Vad utmärker egentligen Djurgården? Frågar du fotbollsforskaren Torbjörn Andersson blir svaret djurgårdsandan och djurgårdsfamiljen – känslan av samhörighet som klubbens supportrar och medlemmar upplever över geografiska och sociala gränser. Fotboll Sthlm tog ett djupdyk i blårandig kulturhistoria, illustrerad med unikt bildmaterial. Alla fotografier är tagna av Edvard Koinberg och hämtade från Fotbollens kuriosakabinett. Den kan bland annat köpas på Akademibokhandeln. ✓ Artikeln publicerades ursprungligen i november 2023 [show_ad id=3] Docenten Torbjörn Andersson är idrottsforskare vid Malmö universitet och författare till böckerna Kung Fotboll och Spela fotboll bondjävlar! (två band), bland annat. 2021 gav han ut sin senaste bok, Fotbollens kuriosakabinett, tillsammans med fotografen Edvard Koinberg. Boken är en historisk genomgång av de avtryck som svensk fotboll lämnat efter sig och innehåller hundratals fotografier på bland annat affischer, konstverk, matchtröjor, supporterattiraljer och skivomslag med fotbollstema, tagna av fotografen Edvard Koinberg. Föremålen kommer delvis från Torbjörn Anderssons egna samlingar, delvis från annat håll. – Jag har ju skrivit en avhandling om fotboll och forskat länge. I den vevan började jag samla fotbollsmemorabilia. Tanken var att det skulle vara kulturhistoriskt vettiga föremål, men det spårade ur, så för att motivera det för mig själv tänkte jag att jag skulle skapa ett fotbollsmuseum någon gång. Men jag kan inte ens slå in en spik, så det skulle nog inte gå. Då tänkte jag att jag känner ju Edvard Koinberg, han är fotograf och gillar fotboll, så han kan fota mina grejer och så finkammar vi museer, andras arkiv och klubbarnas samlingar. Sen gör vi en bok av det istället för ett museum, säger Torbjörn Andersson. Har arbetet med boken gett dig nya insikter om svensk fotbolls kulturhistoria? – Ja, man ser hur brett det går. Tidigt hittar man fotbollsillustrationer på alla tänkbara prylar, vilket inte finns i andra sporter. Ishockey är någon sorts nationalsport nu, men det finns inte alls lika mycket ishockeyföremål. Fotbollen är helt överlägsen med sin kulturella betydelse. Den dyker upp på godisförpackningar, i spelindustrin, det skrivs visor om fotboll. Med hjälp av Torbjörn Anderssons och Edvard Koinbergs fotografisamlingar kommer Fotboll Sthlm att publicera tre längre intervjuer om de stora Stockholmslagens historia. Först ut är Djurgården, en klubb som Torbjörn Andersson inledningsvis hade svårt att riktigt få grepp om när han började forska i ämnet på 90-talet. – Jag tyckte nog att det var den svåraste klubben att forska på. AIK och Hammarby är lättare att komma åt, men Djurgården är lite diffusare, säger Torbjörn Andersson. Skälet kan delvis härledas till att Djurgården till skillnad från AIK och Hammarby aldrig fått någon riktig massmedial exponering. AIK figurerade redan på 30-talet i filmer, musikaler och revyer, och Black Armys framfart på 80- och 90-talet ledde till moralpanik, samtidigt som Hammarby figurerat i Sällskapsresan, böckerna om Spinkisböckerna och Café Bärs. Om Djurgården är mytbildningen mindre. – Alla vet att de kommer från Stockholm och att de varit framgångsrika i fotboll och hockey. Men i paritet med AIK och Hammarby väcker de inte samma aggressioner som AIK kan göra, eller samma kärlek ute i landet som Hammarby kan göra. Men jag skulle hävda att det är den mest Stockholmska klubben, säger Andersson. Skälet till det menar Torbjörn Andersson delvis är Djurgårdens avsaknad av en egen stadsdel där alla föreningens sektioner hållit hus. Istället har föreningens medlemmar slagit vakt om och byggt upp vad man kallar för djurgårdsandan, en ovanligt stark känsla av samhörighet och solidaritet. Det kan spåras till föreningens födelse.

När Djurgården grundades 1891 rådde stränga bestämmelser för medlemskap. Under det första året nekades andra än de som bodde Djurgården eller hade ett förflutet på ön inträde, innan man lät Stockholms Östra IK, från det växande Östermalm, uppgå i föreningen. Fortsatt låg medlemsbasen i stadens nordöstra delar, vilket återspeglas av att man från och med 1899 spelade fotboll på Idrottsparken på Östermalm, på samma plats där Stadion senare skulle byggas. I takt med att fler grenar tillkom till det Djurgården som ursprungligen sysslade mest med skidor och skridskor hamnade föreningens sektioner dock på olika platser i staden. Exempelvis flyttade fotbollen 1911 till Tranebergs idrottsplats i Bromma, även om man förlade vissa matcher till Stadion. Flytten var förmodligen mer kännbar på än den hade varit idag, då Bromma landskommun saknade bro till Kungsholmen och inte riktigt betraktades som en del av Stockholm. På några få år gick alltså Djurgården från hyperlokal till Storstockholmsområdets kanske mest utspridda förening. Det är något som än idag präglar DIF:s identitet och klubbkultur, menar Torbjörn Andersson. Istället för att växa ihop med en stadsdel hämtades föreningens slagstyrka i den gemenskap som medlemmarna kände med varandra. – Trots att man har det mest geografiskt lokaliserade namnet, Djurgården, så är man den mest utspridda klubben tidigt. Man spelar på Stadion först, sedan blir det Traneberg, sedan när AIK flyttar till Råsunda flackar man in till Stadion igen. Man är alltid utspridd, och på något sätt är det kanske den här djurgårdsandan eller djurgårdsfamiljen som blir viktigast. Eftersom AIK och Djurgården var de två första Stockholmsklubbarna att nå framgångar i fotboll blev de också de två mest populära lagen. Högst publiksnitt hade i regel AIK, som till skillnad från Djurgården fick vara med i den allsvenska premiärsäsongen 1924/25. Faktum var att AIK under mellankrigstiden förmodligen hade bland de högsta, om inte det högsta publiksnittet, utanför de brittiska öarna. I gengäld hade Djurgården mer passionerade och trogna supportrar, åtminstone om man får tro dåtidens sportpress och klubbledningar. 1933 skriver Idrottsbladet att “djurgårdssupportrarna ha alltid varit folk med kraftiga röstorgan”, vars motsvarighet ska ha saknats på AIK:s matcher. Samma år beklagade sig en styrelseledamot i AIK över att Djurgården, som låg i division II, var den populärare föreningen med starkare folklig förankring: “AIK har ju ingen hemmaplan! Hela staden vill ingenting hellre än att AIK skall åka ner och Djurgården komma upp i allsvenskan!” lyder citatet som återges i Spela fotboll bondjävlar. [caption id="attachment_107020" align="alignnone" width="1000"]

Skämtteckning publicerad i AIK:aren 1934. Ofta höll delar av AIK:s stora publik på gästande lag.[/caption] Vid tiden var 60 procent av Stockholms befolkning invandrad från landsbygden, vilket innebar att det bland de många besökarna på AIK:s matcher fanns en hel åskådare som kände starkare sympatier för ett gästande landsortslag än hemmalaget. Likafullt var den svala hemmapubliken, kanske i kontrast mot DIF:s passionerade, något som man i AIK kunde ondgöra sig över. 1934 publicerades en teckning i AIK:aren där man skojar över att den egna hemmapubliken “tar sig en vickning” på att AIK förlorat. Enligt Torbjörn Andersson kan man spåra den röststarka djurgårdspubliken till 1912. – Det tycks ha funnits en kärna med innovativa och engagerade personer. Man har den första hejarklacken i Sverige. 1912 – 1913, då nämns att det finns en sådan. Sen står det ofta att man är i symbios med AIK, men AIK är större och Djurgården presterar sämre, men lite som med Hammarby märker man att det finns en sorts vitalitet runt publiken, märker man. Det är inget snack om att man skulle gå på Djurgårdens matcher och föraktar Stockholm, säger Torbjörn Andersson. Åren efter 1912 kom också Djurgårdens publik återkommande att beskrivas som högljudd och passionerad. Den givna jämförelsen var förstås storebror AIK, tvillingklubben med större publik och bättre lag. I SM-finalen 1916 beskrivs hur “Djurgården, Djurgården” överröstade hejaropet “Hej, hej, hej, AIK”. Året därpå tog Idrottsbladet emot en insändare som föreslog vad som förmodligen hade varit en världsnyhet för 1910-talets fotboll, nämligen läktarsektionering. Respektive tvillingklubbs anhängare skulle stå på Sofiavägsläktaren respektive Sturevägsläktaren, löd förslaget som inte realiserades. – Vi vet egentligen väldigt lite om det tidiga hejarklacksfenomenet. Vi vet att det börjar på amerikanska universitet, vid Harvard och Yale på 1800-talets slut. Där är det status att vara hejarklacksledare, det är många amerikanska presidenter som varit det. Man hejar organiserat för sin skola, och det kommer till Stockholm med OS 1912. Då hänger skolkompisar till tävlande i det amerikanska friidrottslaget och står där och hejar. Det snor man lite i Sverige, och Djurgården verkar vara först med det. När Sverige för första gången slår Danmark 1916 försöker man organisera publiken, och då är det AIK:are och djurgårdare som man mobiliserar. Klart står i alla fall att Djurgårdens publik utmärkte sig för ett innovativt sätt att stötta laget redan under mellankrigstiden. Dessutom hade rivaliteten mellan AIK och Djurgården redan vuxit sig stark. Framförallt lär det ha varit djurgårdare som föraktade AIK: gnagaren Torsten Tegnér skrev 1924 att “Djurgården har ju i alla år tyckt att huvudsaken är att klå AIK – sedan gör det nästan detsamma hur det går i andra matcher”. Men Djurgården jobbade i motvind gentemot AIK, som var den självklara storklubben i staden. Inte bara hade AIK störst publik och flest sympatisatörer – man hade också känningar till olika maktcentra. Till hovet, genom prins Gustav IV Adolf som 1907 blev klubbens beskyddare. Till politikens bägge sidor, genom statministrarna Carl Gustaf Ekman och Per Albin Hansson som var hedersledamöter. Till näringslivet, genom goda kontakter på konfektionsföretaget CAP, Pressbyrån och PUB. I Spela fotboll bondjävlar citeras sportjournalisterna Bo Hansson och Jan Olof “Jolo” Olsson, som berättar att AIK:s premiärmatcher på 50-talet kunde locka till sig kultureliten. De kontaktytorna skulle det dröja länge innan Djurgården fick. Något nätverk liknande AIK:s hade man inte. – Nej, Djurgården var för små, helt enkelt. Man var ju inte ens i Allsvenskan. Djurgården hade någon historisk potential i och med att man varit en storklubb fram tills 1920, det låg vilande, men när man var nere i lägre divisioner fanns det inga nätverk. Man blir mer en klubb där det centrala är att man är medlem i föreningen. Den här föreningskulturen i Djurgården, hur skulle du beskriva den? – Jag har inte studerat den, men man ser tidigt begreppet “djurgårdsandan” dyka upp lite varstans. Det är annars ett begrepp man främst kopplar till bruksorter. Jag tolkar det som att det som är Djurgården är när man träffas mellan medlemmarna. Det finns ingen tydlig geografi. Efter att Traneberg, där Djurgården ville vara kvar, revs flackade fotbollen runt och man hade en massa sektioner på olika håll. Andan blir att man är djurgårdare, det är det som är identiteten. Det är givet att den identiteten också är Stockholm, för man är verkligen över hela Stockholm. Vid seklets mitt var dock bilden något mer diffus. Om AIK hade varit de guldkantade, Sveriges arsenal med spelare som var så välklädda att det blev folkuppbåd på Centralstationen när de återvände från bortamatcher, fick man en mer proletär prägel på Råsunda. I samma veva etablerades Djurgården som det tydliga Stadionlaget, efter att AIK lämnat och klubbar som Westermalms IF försvunnit ner i Stockholmsserier. En tydligare hemvist på Östermalm gav effekten att Djurgården av kunde uppfattas som mer välartade än AIK – särskilt av AIK:are själva. I Spela fotboll bondjävlar illustreras detta med två AIK-perspektiv. Jan Olof Olsson skriver 1959 om djurgårdare som välfriserade, välklädda och högljudda: “(djurgårdarna) är unga, progressiva män, som infinner sig i varannandagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör. AIK-supportrarna är mera tunna och tärda bröder, som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvarar cigarrettstumpar i tändsticksasken och har frun hemma vid kvällskaffet, ofta utan att i förväg ha underrättat henne om sin frånvaro från hemmet och sin närvaro vid “matsen”. De putsade djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. AIK-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram en fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt.” AIK:aren Pär Rådström tyckte 1962 att djurgårdare i jämförelse med AIK:are var både mer välutbildade och, lite oväntat, längre: “Kvar står den långe Djurgårdaren (Östra Real, Studenten, Oartistisk, Smart, Club mer än klubb) och den mindre AIK:aren (Solna, Huvudsta, Hagalund, Norrland, Realexamen, snabb, artistisk, elva små killar omgivna av ett jättelikt kansli” [caption id="attachment_107021" align="alignnone" width="1000"]

Teckning över Stadion från invigningsåret 1912. Det skulle dock dröja 24 år innan Djurgården blev bofasta här.[/caption] Men det kan också sägas att Djurgården aldrig fick någon stark medlemsförankring på Östermalm, vilket visas i Spela fotboll bondjävlar. 1964 bodde där bara tio procent av föreningens medlemmar, vilket kan jämföras med att åtta procent bodde på Södermalm och 28 procent i Söderort. Det kan ha bidragit med att djurgårdare själva värjde sig mot beskrivningen av den egna klubben som ofolklig. I Spela fotboll bondjävlar citeras djurgårdaren Åke Barrling som under andra världskriget beskriver skillnaderna mellan tvillingklubbarna: “Men när vi bjöds på kaffe efter en träning och ledarna tilltalades med “herr” och “direktör” förstod vi att vi kommit fel. Vi åkte i väg till Stadion och hos Djurgården talade man med varann utan titlar och fick säga ‘du’” – Det säger väl att AIK hade lite högre spänn. Djurgården var lite mer ett kompisgäng. Väldigt Stockholmskt också, för klubben är ju någonstans formad runt Stadion som är väldigt, väldigt urbant, medan AIK hamnade ute i Råsunda. Sen blev ett problem för Djurgården att Östermalm tappade väldigt mycket folk. Då fick man aktivt söka samarbete med skolor runt om i Stockholm och i andra ungdomssektioner. Hockeyn blev stor, och den hamnade i precis samma område som Hammarbys fotboll. Så klubben är väldigt utspridd. Då blir det ännu mer tanken på djurgårdsfamiljen eller djurgårdsandan som förenar det hela. Det är länken. Det är först under 80-talet som bilden av Stureplan kopplas samman till Djurgården, säger Torbjörn Andersson. Men även innan dess var väl Östermalm en förmögen stadsdel? Smittade inte det av sig på Djurgårdens identitet? – Det gör nog det lite, men framförallt är Djurgården en innerstadsklubb som får många fans därifrån. Lars-Gunnar Björklund var väldigt inne på att Djurgården var en folklig klubb och att delar av Vasastan var minst lika fattiga som Södermalm. Där hade Djurgården väldigt mycket fans, så det fanns en klar folklighet. Inte minst i spelstilen var Djurgården mer arbetarmässiga med sina järnkaminer. Sådana begreppet för ju tankarna till en bruksort. Som “utan offer, ingen seger”? – Ja, allt det där. Det finns ju något väldigt maskulint över det. Däremot kan man inte lokalisera Djurgården till en viss fattig stadsdel, till skillnad från Hammarby som hade fattiga Söder. Det ledde dels till att Djurgården hade många välutbildade spelare. De som har gått längst i skolsystemen var ofta Djurgårdens spelare, medan AIK:s spelare var mer proletära. Tolkar du Djurgården vid seklets mitt som en medelklassförening, som aldrig slår över till att vara proletär eller borgerlig? – Den är ju bred, också. AIK är bredast, Djurgården är näst bredast och Hammarby är smalast. I Sverige vill man heller inte vara förnäm. Alla AIK:are och djurgårdare som jag pratar med har massa argument för att den andra föreningen var snobbigare. Ingen kunde säga att det var vi, för det var ingen status i det. Men mitt intryck är ändå att AIK hade högre toppar, men kanske också mer trasproletariat. Det var alltså legio att AIK hade större publik än Djurgården. Däremot hade Djurgården fler medlemmar och föreningen upplevdes som mindre sluten än sin rival – Torbjörn Andersson skriver i Spela fotboll bondjävlar att AIK “levde herrklubbslikt”. Det var alltså lättare att bli en del av Djurgården, vilket stärkte djurgårdsandan, och klubben hölls ihop av en tajt kärna. På sätt och vis känner man igen 90-talets huligandevis “färre men värre” redan från det tidiga 1900-talets Djurgården. Därifrån uppkommer det banbrytande DIF Supporters Club, som grundades 1947 och blev läktarpionjärer. – Det är en grupp herrar. De är inte så unga, men de hejar organiserat och högljutt på matcherna. De är innovativa, kastar serpentiner på bortamatcher, vilket är lite tifolikt. Då börjar hejandet fungera lite som en kulturform. Man åker regelbundet på bortamatcher, har lite jippon, en klubblokal i Humlegården, gör egna vimplar, har egen tidning. På något sätt är det en första tendens till en modern supporterklubb. Men man blev lite förlöjligade också, det fanns vissa i klubben som inte gillade att man gjorde spektakel av matcherna. [caption id="attachment_107023" align="alignnone" width="969"]

Vimpel från DIF Supporters Club. Årtal okänt, förmodligen från 40-talets slut.[/caption] Däremot vet man inte lika mycket om DIF Supporters Club som man gör om Hammarbys sjungande publik från hösten 1970 eller AIK:s Black Army på 80-talet. Dels för att massmedias intresse för fenomenet var betänkligt mindre, dels för att kopplingen mellan Cluben och den senare tidens läktarkultur är otydlig. – Man sjöng inte melodier, man sjöng ramsor på rim – “Heja Sverige, friskt humör”. Jag har faktiskt inte hittat någon av Djurgårdens ramsa, men från andra lag finns en del bevarat. Vanligtvis fick man en lapp av klubben med ett antal ramsor, det kunde vara en till fyrtiofem, och så var det någon som ledde det hela. Men det var alltid på rim och alltid gentlemannamässigt. I det stora hela var det väldigt klämkäckt. Vem skrev ramsorna? Supportrarna själva eller klubben? – Det vet man inte. Det är nog en blandning. Ibland är det nog klubben, ibland är det kanske ett gäng som suttit och gjort dem. Men de distribuerades i alla fall av klubben. Generellt vet vi väldigt lite om publiken på den här tiden, för de var liksom inga röster i historien, på det sättet. Var supporterklubbarna en maktfaktor inom föreningslivet? Kunde de gå i clinch med klubbledningen och driva på för sina frågor? – De var en maktfaktor, för de fungerade som det man idag kallar sponsorer. De var ofta lite äldre, lite övre medelklass och kunde hjälpa spelare med bostäder, pengar under bordet och arbete. Men just i Djurgården stack det ut, för de ville också stötta laget ljudligt och de hade egna souvenirer och sådär. I den meningen var de en maktfaktor. I DIF Supporters Club ser Torbjörn Andersson ett uttryck för den innovation som han menar präglar kulturen runt Djurgårdens IF. Eftersom djurgårdare varit en geografiskt utspridd klubb med stark medlemssammanhållning (“djurgårdsandan”) har man haft lätt att dra igång egna initiativ och kraftsamla. Om det på 40-talet innebar att man blev först i Sverige med ett slags embryo till organiserad, visuell läktarkultur, ledde det på 70- och 80-talet till att man tog steg kommersiellt. – Från ungefär 1970 fick Stockholmsfotbollen sin nutida karaktär med tre fanatiska lag. Då hade Hammarby fått sitt Söderstadion, Djurgården bestämt sig för Stockholms stadion efter att ha huserat både där och Råsunda och AIK var fast uppe på Råsunda. Då hade man tre arenor långt ifrån varandra med olika karaktär. Djurgården hade usel ekonomi och behövde hitta på saker. Ett grepp var att man bytte sin klassiska blårandiga tröja 1980 mot en mörkblå, för att Adidas ville att deras ränder skulle synas tydligare. Det är ju ett enormt kommersiellt grepp. Man kan jämföra med Hammarby, som då knappt hade sytt på sitt klubbmärke. Det är svårt att se att supportrar idag skulle acceptera det. – Nej, nej. Och det var väl lite protester, men spelarna tyckte att det var häftigt, för tröjorna påminde då om Chelseas. Det säger väl lite om anglofilin. Sen jobbade man vidare, man hade usel ekonomi och skulle lansera sig som Stockholms stolthet 1986. Då är man sämst i Stockholm av de stora klubbarna, men påstår att man ska bli störst. På något sätt försöker man nå ut till storföretagen och värvar spelare för pengar man inte har. Ändå åker man ur och står där med jätteskulder. Då får man ny innovationskraft och blir den första klubb som bolagiseras 1987. Man skickar ut aktiebrev och lyckas få in en del pengar, men på något sätt havererar det där också, så man är nästan bankrutt och är väldigt nära att gå under 1995 när Terror-Tommy sparkar ner en domare. Då lämnar nästan alla sponsorer, trots att man gjort alla ekonomiska trix, bolagiserat och bytt tröjor. Men då, plötsligt, hamnar man helt rätt i den nya fotbollsvågen med Bosse Lundquist och Tommy Jacobsson. Då blir man först i Sverige med att jobba med riskkapital. Från 80-talet är man Stureplansaktig, i den mån att man jobbar aktivt med att få in pengar på ett sätt som andra klubbar inte gör. Vad är det tidigaste belägget du sett för begreppet Stockholms stolthet? – Det är från 1986. Det är en ren kampanj. Det står i en folder som man skickar ut till sponsorer och storföretag, där man skriver att man vill bli bäst i Stockholm och ett bra europeiskt lag. “Vi ska värva spelare, vill ni vara med på resan?”, liksom. Men eftersom man åkte ur direkt blev det löjeväckande i pressen, men på något sätt har det levt kvar. Det har fått någon sorts relevans i och med att Djurgården är det tydliga Stockholmslaget. När jag intervjuade Elliot Käck sa han att det speciella med Djurgården var sammanhållningen mellan spelare, supportrar och andra i klubben. Jag tyckte att det var lite konstigt, för det kan man väl säga om många klubbar, men det kanske faktiskt är det som är speciellt med Djurgården? – Ja, men det är väl så att relationen mellan människor är det viktigaste. Det finns ju massa historier om hur Bosse Andersson gått upp på supporterpubar och snackat med alla, dunkat fans i ryggen och sådär. Det är nog helt enkelt så att det är människorna i Djurgården som är det tydliga. AIK och Hammarby har ju ändå någon sorts förankring i geografin, och myter kring laget. Djurgården är nog mer relationerna mellan människorna som är utspridda i stan men träffas på idrottsevenemang och kopplas samman av djurgårdsandan. Kan man koppla samman djurgårdsandan till innovationsförmågan? – Ja, men det tycker jag nog. I alla de här exemplen som jag gett ser man att det finns en mobiliserande kraft i föreningen. Det gick väldigt snabbt för Djurgården att bli Sveriges modernaste klubb i början på 2000-talet, trots att man spelade på en av världens äldsta arenor. Sen kunde man få ihop enorma bortaföljen till fotbollsmatcher, på ganska få år. Det finns en väldig passion kring Djurgården, och det finns det kring alla tre lag, men på sitt sätt är passionen runt Djurgården kanske den mest imponerande. Man hade inte några större sportsliga framgångar innan 50-talet och man har inte haft en tydlig geografisk bas i en viss stadsdel, men man har ändå lyckats hålla ihop. Finns det någon historisk bäring för bilden av Djurgården som ett överklasslag? – Fotboll har aldrig varit en överklassport i Sverige. Överklassen har haft vissa personer runt klubbarna, kungar runt AIK och företagsledare kring andra. Det mer korrekta är nog att prata om att lag är medelklass isåfall. Men jo, det finns det. Stockholm är en rik stad och har alltid varit mer borgerligt än övriga Sverige, så vissa förbindelser finns. Och sedan 1980-talet och framåt har man tveklöst varit det tydligaste överklasslaget, med företagsförbindelserna och bolagiseringen. Idag kan man alltså se Djurgården som en klubb där högt och lågt blandas. Under 90-talets slut har klubbens matchprogram innehållit reklam för Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt som Lars Ohly och Joakim Thåström stått på läktarna. Än idag ser Torbjörn Andersson uttryck för den djurgårdsanda som grundlades i 1900-talets början. Talande är att arenaflytten 2013 fungerat så väl för klubben. – Man har verkligen lyckats flytta över sin supporterkultur, som har växt nu i Johanneshov. På något sätt är man obunden av geografin. Det känns som att det är det som är djurgårdsandan. Man kan bara flytta den till nya arenor, och så funkar det, säger Torbjörn Andersson. [caption id="attachment_107024" align="alignnone" width="1000"]

Djurgårdspublik 2023. Bild: Kenta Jönsson/Bildbyrån.[/caption]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription