Hussein med ett briljant instick. Hussein var iskall i friläget. 0–1 chockade motståndet och Hammarby hann knappt skaka av sig den snytingen innan Hussein gick omkull, domaren pekade och så klev Sebastian Larsson fram och stämplade fast att gammal trots allt fortfarande är äldst. Definitivt från straffpunkten.
Billborn bytte ut söndermarkerade Darijan Bojanic, fick in fart och framåtvilja i form av Gustav Ludwigsson, men mer än ett visst tryck orkade man aldrig skapa något som stressade motståndet. Därför vann AIK och gjorde det rättvist när de som mest behövde det. Man fick svar på frågan om deras system verkligen fungerar mot toppmotstånd.
Det här var inte ett derby. Inte på riktigt. Men i AIK-land dansar man trots att jublet bytts mot läktartystnadens stöttande banderoller. Framtidshoppet lever. Kanske starkare än någonsin. På Söder ser man ett IFK Norrköping som springer i väg och kvar står man utan svar på frågan: Är man verkligen redo att bära det där favoritskapet? Nutidstron vacklar definitivt.
