Helsingborg mot Djurgården.
En match som skapade välbekant debatt.
En debatt som åter påminde oss om hur många som tror sig veta och förstå saker de i verkligheten förstår väldigt lite av och vet ännu mindre om.

[the_ad_placement id="under-ingress-djurgarden"]

Olof Mellberg har gjort presskonferenserna efter matcherna till modern förnekelsekonst. Det är då han talat om för alla som undrat hur han känner efter ännu en förlust att hans lag varit bäst, skapat mest och således haft oflax eller åtminstone marginalerna mot sig. Han har fått flera möjligheter att öva på att övertyga de svagtroende om att hans lag egentligen inte är den jumbo som tabellen visar. Inte när det kommer till prestation, bara till faktiska resultat. Trots åtta förluster att öva till har hans skådespelarinsatser inte direkt förbättrats under 2020.

Det var därför ingen som trodde på honom när han försökte övertyga oss alla om att Helsingborg "rent sportsligt" absolut ville spela matchen mot Djurgården, men att man samtidigt ville ta sitt samhälleliga ansvar nu när truppen drabbats av covid-19. Nej, det var uppenbart för alla att det här var en match som HIF ville skjuta upp. Paradoxen i att det därför blev som det blev är på något sätt talande för den rödblåa säsongen. Nu är det här Fotboll Sthlm och vårt fokus är huvudstadens lag, men det är omöjligt att förhålla sig till Djurgården utan att förhålla sig till Helsingborg. Inte för att motståndarens insats spelar roll, det gör den ju alltid, utan för de speciella förutsättningar som alltså rådde inför start.

HIF kämpade hårt för att matchen inte skulle spelas och när det (alltför) sena beskedet väl kom talades det i krigsrubriker från sundets pärla om att det var ren livsfara att låta det ske. På detta följde givetvis supporterreaktioner, som sig bör, och det kändes som om vi var tillbaka i tiden med 22 forskare, dagliga presskonferenser och sanningsriddare på Facebook. Ni vet, som det var innan sommaren när vi packade stränderna, eller den tidiga hösten nu när tunnelbanorna åter ska fyllas på till bredden då arbetsgivaren kallar.

Själv har jag hela tiden förhållit mig till pandemin på det sätt man inte bör förhålla sig till något som krönikör. Med ett enda "jag vet inte." Med en "vi får vänta och se"-inställning. Nej, det där var inte riktigt sant. När det började viftade jag bort det med att det väl bara var att tvätta händerna och hålla sig hemma om man kände sig sjuk. Jag lärde mig dock snabbt och sedan dess har jag alltså varit på den där velande sidan av alltihop. Jag har varit det eftersom det handlar om liv och död på ett nytt sätt och för att experter har varit tydliga med att de inte heller har alla svaren. Någon gång, och kanske dröjer det många år, kommer vi givetvis kunna säga helt säkert vilken strategi som var den rätta och så kan någon eller några spela "vad var det vi sa"-spelet. Då är det för sent för alltför många, men inte heller det kan vi göra något åt.

Nu bildades det två läger, som det tenderar att göra när det handlar om Allsvenskan. Spela eller inte spela. Vi behöver nog inte vänta särskilt länge på svar om huruvida det var rätt eller fel att matchen blev av, skulle smittan helt plötsligt nu upptäckas i Djurgårdsled om några dagar kan vi givetvis konstatera att beslutet var felaktigt. Om ingenting händer, ja, då var det rätt. Vi kan dock redan i detta läge konstatera att man tog en risk, men i dag finns inget som är helt säkert eller tryggt. Hur som helst, det enda jag vet nu är att matchen spelades och att Djurgården förlorade. Och som de förlorade.

För om vi ska ägna oss åt det som vi ska ägna oss åt var det en bedrövlig insats av svenska mästarna. Här kom de till en mentalt och fysiskt underlägsen motståndare på jumboplats och lämnade över initiativet som om det var Champions League och Ungern som stod på agendan. För en gångs skull hade Olof Mellberg en korrekt analys när han i halvtid konstaterade att HIF varit det bättre laget. Det var sannerligen inget överlägset hemmalag, men de hade kontroll och smög hela tiden närmare ett ledningsmål. Nu är det som det är att vara bottenlag och därför var det ingen som höjde på ögonbrynen när annars hopplöst formsvage Jonathan Ring hittade tidigare osynlige Curtis Edwards som fick ta ner bollen och stöta in 0–1. Djurgården hade börjat andra halvleken bäst och nu var det upplagt för tre poäng.

Då lät lagkamraterna tystnaden tala i stället för att varna Jesper Nyholm om det holländska hotet bakom honom. Anthony van den Hurk vann bollen, Rasmus Jönsson vände ut och in på Aslak Witry och så var det kvitterat. Målet chockade blåränderna, tycktes det som. Det var inte handlingsförlamat, men initiativlöst. Försvarsspelet bara föll ihop och när Martin Olsson skickade in bollen drygt tio minuter senare hängde van den Hurk ensam i luften och knoppade in 2–1. Ett bottenlag är nu ett bottenlag och Edward Chilufya bjöds på öppet mål till kvittering, men skickade bollen i stolpen, HIF kunde i stället snart kontra till sig en hörna och på den fick Alhaji Gero från nära håll enkelt trycka in 3–1. I slutändan var det närmare 4–1 än en reducering. Endast P K Bråtveit stod upp, bokstavligt och bildligt talat.

En poäng senast, noll nu. Avståndet till toppen lär bara växa.

Att Djurgården är detroniserade som svenska mästare kunde vi egentligen konstatera redan efter IFK Göteborgs sena kvittering i förra omgången. Nu kan vi slå fast det. Om den här matchen kommer att kosta mer än tre poäng vet vi inte ännu, men snart nog kommer svaret. Till dess kan ni fortsätta med era tvärsäkra analyser så står jag kvar här i velandets hörna.

Foto: Bildbyrån

LÄS MER. Thomas Lagerlöf irriterad på insatsen: “Extremt besviken”

LÄS MER: Djurgården föll tungt i Helsingborg – Han var bäst hos blåränderna

[the_ad_group id="567"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription