Daniel Sjöberg: Jag skulle ha gjort precis som Stefan Billborn

Om jag var fotbollstränare?
Då hade jag gjort som Stefan Billborn.
Eller Herb Brooks.

Annons

Vi är alla tränare, vi som rör oss i den här allsvenska världen. På ett eller annat sätt. Vi tycker, tänker och andas startelvor, taktik och allt däremellan. Gå in på valfritt forum och scrolla så hittar du snart förslag på uppställningar och spelare på positioner som, om inte annat, fungerar alldeles utmärkt i avsändarens huvud. Nu handlar det bara om att få alla andra att se det. Det finns en anledning till att vi kunde sitta och se de där kapsylerna “springa” omkring på planen i det som en gång i tiden var spelet Football Manager och förbanna när högerkapsylen tappade markeringen och så hamnade ditt lag i underläge. Det finns en anledning till att vi läser texter av människor som inte är fotbollstränare, men som berättar för oss vad fotbollstränare gjorde rätt, fel och varför (host, host). Det finns en anledning till att vi sitter på krogen och pratar taktik. Vi är alla tränare.

Jag är inte naiv. Jag vet att jag inte skulle kunna kliva in i ett omklädningsrum idag och ta över efter Tolle och Kim, eller Rikard, eller Stefan, eller vem du vill. Jag må vara fotbollstränare framför datorn eller på läktaren, men jag hör inte hemma vid sidlinjen. Det är inget att skämmas för. Det finns människor som står vid sidlinjen som inte hör hemma där.

Men vad om? Vad om jag hamnade där? Om du hamnade där? Vad skulle vi göra? Jag har tänkt på det här lite den senaste tiden. Jag har tänkt på det här och jag har tänkt på Stefan Billborn. Stefan Billborn och Herb Brooks.

Det finns en anledning till att filmer baserade på verkliga händelser väljer att slira på den där verkligheten. Den är helt enkelt inte tillräckligt dramatisk. Det finns en anledning till att Miracle håller sig till verkligheten. Det som hände i hockeyrinken i Lake Placid 1980 var nämligen fullt manusvärdigt. Möjligen var det lite för mycket. Ett collegelag besegrade det bästa laget, antagligen alla kategorier, alla sporter, på hemmaplan på det mest osannolika sättet. Hur var det möjligt? Det finns säkert flera små förklaringar, men skulle jag gissa vilken som var den främsta var det hur coachen Herb Brooks förstod att laget egentligen endast kunde tävla på en nivå. Konditionsnivån. Där kunde de bli lika bra som motståndarna. Bättre till och med. Mike Eruzione, Eric Strobel, Jack O’Callahan och de andra skulle klara att hänga på ryssarna från första till sista minuten. De skulle inte förlora för att de blev trötta. Tvärtom skulle de åka sönder den stora röda maskinen.

Pojkarna som var med då närmar sig pensionsåldern nu. En halv livstid har försvunnit, men sanningen om vikten av kondition har inte förändrats. Minns ni när Inge Johansson blev ett hushållsnamn i svensk fotboll? Det var när Djurgården plötsligt gjorde styrketräning till en stor del av förberedelserna. Två raka SM-guld senare var gymmet en naturlig plats för fotbollsspelare på ett annat sätt än det varit tidigare. Det var spelarna som var den främsta anledningen givetvis, men träningen lyfte de blårandiga ytterligare.

Mycket av rapporteringen kring Hammarby under vintern har handlat om den hårda träningen. Hur man lyft upp det ett steg. Minst.
– Du kan aldrig utveckla på att bara tänka ”freshness”. Ska du utveckla måste du jobba på gränsen, sa fystränaren Jimmy Lidberg till Fotboll Sthlm och jag tänker att jag skulle ha gjort samma sak.

Om jag fann mig själv i rollen som fotbollstränare i en serie så jämn som allsvenskan skulle jag se på vilka möjligheter det fanns att skaffa en extra centimeter här eller där. Spelsätt, taktik, spelare in. Visst, det går att göra saker där, men enklast måste ändå vara att försöka pressa fysiken så långt det bara är möjligt. Orkar du springa mer än varje motståndare kan du vinna flera centimeter. Ja, meter till och med. Meter översatt i målchanser, i mål, i poäng.

– Vi var i den bästa formen någonsin i våra liv. Han såg till att det var så. Jag kände aldrig på samma sätt i NHL som jag gjorde under den turneringen. Vi var så redo, sa Ken Morrow till NHL.com i februari 2014 när han pratade om Herb Brooks.

Det är en tunn lina man balanserar på. Minns bara Djurgården 2010. Det var då laget under sommarträningen skulle lägga bollen åt sidan och bara ägna sig åt fys i ett par veckor. Det gick väl sisådär.

Skador, trötta spelare när allvaret väl börjar och missade moment i hur man faktiskt tänker spela. Riskerna är många, men jag hade gjort som Stefan Billborn. Eller Herb Brooks, om ni så vill. Nu kommer jag aldrig bli fotbollstränare, men Stefan Billborn är det och det ska bli väldigt spännande att se om han hittat en ny väg framåt för att vinna de där meterna. Och hur långt det i sådana fall räcker i allsvenskan 2020.