Jusef Erabi är anfallaren som en gång gjorde åtta mål på Hammarby och som nu kan bli samma klubbs näste genombrottsspelare. Men han är också 18-åringen vars dramatiska familjehistoria har lärt honom ett och annat om ödmjukhet. [show_ad id=3] På de två senaste matcherna för Hammarby har Jusef Erabi gjort två mål. Att han som inhoppare petade in en boll i 5-0-segern mot spanska Velez var måhända en parentes i sammanhanget, men mot Molde (1-3) gjorde den unge anfallaren Bajens enda mål. Minst lika anmärkningsvärt var det faktum att han fick starta i matchen där Marti Cifuentes formerade en tänkbar förstauppställning. Det betyder inte nödvändigtvis Jusef kommer gå före Astrit Selmani som nummer nio när tävlingssäsongen börjar, men det betyder att Jusef har närmat sig. Som 18-åring är han med och konkurrerar på allvar. – Ja, det känns som att jag är nära a-laget nu, säger Jusef när vi träffas under Hammarbys träningsläger på den spanska solkusten. – Men jag vet vilka som jag konkurrerar med. Det är tufft och jag vet vad jag behöver förbättra. Såsom? – Det är jättestor skillnad på fysiken i Allsvenskan och division 1. Jag möter starkare spelare som också är smartare. Jag måste tänka på att bli bättre i det felvända spelet, inte tappa så mycket boll, och så behöver jag utveckla positioneringen i boxen. Jusef konstaterar ödmjukt: – Egentligen kan jag förbättra allt. Du lyfte fysiken först. Samtidigt är du en uppenbart kraftfull anfallare redan nu. – Ja, men man måste lära sig hur man ska hantera sin kropp… Var kommer fysiken ifrån? – Jag har inte varit så mycket i gymmet, så det är nog generna. Farsan var stor, riktigt stor faktiskt, så jag har nog honom att tacka. Jusef har mycket att tacka familjen för. Han berättar att hans drivkraft för att lyckas till stor del handlar om att betala tillbaka till familjen som består av pappa Wahid, mamma Adila och tre systrar. Föräldrarna kom till Sverige i slutet av 90-talet efter att ha flytt från ett Afghanistan präglat av konflikter och krig. Innan dess var pappa Wahid en framgångsrik fotbollsspelare i hemlandet. – Jag vet inte om hans klubb finns kvar men han spelade i landslaget och var utomlands ofta, säger Jusef. Var han också anfallare? – Han kunde spela överallt, på mittfältet, som ytter, ibland som högerback tror jag. Men han gav upp karriären när han och mamma var tvungna att fly. De har gått igenom mycket. Vad har de gjort för er barn? – Allt. Det har varit tufft även i Sverige. De har jobbat stenhårt för att vi ska lyckas i livet. Sedan jag föddes har vi flyttat tre gånger, och innan dess flyttade de ofta: Alby, Hässelby, Tensta… Det har varit mycket enkla jobb: köra taxi, jobba på äldreboenden, städa och sånt. Jag tänker varje dag att jag ska ge allt för att kunna betala tillbaka till dem. Vad betyder Afghanistan för dig? – Mycket eftersom vi kommer därifrån. Men jag har aldrig varit där eftersom situationen har varit så dålig. Det har varit jättesvårt på slutet för mina föräldrar att se hur deras land förstörs och hur släktingar får problem. [caption id="attachment_70136" align="alignnone" width="1000"]

Wahid Erabi i Afghanistans landslag. Foto: Privat[/caption] Medan systrarna Erabi har valt, eller ser ut att välja, studierna har Jusef gått sin egen väg. Så länge han kan minnas har han inte bara drömt om att bli professionell spelare, utan även varit fullt inställd på det samma. – Det har alltid varit samma svar när folk har frågat vad jag ska bli: ”fotbollsproffs, fotbollsproffs, fotbollsproffs”. Många tänker på det, men det är få som faktiskt lyckas. – Det vet jag. Men då tänker jag att det gäller att tro på sig själv, att förstå vad som krävs och vara den som faktiskt lyckas. Är det aldrig tungt med träningen? – Ibland är det tungt, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men framförallt är fotbollen en plats där jag kan släppa allt. På planen tänker jag inte på något annat än spelet. För Jusef var det kärlek vid första ögonkastet till fotbollen. Han har tidiga minnen av hur pappa Wahid kastade bollar till honom och leken pågick ständigt. Det dröjde till åttaårsåldern innan han började spela i organiserad form, men väl där gick det fort. Jusef ger en snabb översikt för sina första fotbollsår: – Jag började i Rågsved och sedan flyttade vi till Fittja. Sedan flyttade vi till Huddinge och jag var i Stuvsta ett tag. Sedan blev det Älvsjö och där mötte vi Bajens akademi på Årsta IP när vi var elva-tolv år. Vi vann med 12-2 och jag gjorde åtta mål. Du gjorde åtta mål? – Ja… Jusef ler: – Jag är 03:a och vi mötte Hammarbys 04:or. Men det var ändå akademilaget så för mig var det stort. Hur bra var ni i Älvsjö egentligen? – Det var ganska bra spelare där… men Hammarby hade kanske en dålig dag, vad vet jag? Dålig dag eller ej: efter åttamålsuppvisningen fick pappa Wahid ett samtal från Hammarby som vill värva den målfarlige sonen. Flytten gick också till Hammarby, men efter två år bytte Jusef till en nystartad klubb vid namn IF Stockholms Fotbollsakademi. – Det var inte alltid så organiserat men tränaren var bra, sammanfattar Jusef. Redan i unga tonåren hade det alltså blivit en rad klubbyten, men det har också funnits en konstant i Jusefs fotbollsliv: pappa Wahid. När jag ställer en fråga om träningsmängd berättar Jusef om alla extrapass som han genomfört tillsammans med Wahid. – Vi har tränat jävligt mycket, farsan och jag. Vi tränade på olika saker som jag behövde utveckla, drev bollen runt koner och sådana saker. Och så sprang vi en massa tillsammans. Vilken typ av löpning? – Både kort och långt. Vi kunde gå ut från huset och löpa bredvid varandra: en halvtimme ena gången, en timme nästa gång, löpa i trappor nästa gång… Vad tyckte du om det? – Jag tyckte om det jättemycket och det har hjälpt mig väldigt mycket i karriären. Var det aldrig för tufft? – Det är klart att det var tufft, men det handlade om utveckling. Protesterade du någon gång? – Jag visste att han hade koll på vad han gjorde. Visst blev jag frustrerad ibland men vi kunde alltid snacka om det. [caption id="attachment_70137" align="alignnone" width="1000"]

Fortsatt tonåring. Jusef som vattenbärare på Bajens träningsläger.[/caption] 2020 kom Jusef tillbaka till Hammarby. Efter att på kort tid ha vandrat genom U17- och U19-lagen fick han oväntat mycket speltid på seniornivå i samarbetsklubben IK Frej under hösten, vilket följdes av en säsong i fjol där han mest spelade i HTFF men också nosade på a-laget emellanåt. Och nu kan han alltså vara redo för nästa steg. Efter den lovande försäsongen är Jusef spänd på vad som väntar. Han formulerar en trestegsraket när jag frågar om årets personliga målsättning: – Kriga för en plats i truppen, kriga för allsvensk speltid och kriga för att slå igenom i Bajen. Och på sikt? – Jag tänker inte så. Jag ser bara morgondagen och då är det Hammarby som jag tänker på. På varje träning ska jag göra det så bra som möjligt. Vad säger din pappa om att du är en a-lagsspelare nu? – Det är klart att han är jättestolt. Hela familjen är det och jag ska göra allt för att göra dem stolta tillbaka. Jusef ler svagt innan han blir mer allvarlig. – Samtidigt tycker jag inte att jag har uppnått någonting. Det är nu som allting börjar.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription